Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - August Sohlman. -k. - Huru fjärilen får sin drägt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och uppsatser samt monografien Bengt Erland Fogelberg,
utgifven 1862, bära för öfrigt vittne om hans odlade
smak och fina omdöme i all bildande konst.
Men vi återgå till hans Skandinaviska sträfvanden.
Då den revolution år 1848 utbröt, som sträckte
sina verkningar till hela Europa, var Sohlman
sysselsatt att afsluta sin filosofiska grad.
Knappast var denna absolverad, innan han lemnade
Upsala samt afreste till Danmark, beredd att med
sitt lif inlösa den i Christiansborgs ridhus svurna
eden. Han ankom till skådeplatsen för striden
några dagar efter danskarnes hjeltemodiga försvar
af Dyppelskansarne den 5 Juni samt inträdde såsom
simpel soldat i ledet. Sedermera deltog han i den
mödosamma förposttjenstgöringen dels i Sundeved
dels på Als samt var med i flere affärer. Under
denna tid blef han i tillfälle att ännu närmare
studera en mängd förhållanden, hvaraf hans tro på
nödvändigheten af de tre brödrarikenas förening ännu
mer befästades. I Skandia, utgifven år 1850, har
han under namn, Bilder från Danska fälttåget 1848,
lemnat sina intryck och minnen från kriget.
Samma år som Sohlman utnämndes till lärare vid de fria
konsternas akademi, ingick han såsom medarbetare i
tidningen Bore. Nu öppnades för hans verksamhet ett
nytt vidt fält, synnerligast sedan han 1851 öfvertagit
ledningen af nämde blad. Trogen sina grundsatser har
han under sin publicistiska verksamhet fortfarande
kämpat för Nordens enhet. Hittills hafva hans
sträfvanden i detta fall icke understödts af den
allmänna meningen inom vårt land, men den tid torde
komma, då förhållandet skall blifva annorlunda,
och denna fråga sättas främst på dagordningen,
om också Fredrik VII:s förtidiga död och de
händelser, som inträffade kort derefter, under
hvilkas sorgliga inflytande vi ännu befinna oss,
synes hafva undanskjutit den Skandinaviska idéens
praktiska resultater.
År 1851 gifte sig Sohlman med Hulda Maria Sandeberg,
och i ett husligt lifs lycka, omgifven af flere barn,
finner han under de ögonblick han kan frigöra sig
från sitt mödosamma värf, en välbehöflig hvila.
År 1852 blef Sohlman medarbetare i Aftonbladet,
och efter den kunskapsrike rektor Svedboms död
tidningens hufvudredaktör och ansvarige utgifvare,
åt hvilket mödosamma och svåra kall han sedan nästan
uteslutande egnat sina bästa krafter. Hans trägna
publicistiska verksamhet har dock aldrig förmått draga
honom från studiet af de sköna konsterna, och de tre
brödraländernas sträfvanden för dess intellektuela
lif i
litteratur och konst utgöra ständigt föremål för hans
varma intresse. Få torde vara så hemmastadda och fullt
införlifvade dermed som han. Såsom resultat af sina
vidtomfattande studier i detta hänseende utgaf han
åren 1852–1853 Nordisk Tidskrift.
Vi hinna icke med omnämnandet af en mängd uppsatser
i hvarjehanda ämnen, biografier öfver utmärkta män
i tidningar och kalendrar, som Sohlman skrifvit; men
af hans större, sjelfständiga arbeten kunna nämnas:
Svenskt gymnasiilif samt Det unga Finland, hvilka
arbeten lemnade pressen 1855. Det sistnämda innehåller
många värderika upplysningar om detta land.
I fjorton år har Sohlman nu varit dels en af
Aftonbladets förnämsta medarbetare, dels dess chef,
och litet hvar känner hans vidtomfattande och gagnande
verksamhet såsom publicist. Religionsfriheten,
näringsfriheten och handelsfriheten hafva i honom
haft sin förnämsta målsman, som aldrig böjt sig
för vexlande opinioner, utan ständigt, trots de
många obehag och alla de öppna och hemliga anfall,
för hvilka han varit utsatt, lugnt gått sin egen
bana. Att han i de flesta frågor gått segrande
ur striden bevisar lika mycken skarpsinnighet att
uppfatta situationen, som kraft och energi. Vid
1859–1860 årens riksdag stod han nästan ensam mot hela
den svenska allmänheten samt vågade ändock försvara
norrmännen emot ett mäktigt politiskt parti, som
begagnade den vilseförda mängdens lidelser för sina
småsinnade syften. Allmänheten har dock nu gjort
hans ståndaktighet full rättvisa, sedan stormen
hunnit lägga sig, och man med lugn kunnat kasta en
blick tillbaka på denna bedröfliga splittring.
Såsom vi förut nämnt, har Upsala universitets
förflyttande till hufvudstaden utgjort en af
Sohlmans älsklingsplaner sedan yngre år. Skälet
dertill har icke allenast varit akademiens lyftande ur
den skråmässighet och det vetenskapliga pedanteri,
hvaraf dess lärdom varit anfrädt, utan han har
äfven deri sett de stora fördelar, som skulle
tillskyndas hela fäderneslandet i politiskt och
intellektuelt hänseende, om universitetet flyttades
till hufvudstaden. Derigenom skulle denna i betydlig
del befrias från det tryckande inflytandet af
en till ytan endast polerad aristokrati och en
formalistisk byråkrati, oafsedt den mäktiga verkan
landets förnämsta bildningsanstalts förläggande
till hufvudstaden skulle utöfva på dess medelklass,
som behöfver friskare luft, än den osunda andliga
atmosfer den nu inandas.
 |
| Fjärilar. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
