Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 128.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad prinsessans personlighet angick så skildrades hon
såsom ganska vacker och äfven god, ehuru hon sades
vara temmeligen barnslig för sina aderton år. Ack,
aderton år är ju ingen ålder ... åtminstone icke
allvarets och eftertankens.
Då Katarina den 8 September 1531 landsteg vid
"Stockholms bro", såsom det då hette, dit hämtad
af en svensk flotta och ledsagad af sin fru moder,
flera anhöriga och en stor hofsvit, och då Gustaf
gick att mottaga henne, fann han henne ganska vacker
och tyckte att hon såg god och blygsam ut, hvarföre
han på intet sätt tyckte sig hafva skäl till missnöje
med det val han gjort. Folket jublade kring den unga
och fagra prinsessan och allt började således under
goda auspicier. Det blef en hel rad af fester och
högtidligheter, till firande af den efterlängtades
ankomst, allt intill bröllopet, som firades den 24
i samma månad (September), eller ungefär fjorton
dagar efter prinsessans landstigning. Det beskrifves
såsom ganska storståtligt, detta bröllop, och nu
först grepos både hof och folk liksom af en yrsel;
ty det ville aldrig taga slut på danser, torneringar,
jagtpartier och andra grannlåter, hvaråt de, som fingo
blott se på, gladde sig lika mycket som de, hvilka
fingo deltaga i herrligheten, hvilken ytterligare
ökades derigenom, att konung Gustaf på samma gång
höll bröllop åt flera bland sina trognaste hofmän,
deribland Birger Nilsson Grip – en slägting på långt
håll till herr Eskil, och åt hvilken han gaf sin
systerdotter jungfru Brigitta Brahe.
Högst ogerna och endast till åtlydnad af politikens
mäktiga röst hade den unga Katarina gifvit sin hand
åt en så gammal man, som hon tyckte Gustaf vara;
och sannt är ock, att skillnaden i deras ålder var
betydlig, enär han var tretiofem år och hon endast
aderton; ty hon hade, i sin barnslighet, alltid
i tanken föreställt sig en gemål, som skulle vara
jemnårig med henne, åtminstone ej mycket öfver tjugo
år. Grufsamheten för de sjutton åren, som konungen
hade före henne, försvann dock nästan i samma stund
hon fick syn på hans vackra ansigte, ståtliga växt
och imponerande sätt att föra sig, samt sedan,
under de många festerna, der hon såg hans i allt så
ridderliga manér. Den rest af medeltidscourtoisie,
som vid den tiden ännu var rådande bland rikets högsta
stånd öfverallt i Europa och icke minst i Sverige,
och hvarmed Gustaf Wasa, ehuru sådant ej egentligen
låg i hans natur, i början omgaf sin unga brud, liksom
i ett slags nimbus af artighet, uppmärksamhet, ja –
nästan förgudning, gjorde att den unga, barnsliga
prinsessan snart fann sig nöjd med sitt öde, så att
hon till och med yttrade till sin moder, att hon ej
skulle vilja bortbyta konung Gustaf mot någon annan
gemål i verlden.
Snart kom dock en annan tid. Modern och slägtingarne
seglade härifrån, festerna upphörde och det inbröt
ett hvardagslif, som alls icke var i drottning
Katarinas smak. Konungen, af naturen mycket
allvarlig till lynnet och hetsig till sinnet,
tröttnade snart vid kurtisen. Han ville hafva en
maka, icke en lekdocka. Han hade föreställt sig,
att han, under alla de bekymmer, hvaraf han från så
många år öfverhopades, alla de strider han ännu hade
att utkämpa, skulle hos den, som han valt till sitt
lifs följeslagerska, finna tröst och uppmuntran och
hos henne hämta styrka till fortgång på den törniga
bana han hade att beträda. Han hade hoppats, att
ett mildt och älskande qvinnoväsende skulle försona
honom med lifvets hårda allvar; att en mjuk hand
skulle torka bekymrets svett ur hans panna, att
en öm blick skulle spegla sig i hans, då han mulen
och förtretad återkom från sina ansvarsfulla värf
till familjelifvets fristad. Han hade mången gång,
under sin ungkarlsenslighet, svärmat, äfven han,
och tänkt, hur ett par varma, mjuka qvinnoarmar –
den lenaste af alla bojor och den svåraste att slita –
skulle då och då läggas kring hans hals och en röst,
ljufvare än den skönaste musik, bedja honom stanna
... om möjligt stanna ännu några ögonblick, då
pligten bjöd honom skynda framåt.
Sådane drömmar hade konung Gustaf haft, under de
korta mellanstunder, då han icke drömde om sitt
fosterlands sjelfständighet, välstånd och lycka,
skapade af honom. Och hvilken ogift man har väl icke
någon gång i sitt lif sålunda drömt om en kommande
huslig sällhet? – Vi skulle äfven kunna
tillägga: hur mången man har icke, i likhet med
nämde konung, blifvit bedragen på denna sin dröms
förverkligande?
Gustaf Wasa blef det i högsta grad. Så länge han var
kär – och det blef han allt mer och mer i sin unga
och söta gemål, under de första veckorna efter deras
förmälning – var allt godt och hoppet hägrade för
honom, liksom för henne, ett ständigt fortvarande
af den endrägt, som då rådde, makarne emellan. Men
den barnsliga Katarina, som började leds efter de
granna festerna, och fann den efterträdande stillheten
odräglig, tråkade snart ut sin allvarsamme gemål genom
de ständiga klagovisor hon lät honom höra, än direkt,
än genom andra. Ingenting var till pass. Sverige
var ett kallt, otrefligt land, hofvet ett nära
utdödt hof, såsom hon kallade det, folket rått
och ohyfsadt. Alldeles i likhet med en annan svensk
drottning, hundra år sednare – vi mena Maria Eleonora
af Brandenburg – tyckte Katarina af Sachsen-Lauenburg,
att allting här var otrefligt och otympligt. Med Maria
Eleonora var det dock den skillnaden, att hon älskade,
nej, icke älskade ... det uttrycket är för matt
... att hon afgudade sin gemål och derföre trifdes och
fördrog allt, så länge hon dröjde hemma; ty med honom
skulle hon kunnat dela ett Gehennas vantrefnad. Vi
veta dock hur det gick sedermera, då den store Gustaf
Adolf lemnade Sverige, för att aldrig dit återvända.
Katarina af Lauenburg förstod ej uppskatta sin
gemåls höga värde, förstod ej hans ädla hjerta, hans
upphöjda tänkesätt; och långt ifrån att uppskatta
lyckan och äran af att vara maka åt tidehvarfvets
störste man, tyckte hon sig vara fastkedjad vid en
rå barbar, en uppkomling, en despot utan bildning
och humanitet. Sannt är, att Gustaf sjelf gjorde
temmeligen litet, för att betaga henne denna
tro. Öfverhopad af göromål ägde han blott föga tid
att egna åt drottningen, som var stött öfver att han
försummade henne. Nedtyngd af omsorger för rikets
väl, kringsnärjd af försåt och lönad med otack och
misstro, der han visste sig hafva menat väl och
redligt, skulle det hafva varit honom så oändligt
ljuft, att af sin maka blifva tröstad och muntrad
– i brist derpå beklagad, ty det hade dock visat
deltagande i hans bekymmer. Men nej – han fann ej
annat än pjunk och kallsinnighet och – till och med
missaktning. Katarina förstod honom ej. Talade han om
rikets nödställda belägenhet och dess behof af en
arm som aldrig tröttnade, ett hufvud, ständigt redigt
och klart, en vilja, aldrig slappad, hvarken i
med- eller motgång, så var det som om han talat ett
för drottningen främmande språk, fastän han talade god
och flytande tyska. Hon fann det tråkigt ... hon
gäspade, och slutligen frågade hon, om konungen
icke hade nog af det der bråket derute, utan att
han nödvändigt måste draga det med in i hennes rum,
för att ännu mera öka den ledsnad som omgaf ... som
nedtyngde ... som hotade att döda henne.
Då blef den store Gustaf först ledsen sedan vred;
ty han var minst af alla den som hade tålamod med
hvad som var ogrannlaga och småsinnadt. I början
åtnöjde han sig med att blott aflägsna sig från den
unga qvinnan, som, i stället att vara honom en tröst,
snarare utgjorde en ytterligare tyngd – och visst
icke den minsta – till alla dem, hvilka redan förut
tryckte på hans hjerta; men snart kokade hans häftiga
lynne öfver och han förebrådde drottningen hennes
brist på qvinlighet, påstående sig hafva väntat, att
en qvinna skulle bättre uppfatta sin heliga mission
af mannens tröstarinna, enligt Guds egna ord, då
han skapade qvinnan: Jag vill göra honom ena hjelp,
den sig till honom hålla må.
Hade Katarina haft mera förstånd, eller Gustaf mera
fördrag med hennes oförstånd, så hade allt kunnat
blifva godt i längden. Men han var ingalunda den,
som förstod att genom tålamod och lämpor rätta
hvad en dålig uppfostran brutit: han fordrade
nästan fullkomlighet hos den qvinna han skulle
älska och högakta. Och då det var med häftighet,
icke med foglighet han tillrättavisade den unga
furstinnan, som trodde sig ett mål för en henne i
börd underlägsen mans beständiga förolämpningar,
så var det icke underligt, att de båda makarnes
hjertan allt mer aflägsnades från hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
