Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 128.)
- Monmorenci-fallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Montmorenci-fallet.
Efter att hafva besökt Quebec med dess katedralkyrka,
guvernörspalats, anglikanska kyrka, hotell Dieu och
andra märkvärdigheter, färdas man på en lätt hyrvagn
till det berömda Montmorenci-fallet. I närheten deraf
ligger ett elegant värdshus, der man går utaf och
följer, med sin förare, stranden, förbi flera sågverk,
hvarefter ett doft brusande förkunnar kaskadens
närhet. Denna bildas af en flod, hvars vattenmassa
dämmes vid en bredd af minst tretio alnar och derefter
nedstörtar omkring hundra alnar i en dal. I
millioner atomer stänker vattnet omkring af det
ofantliga fallet, och underbart skön är synen när en
solstråle faller på denna dunst, som då briljerar i
tusende färger. Utom den genom ett klippgrund skilda
hufvudströmmen falla äfven några mindre kaskader, och
öfver öde stenrös flyter slutligen vattnet långsamt
till den ej långt aflägsna Lorenzo-strömmen. Dalen
påminner lifligt om Amselgrund i Sachsiska Schweiz,
fastän vattenfallet der ej kan jemföras med detta.
 |
| Montmorenci-fallet i Canada. |
*
Flickan vid Alvastra.
VI.
Den lille Prinsen.
Konung Gustaf var, som bekant är, redan i tre år
Sveriges lagkrönte konung, innan han beslöt sig till
att taga en gemål. Länge hade både ständer och folk
legat öfver honom med böner, att han måtte skaffa
riket en drottning, samt en arfvinge till den tron
han så ärofullt beklädde; men han hade, såsom häfden
säger, alltid svarat, att dermed vore tids nog. Han
ville först något mer befästa den ännu vacklande
tronen, innan han bjöd någon qvinna att dela den med
honom.
Ändtligen nalkades dock den tid, då konungen trodde
sig någorlunda fast och säker på sin upphöjda plats,
och han beslöt således att gifva vika för allas deras
böner, som önskade en Wasa-dynasti grundlagd inom
riket. Sitt hjerta rådfrågade han icke denna gång,
utan endast sin klokhet; – o, att han ock sedermera,
vid äldre år, hade varit lika klok och återhållsam
och ej låtit passion och envishet taga öfverhanden!
Det var till främmande land han tyckte sig böra
vända sig vid valet af maka. En utländsk prinsessa
borde det blifva, icke någon af landets döttrar. Ty
så öfvermodig och hårdkufvad som svenska adeln
då var, fruktade Gustaf ännu mera split, oro och
uppstudsighet, om han beslägtade sig med dessa
stolta familjer. Och så blef prinsessan Katarina af
Sachsen-Lauenburg den lyckliga, såsom det åtminstone
ansågs.
Att hjertat ej hade någon röst med är naturligt;
ty det är ju så sällan det inträffar vid giftermål
mellan kungliga personer, att ömsesidigt tycke kommer
i beräkning. Dessa högt uppsatte personer, dessa
beklagansvärda lyckans barn, dessa af en ständig sol
belysta, till hvilka dock ledsnaden, bekymren och de
frätande hjertesorgerna hitta fram, om ock på helt
andra vägar än till oss andra, äro ju ingenting annat
än politikens offer, denna fruktansvärda moloch, som
har stukat så många tusendes lycka och mot hvilken
ingen invändning hjelper, inga böner, inga tårar. När
politiken har talat måste alla andra röster tystna;
ty hvad är väl två individer, med hela deras inre
verld af tankar och känslor, mot ett helt folks
väl eller ve, såsom man skulle svara dem, ifall de
försökte spjerna emot det ödenationerna bereder dem?
Man vet att Gustaf Wasa lefde långt ifrån lyckligt med
sin första gemål, och man bör söka felet hos dem båda,
samt icke tillskrifva henne allena de ofta upprepade
tvister och stridigheter, som, så att säga, hörde till
ordningen för dagen. De egentliga bevekelsegrunderna
vid hans val af gemål hade varit tvänne, och de ganska
vigtiga för Sverige ändå. Sachsen-Lauenburgska hofvet
var ett lutherskt hof, och det var ondt om sådane
i dessa tider och är det snart sagdt ännu. Dertill
var prinsessan Katarinas äldre syster förmäld med
Danmarks kronprins, och genom ett svågerlag mellan
nordens monarker trodde man sig kunna bereda Sverige
fred på det hållet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0153.html
