Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- August Sohlman. -k.
- Huru fjärilen får sin drägt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I skarpskytterörelsen, för hvars framgång Sohlman
nitiskt arbetat, seende deri första grunden till
en allmän folkbeväpning, har han tagit initiativet,
och icke stadnat vid att i tal och skrift vara en af
dess bästa förespråkare hos de båda statsmakterna,
utan äfven sjelf inträdt såsom aktiv medlem i
kåren. Han är nämligen kompanichef för det nionde
kompaniet af hufvudstadens frivilliga skarpskyttekår
och älskar med förkärlek ungdomens krigiska öfningar,
vid hvilka han är den första att uthärda strapatser
och besvärligheter. Äfven här räcker hans tid till,
som för öfrigt upptages af en mängd förtroenden, såsom
ledamotskap i åtskilliga lärda och andra komitéer.
Hållande friheten dyrbarare än allt annat, har han
städse sökt väcka och lifva nationens känsla genom
att intressera den för de italienska, ungerska och
polska folkens frihetssträfvanden.
Hans enskilda välvilja har tagits i stort
anspråk af här vistande främlingar, liksom hans
goda hjerta aldrig förnekar sig, då han anlitas om
hjelp af behöfvande likar.
Som han är i sin ålders fulla mannakraft har
nationen af honom att vänta en länge fortsatt rastlös
verksamhet, gagnande för landets framåtskridande och
utveckling, derest han får lefva samt bibehålla
den oförminskade helsa, hvaraf han nu är i
åtnjutande. Vid inträdet i de nya förhållanden, som
ett förändradt statsskick medför, är det af vigt att
i spetsen för pressen äga en person med den politiska
erfarenhet, den vidtomfattande insigt om landets behof
och den klara blick öfver ställningar och förhållanden
Sohlman eger, för att föra de nya krafter, som
otvifvelaktigt nu komma att väckas till lif, in på
en väg, som leder till folkets fortsatta andliga och
materiella utveckling, fosterlandets lycka och ära.
-k.
*
Huru fjärilen får sin drägt.
Huru fjärilen gör sin klädning ville man gerna veta,
ty ingen kejsare och konung har så vacker tröja
som han. Eller man menar kanske att det växer så
alldeles af sig sjelf och att djuret ej behöfver göra
någonting dertill, – så att det just ej vidare vore
någon konst? På ett sätt har man väl rätt: fjärilen
behöfver hvarken väfstol eller sax, synål eller tråd;
men han måste dervid förrätta mycket annat om hans
högtidsrock skall blifva färdig, och huru detta
tillgår vilja vi nu berätta.
Fjärilarne kallas icke sällan "lata sällar", som
lättfärdigt framlefva sina dagar, utan att skaffa
något, som till exempel biet eller myran. Ett
sådant klander är orättvist och beror på ett
misstag. Visserligen är en fjäril en helt annan
varelse än biet och för ett helt annat lefnadssätt
än detta, men derföre är han ingalunda sämre. I vår
Herres stora familj har hvar och en sin egendomliga
art, hvar och en gör som honom är befallt och fröjdar
sig då äfven på sitt sätt. Hvarföre bygger biet
de fina cellerna utaf vax och bär hem den myckna
honungen? Icke derföre att menniskorna skola vaxa
sin tråd eller baka honungskaka – utan det tänker i
främsta rummet på sina barn och sig sjelf. De unga
bien äro ganska hjelplösa småkryp, utan ögon och ben;
de kunna ej göra något vidare än gapa med munnen som
alltid är hungrig, och de gamle måste stoppa den full
med honung. För fjärilen sörjer från första början
hvarken moder eller fader, moster eller farbror – han
måste sjelf hjelpa sig fram i verlden och blifva en
"sjelfgjord karl". Han är i sina unga år flitigare än
alla larfverna i kupan, skaffar sig icke blott allt
hvad han behöfver, för att blifva stor, utan sparar
sig till och med i sin egen kropp ett litet kapital
för framtiden, för att lefva derutaf. I ungdomen är
han oförtruten arbetare, på gamla dagar räntetagare,
som lefver af det besparade. Hvem kan då missunna
honom, när han efter så mycket arbete sedan i sin
mognare ålder fröjdas åt den sköna jorden, som rundt
omkring på fält och mark bär millioner blommor,
den ena skönare än den andra och alla bestrålade af
solljuset liksom af flytande guld!
Fjärilens moder kan
ej göra något vidare för sin familj, än att hon lägger
äggen på ett ställe der de utkrypande små äfven finna
näring. Derföre fäster hon dem ej vid bladen, som
förtorka och föras bort af vinden, utan vid grenarne,
vid stammen, barken eller dylika säkra ställen.
Äggskalet är den unge fjärilens första beklädnad,
hans linda och barnklädning. Många af dessa äggskal
äro smyckade med de allrasötaste prydnader, så att
de se ut som slipade juveler. Några gamla fjärilar
betäcka äfven äggen med hår af sin egen kropp
eller de öfverdraga dem med en saft som hårdnar vid
luften. De se då ut som vore de lackerade och kunna
bättre fördraga köld och väta om vintern. Men när de
små fjärilhonorna lagt sina ägg är det också slut med
deras lif; högtiden är slut och de gå till hvila. Den
store fadern för
allt lefvande måste äfven öfvertaga omsorgen för
de små fjärilsäggen. Ej få af dem blifva en god
vinterspis för talgoxar och trädkrypare, men det
återstå tillräckligt många för att nästa sommar
såsom fjärilar befolka fältet. När vårsolen skiner
varmt på landet och lockar fram de gröna bladen ur
knopparne, då vaknar äfven det slumrande lifvet i
fjärilsägget: utaf den lilla äggulan blifver en ganska
liten larf. Solen sjelf verkställer kläckningen och
gör äfven ibland i ordning födan åt honom så att han
finner friskt, mjukt, grönt när han kommer fram. Den
unga larfven måste sjelf hjelpa sig fram ur äggskalet;
den biter ett hål och kryper fram i dagsljuset.
Se, här på stärkbärsbusken marscherar en hel kolonn
sådana små kryp. De äro larfver af dagfjärilen
(fig. 2). De hafva ett oansenligt gulaktigt utseende;
de hafva ett litet blått hufvud med sex små ögon på
hvarje sida. Bröstringen är brun och på ryggen är
en hvit rand. Vid de främre tre lifringarne finnas
tre par bröstfötter, bak äro fyra par bukfötter. Men
larfvernas förnämsta verktyg äro mattängerna framme
vid hufvudet. Med dessa söndermala de det ena bladet
efter det andra och klättra derefter upp i de högsta
grenarne på busken. Kastas en ned utaf vinden låter
han ej afskräcka sig för mödan att återigen klättra
dit upp. Härvid hotas den hjelplösa varelsen af fara
från alla håll. Getingar surra tillstädes, för att
sticka dem och lägga sina ägg in uti dem; starar,
sparfvar, finkar och alla de många sångfåglar, som vid
denna tid hafva ungar i boet, genomsöka fält och skog
efter larfver och till och med landtmannen hotar dem
med döden, om de skulle komma in i kåltäppan eller
upp i fruktträden.
Några larfver äro redan som små beklädda med en dugtig
pels; den svartbruna björnlarfven är ju tillräckligt
känd. Andra hafva hvassa taggar, som till exempel
påfågelsögat, som lefver på brännässlor utan att
sticka sig på dem. Deremot äro många så späda och
hjelplösa, att de se ut nästan som nakna snäckor. Af
dessa förfärdiga sig flera arter ett fodral på så
sätt, att de fästa ihop små trädflisor och bladsmulor
med små fina trådar och sätta till nya bitar när de
sjelfva växa och det lilla huset under tiden blir
dem för trångt.
När de små larfverna ätit dugtigt några dagar hafva
de redan synbarligen blifvit större och tjockare. De
sätta sig då stilla på grenarne och blifva alldeles
bleka, som om de vore sjuka. Nu spricker huden på
hufvudet sönder, som om en vild indian hade skalperat
dem. Larfven vacklar hit och dit och arbetar sig ut ur
sitt eget skinn, till och med benen gör den sig utaf
med, och det måtte ej kosta honom ringa ansträngning,
att taga af sig den trånga rocken. Ändtligen är
han befriad derifrån, men så är han också alldeles
uttröttad. Det nya skinnet är ännu mycket ömtåligt och
i hög grad känsligt för köld och väta. Inträder ondt
väder vid skinnombytet så dö många af förkylning. De
öfverlefvande börja åter med det gamla arbetet och
skära ifrån tidigt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0138.html
