Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 128.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Hvad menar han?"
"Jag menar, att då ni, herre, kallade mig er vän,
skulle äfven ni vara min; ty icke kan den ene vara
vän och den andre ovän ... det går väl icke ihop."
"Karl! ... ni är oförskämd, högst
oförskämd!" ropade Eskil Grip, kokande af vrede, och
gaf sin häst sporrarne, så att det stackars djuret
stegrade sig af smärta; "men, ser ni, det skall
bekomma er illa, det lofvar jag."
"Såå?" sade Brandt, lakoniskt.
"Såå, ja", utropade herr Grip, ännu mera förtretad
öfver den andres lugn. "Jag skall ge er, jag, för såå,
skall ni få se. Om ni är en allt för stor tölp, för
att ej begripa huru man skall umgås med en adelsman,
så skall ni snart få lära det."
"Det är alltid godt att få lära något", svarade exmunken
i samma tokroliga lugna ton.
Men nu var herr Eskils tålamod uttömdt. Han måttade
med sitt ridspö åt broderns hufvud och skulle hafva
slagit honom i ansigtet, om ej byggmästaren parerat
slaget med en tumstock, som han hade i handen.
"Håll, herre!" sade han i en nu ganska allvarsam
ton. "0m ni icke förstår skämt och icke har lärt
hur man bör umgås med kunniga män, män, som hafva
lärt något och som göra någon nytta i verlden, utan
nödvändigt vill hålla slagsmål på vägar och stigar,
alldeles som en drucken bonde, så drag svärdet och jag
skall springa in efter mitt, för att försvara mig;
men måtta icke en gång till med ridspöet åt mitt
ansigte, det säger jag."
"Karlen är galen", skrek herr Eskil, vänd till
arbetarne, hvilka, utomordentligt intresserade af
uppträdet, hade upphört med hvad de hade för händer
och nyfiket närmat sig de käbblande. "Tag fast honom,
godt folk ... håll honom ... bind honom! ... Han
har på öppen väg och i så många vittnens närvaro
förolämpat en svensk adelsman, en ättling af höga
fäder, och för det skall han lida tillbörligt
straff. Till en början skall han sättas i ett djupt
fängelse, der hvarken sol eller måne skiner."
Folket rörde sig icke ur stället. Herr Eskil var mer
hatad än älskad der på orten, så att en hvar unnade
honom att bli litet qväst. Dessutom var ingen af
arbetarne vid byggnaden hans underhafvande.
Deremot var Brandt, genom sitt på en gång milda och
allvarliga sätt, sin redlighet och rättvisa, högt
älskad af dem alla; och då denne gaf dem en vink
att aflägsna sig och helt sakta bad dem gå till sitt
arbete, lydde de genast, utan ringaste tecken till
knot.
Detta retade den hetlefrade herr Eskil ännu mer och
han höll ett väsen, så att det hördes vidt omkring.
I detsamma kom konungen ut ur slottet.
"Hvad är på färde?" frågade han. "Ha! ... se min
närmaste granne herr Eskil Eskilsson!
– God dag, herr riddersman. Men, hvad i
all verlden är det åt er? Ni väsnas ju lik en
broms som kommit in i en glaskupa. Hvad har
händt, som så kunnat bringa er ur all fattning?"
Brandt stod åter lugn hos sina arbetare; men Grip hade
svårt att sansa sig tillräckligt, för att
i konungens närvaro uppföra sig som han borde.
"Ers nåde", sade han, i det han blottade sitt hufvud och
for med handen genom de något gråspräckliga lockarne,
"den der otympliga byggmästaren har förolämpat mig
... Han har i min närvaro stått och gnolat på en
visa och när jag förehöll honom detta hans ofog
svarade han mig högst näsvist ... retade mig på
allt upptänkligt sätt och gick slutligen ända derhän i
oförskämdhet, att han bad mig draga svärdet, så skulle
äfven han taga till svärd och försvara sig med. Har
man väl någonsin hört något dylikt? En ofrälse draga
svärd mot en adelsman!"
"Det är icke så alldeles säkert att jag är ofrälse",
svarade Brandt med en viss stolthet, "Emellertid var
mitt yttrande om att draga svärd mot herr Eskil endast
en tom hotelse, eller snarare ett sätt att tala. Ty
om jag än tio gånger vore hans like, så kunde det
dock vara något annat skäl, hvarför vi icke kunde
slåss med hvarandra."
"Hvad är det för snack ni uppdukar der?" fräste herr
Eskil. "Det förundrar mig storligen, att hans höga
nåde går nog långt i tålmodighet, att låta er tala
till punkt."
Konungen höjde sin hand mot herr Eskil, till tecken att
han önskade tystnad; derefter vände han sig till Brandt.
"Hör på, min käre Adolf Brandt", sade han; "det
yttrande ni nyss fällde förekom mig litet besynnerligt
och mig lyster att veta om det ej tilläfventyrs kunde
ligga någon djup mening derunder. Förklara er derför
närmare."
"Det skall jag göra, om ers nåde så befaller", svarade
byggmästaren, bugande; "dock skulle jag i djupaste
underdånighet bönfalla, att förklaringen finge ske
annorstädes, icke här; ty för herr Eskil kunde den
förefalla obehaglig."
"Som ni vill", svarade konungen och bad de båda
tvistande följa sig in i en sal i det nya slottets
nedra våning, dit han sjelf gick förut, på endast
ett par stegs afstånd efterträdd af herr Eskil. –
Brandt följde på något längre afstånd."
"Se så", sade Gustaf Wasa, då de kommit in; "nu är
jag idel öra. Hvad har ni att säga, herr Eskil Grip?"
"Ingenting annat, än hvad jag redan sagt,
ers höga nåde. Jag skulle tro, att bevisen äro
tillräckliga. Mannen har förolämpat, groft förolämpat
mig, och jag fordrar upprättelse."
"Ni skall få den", svarade Gustaf lugnt. Och vändande
sig till Brandt frågade han:
"Hvad har ni att anföra till edert försvar?"
"Ers nåde", sade byggmästaren, "har aldrig frågat
mig hvad och hvem jag var innan jag blef munk."
"Nej", svarade konungen, intresserad.
"Jag var", återtog Brandt, "denne mannens broder."
"Kan ni bevisa hvad ni säger?" frågade konungen.
"Det kan jag, ers höga nåde ... Jag kan framte
mångfaldiga bevis, om så erfordras; dock icke för att
pocka på ett namn, en rang, som jag aldrig mer vill
återtaga. Herr Eskil der är min broder. ... Hans
far var min. ... Samma moder har burit oss båda
under sitt hjerta. Förstfödslorätten gjorde honom rik,
mig fattig, gjorde honom snart sagdt till min herre,
mig till beroende af honom. – Jag hade ej behöft
underkasta mig det förtryck jag led, om jag blott
haft håg för vapenyrket, ty för män af svärdet står ju
hela verlden öppen. Men min håg låg åt vetenskaper
och jag hade ej råd att förskaffa mig sådane. Så
kom hjertat och ungdomsblodet med i spelet och en
olycka, större än jag förmådde bära den, grep in i
mitt lif. Då lemnade jag i hemlighet mitt fäderneslott
och begaf mig till klostret, der jag mottogs och i
sinom tid aflade löftet. Då en ung munk af våra bröder
dog tog folket honom för mig, eller mig för honom,
och utspridde att jag var död. Ingalunda missnöjd
med detta rykte begrafde jag mig då i min cell,
der jag idkade läsning med en ifver, som gränsade
till ursinnighet. – Så kom den dagen, då, genom
ers nådes nit och kraft, ett nytt ljus uppgick
öfver vårt land, med reformationens införande. Jag
begrundade den nya läran och dess rena satser, som,
fria från all vantrons slagg, trängde djupt in i
min själ. Jag blef gerna och af fri öfvertygelse
lutheran, glad att nu kunna få förtjena mitt bröd,
icke njuta det i lättja. Af ers nåde, till hvilken
jag hade dristigheten vända mig, erhöll jag medel att
resa och förvärfva mig kännedom i byggnadsyrket, och
när jag återkom, försedd med bevis om skicklighet,
var vår konung nog nådig att använda min flit och
mitt arbete. Gud löne i alla evigheter den man, som
icke allenast sjelf stor i handling, äfven förunnar
andra medel att handla och verka!"
Med öfver bröstet korslagda armar och allt mer och
mer klarnande anlete hade Gustaf hört sin gunstling
till punkt. Efter en paus vände han sig till herr
Eskil och frågade:
"Hvad säger ni om detta, herr Eskil?"
"Jag säger", svarade denne; "jag säger, med ers
nådes tillåtelse, att det är höjden af fräckhet,
som denne man ådagalägger. Är han icke min bror,
då bör han straffas för sin gemena osanning: – är han
det, deremot, så är han dubbelt straffvärd. Har han
icke då nedsudlat vår vapensköld, satt en outplånlig
skamfläck på vårt namn, genom att gifta sig med en
qvinna af folket, enkan efter en bonde, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
