Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 96.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon fick rida med till Ekeberg och se sin kanske
döende broder. På samma dag anlände konungen, i
afsigt att hemta den unge Grip och återföra honom
till dess fader, och blef ej litet bestört vid att
finna honom i ett sådant tillstånd. Han hade dock,
öfverhopad af riksvigtiga bekymmer, icke tid att
qvarstanna mer än ett par timmar på Ekeberg, der han
nu blef vittne till så mycken oro, och det grämde
honom djupt att hans välmening slagit så illa ut,
helst då han såg hur verkligt djupt olyckan ändå hade
gripit den till utseendet så kalle och känslolöse
herr Eskil. Stackars konung Gustaf! ... Han hade
icke nog med sorger förut, utan måste äfven hafva den,
att, ehuru i bästa mening, hafva förorsakat en sådan
villervalla; ty utan hans mellankomst hade ju Johan
varit frisk, sund och välbehållen hemma hos sin far,
om ock något strängt hållen, till följd af herr Grips
despotiska uppfostringssystem.
Mycket nedslagen af allt det ledsamma, som från alla
håll hopade sig öfver honom, red Gustaf Wasa sin väg,
men qvarlemnade på allas begäran Svante Sture, hvars
hjerta blödde vid att se sin vän i detta tillstånd,
än mer vid blotta tanken på att nödgas lemna honom.
Mulen som ett åskmoln stod herr Eskil vid sonens
bädd, med öfver bröstet korslagda armar, och fästade
på honom sina tårlösa men tröstlösa blickar,
under de djupt sänkta ögonbrynen. Det var dock
hans enda son ... arfvingen till hans namn,
den adliga ättens blifvande upprätthållare och
fortplantare ... föremålet för hans fåfänga, om
ock icke så mycket för hans ömhet. Men att der dock
fanns ömhet på djupet af denna själ, det märktes nu,
fastän herr Grip uttryckte den på sitt sätt, eller
snarare – uttryckte den icke alls, åtminstone icke
i ord. Han beslöt dock, att på herr Stens och fru
Carins uttryckliga begäran, qvarstanna några dagar
och då han tyckte sig nödvändigt böra rida tillbaka
till Eskilsnäs, der husbondens öga så väl behöfdes
– enligt hvad han sjelf sade – återkom han snart,
plågad af ångestfull längtan att få veta huru långt
förbättringen med den sjuke hade fortskridit.
Och dermed gick det ganska raskt, tack vare läkarens
omsorger och skicklighet, samt ungdomsstyrkan och
de sunda vätskorna; men det blef eftersommar, ja,
nära höst, innan Johan uthärdade en så lång ridt,
som till hemmet.
Han hade, då han ur feberfantasierna vaknade till
besinning och rediga tankar, blifvit mycket förvånad
vid att se fadern sittande vid sängen, samt ännu mer
öfver de ord, hvarmed herr Eskil tilltalade honom,
ord af ömhet och mildhet, ja, af faderskärlek,
sådana han aldrig förr hade hört af den sträfve
mannens läppar. Ynglingen blef häraf så rörd, att
han föll i gråt, och det bästa förhållande uppstod
härvid mellan far och son.
Detta förhållande fortfor länge, äfven sedan herr
Grip, öfverhopande Ekebergs invånare med tacksägelser
för den godhet de slösat på hans son och otaliga
ursäkter för det långvariga besvär han gjort, fört
den nu alldeles tillfrisknade sonen tillbaka till
hemmet. Att herr Eskil icke med ens och för alltid
kunde ändra natur är begripligt; men han förunnade
Johan litet mera frihet och bemötte honom som en
fullvuxen person, icke längre som ett barn; och det
var ett stort steg.
*
V.
Efter fem år.
Fem år hafva förflutit sedan de ofvan omtalade
händelserna timade. Barnen hafva mognat till
fullvuxna, sjelfansvariga personer, och öfver de
redan fullvuxna har lifvets ström på mångahanda sätt
rullat sina svallvågor, än glittrande i glädjens
solsken, än svarta och nedsjunkande i sorgens djup.
Svante Sture hade redan i tre år varit borta från
fosterlandet, af konung Gustaf sänd till främmande
hof, för att lära sig finare, "höfviska seder", såsom
det heter i häfden. Många och svåra voro, som man vet,
de öden, som derunder mötte honom, de frestelser,
som satte hans trohet mot konung och fädernesland på
prof; men som dessa uteslutande höra till
historien, och icke till vår lilla berättelse, kunna
och böra vi öfverhoppa dem.
Vid samma tid, som Svante reste, hade ock herr Eskil
beqvämt sig till att skicka sin son Johan på resor i
främmande land. Det var på den tiden klent beställdt
med den bildning man får af böcker och som då benämdes
bokvett; men det hörde till en finare uppfostran att
resa, och hvarje ung ädling måste derför, så vida
han ville gälla för en kavaljer, med utsigt att göra
lycka i verlden, hafva sett sig omkring i Europas mera
hyfsade länder. Ingalunda ville den stolte herr Grip
att hans son i det fallet skulle vara sämre än hans
gelikar i rang och förmögenhet; men han hade ämnat
behålla honom något år längre på fäderneborgen. Häraf
blef dock ingenting. Johan borttrånade bokstafligen af
längtan att komma ut. Han åt icke, sof icke, företog
sig ingen rörelse i det fria, gick icke på jagt,
red icke, skydde alla sällskaper, stängde in sig inom
fyra väggar, såg ständigt drömmande och mjeltsjuk ut
och tvang sålunda fadern, att, så vida han ville se
honom bibehålla själs- och kroppskrafter, samtycka
till hans aflägsnande från hemmet ett helt år förr,
än som i början ämnadt var.
Så väl Johan som Svante voro vid afresan med hjertats
band fästade vid hvar sin mö i hemmet; vi säga med hjertats,
med de ömsesidiga löftenas band, icke med ringar
och i fleras närvaro. Svante Sture, då aderton år,
hade ändtligen i ord för sin sextonåriga Margreta
yppat hur mycket han älskade henne, och Johan Grip,
äfvenledes aderton år, hade sagt ungefär detsamma
åt den blott femtonåriga Cecilia Rosenstjerna, som
med sin mors samtycke hade gifvit honom löfte om
sin tro; ty fru Sjöblad kände och gillade de ungas
böjelse. Att känna den var för henne, såsom mor,
icke svårt; men att gilla den var måhända något vågat,
ithy att man ju icke kunde veta hur herr Eskil skulle
mottaga underrättelsen om hans sons förbindelse med
en visserligen högättad, men fattig flicka.
Och Ingeborg Grip – hur var det med henne, efter de
fem årens förlopp? – Jo, ganska lyckligt. Hon hade nyss,
ehuru blott sjutton år gammal, blifvit maka åt
en ung, vacker och rik ädling, herr Axel Stensson
Natt och Dag, och var af honom förd till hans vackra
riddaregods Stensby i Småland.
Så var nu herr Eskil allena, alldeles allena, så vida man
ej räknar munken pater Benedictus, som visserligen
var honom ett sällskap, när han så önskade, men som
deremot helt sträft och föga grannlaga förvistes
ur hans åsyn, när den ädelborne herrn önskade vara
allena, för att rufva på sina föga angenäma minnen,
och det var ganska ofta.
Och nu, sedan vi kastat denna flyktiga blick öfver
några af hufvudpersonerna i detta lilla historiska
drama, vore det särdeles angenämt om läsaren benäget
ville följa oss till en trakt, der vi förr icke varit,
för att se till om vi der kunna råka några gamla
bekanta.
Först torde det vara intressant att bevittna hur
Alvastras slott, som konung Gustaf lät anlägga helt
tätt intill det nedrifna klostrets ruiner, med
förundransvärd hastighet skridit, om icke till sin
fulländning – ty deri fattades ännu temligen mycket –
så åtminstone mycket framåt, i fråga om höjd, omfång
och äfven inredning. Detta slott är nu, som man vet,
längesedan jemnadt med jorden, hur ståtligt det än
blef och hur länge det än utgjorde en prydnad för
den omgifvande nejden.
Icke långt ifrån Alvastra slott, endast ett par
bösshåll derifrån, men alldeles i sigte af detsamma,
var ett nytt hus uppbygdt, icke egentligen för
"herrefolk", såsom man då kallade adeln, icke heller
för bondfolk, ty allmogens bostäder der på trakten
voro på femtonhundratalet icke så väl byggda, utan för
ståndspersoner, såsom man nu skulle kalla det, i fall
det då funnits någon samhällsklass med detta namn.
Det var vackert och beqvämt, detta af lummiga träd
omgifna hus, hvilket, likasom sjelfva slottet,
stod vid stranden af Vettern och speglade sig
deruti. Täckt och inbjudande såg det ut, med sina
röda väggar samt fönsterkarmar, dörrar och knutar i
bländhvit färg. Taket, mycket mera sluttande, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0129.html
