Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 128.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Flickan vid Alvastra.
Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina.
(Fortsättning.)
Nära tvänne år hade nu ytterligare framskridit. Den
lille prinsen, född den 13 December 1533, var
redan ett år och tio månader gammal då det föll
konung Gustaf in att tillbringa en kortare tid vid
Alvastra, hvars nära färdiga slottsbyggnad han ville
se och öfvervaka, då det nu led till dess väsendtliga
fullbordan. Dessutom var den sköna, den förtjusande
nejden kring Omberg en af dem, der den store monarken
företrädesvis fann trefnad.
Det var just då – just i början af September 1535,
som det ofvanbeskrifna uppträdet ägde rum mellan
bröderna Grip, eller godsherren Eskil Eskilsson Grip
till Eskilsnäs och konungens förste byggmästare och
store gunstling Adolf Brandt.
Hvarje tidehvarf har sitt olika skaplynne, och
likasom de sins emellan hafva sina olika seder och
bruk, så hafva de ock sitt olika begrepp om lyx och
beqvämlighet. Nu, då vi svenskar – deruti dåraktigare
än alla andra folkslag – breda ut oss i våra hem
och tycka oss omöjligt kunna andas och röra oss,
om vi ej hafva en mängd alldeles öfverflödiga rum
att gå igenom, att städa och elda och, i brist af
tillgång till det sednare, låta stå oeldade, läsa
vi med undran, ja, med ett visst småförnämt förakt
om huru trångt och tarfligt våra förfäder bodde,
huru rätt och slätt de hade möblerat i sina rum,
samt huru litet de, i sjelfva verket, visste af den
komfort, den förfining, hvarmed nutidens boningar
kunna skryta. Deremot – hvilket öfverflöd i mat och
dryck, särdeles vid deras gästabud! Man häpnar med
rätta då historien berättar om de många tunnor vin, de
många åmar öl, de många pund kryddor, inlagda frukter,
utländsk konfekt och så vidare, som åtgingo vid deras
bröllop, begrafningar, barndop etc., äfvensom öfver
den myckenhet af bordsilfver, som då fanns, i fat,
skålar, tallrikar, kannor och bägare – en rikedom,
hvarom vår lika fattiga som flärdfulla tid ej ens
kan göra sig det aflägsnaste begrepp, men som icke
desto mindre tillhör historiens, icke sagans område.
På samma sätt var det med klädseln. Man hade ej så
många ombyten, och en drägt, vare sig mans- eller
fruntimmers, varade länge och väl, ja, man påstår till
och med att en kjortel kunde gå i arf från moder till
dotter, bland andra dyrbara klenoder. Men så låg det
också, på den tiden, ett helt kapital i en drägt. Man
bar ju så mycket ädelstenar, äkta perlor, guld- och
silfversmycken samt dyrbara spetsar, dels af silke,
från Brabant och Antwerpen, dels med iväfda uddar af
äkta guld- och silfvertråd, sådana man här brukade
men ej förstod att tillverka. Och sådana sidentyger,
sedan! De kunde bokstafligen stå för sig sjelfva och
voro, i fråga om mönsternas skönhet och färgernas
bjerthet, riktiga underverk.
Således ingenting om den tidens torftighet; ty
hvad som brast å ena sidan öfverflödade deremot å
den andra, så att det vid jemförelsen nog kan väga
någorlunda jemt.
Men, vi skulle ju tala om de kunglige.
Konung Gustaf och drottning Katarina bebodde, under
den lilla tid de vistades vid Alvastra, en liten
våning på nedra botten af det snart fallfärdiga
slottet. Det var den enda som var fullständigt
möblerad, nämligen så, att den passade för kungliga
personer; men den var trång, liksom hoffolkets
bostäder. Hvarje gift tjenstgörande hofdam hade ett
rum till sin disposition, hvaremot de ogifta bodde
två och två tillsammans, så ock fingo hofherrarne
åtnöja sig med att bo två i ett rum.
Konung och drottning, som i allmänhet voro föga måna
om hvarandras sällskap, bodde här så nära hvarandra,
att den enas hvardagsrum gränsade intill den andras.
En förmiddag satt drottningen inne i sitt rum och
arbetade på ett stort och konstigt broderi. Det skulle
blifva en altarduk till det lilla slottskapellet i
Alvastra. I nästa rum, som var konungens skrifrum,
satt högstdensamme och skref, och dörren dem emellan
stod händelsevis öppen, hvilket högst sällan var
fallet.
Lille prins Erik, som var ett både i fysiskt och
intellektuelt hänseende ovanligt försigkommet barn,
sprang och lekte inne hos sin fru moder. Drottningen
hade gifvit sköterskan lof att på en stund lemna
honom der; hon ville sjelf se efter honom, hade hon
sagt. Egentligen ville hon ensam rå om barnet under
några ögonblick, ville roa sig med den lille, som
var hennes enda glädje, hennes afgud – ville, med ett
ord, utan vittnen vara mor, såsom hon sjelf plägade
uttrycka sig. Ty ingen furstinna har väl någonsin
funnits, som mer än Katarina af Sachsen-Lauenburg
funnit sig besvärad af det kungliga påhänget, att
ständigt hafva en omgifning i sina fjät, ögon, som
lura på hvarje rörelse, öron, som lyssna till hvarje
ord. Hon sökte derföre, så ofta det var henne möjligt
och med etiketten förenligt, att få vara allena.
Lille Erik sprang, som redan nämdt är, rundt omkring
modern, lekande än med det ena, än med det andra,
af icke blott hans vanliga leksaker, utan ock,
såsom små barn af hans ålder, med allt hvad han
kunde få tag uti. Stundom lade han sig på golfvet,
vid drottningens fötter, nappade med sina små knubbiga
händer i fållen af hennes klädning och såg upp till
henne med sina stora blå ögon, samt rullade sig sedan,
med dessa mjuka och behagfulla rörelser, som endast
ett barn kan förete, af och an på golfvet.
I denna stund var han outsägligt intagande. Det
lilla runda barnansigtet med sina rosiga kinder,
vittnande om helsa, den leende lilla munnen, vittnande
om frid och oskuld, var långt ifrån att erinra om
olycksbarnet, som, enligt den vise mannens utsago,
skulle vara född till hela rikets olycka.
Den tjugoettåriga modern satt försänkt i ett ljuft
åskådande af sin älskling – sin förstfödde. Hon
önskade inom sig, att hans far kunde se honom i detta
ögonblick, så skulle han – så trodde drottningen –
tagit honom i sina armar och smekt honom, hvilket
högst sällan hände; och det lilla barnets oskuldsfulla
joller skulle hafva upptinat isskorpan kring faderns
hjerta.
I ett nu – drottningen hade återtagit sin söm och var
dermed ifrigt sysselsatt – hade barnet rest sig upp
från golfvet och genom den halföppna dörren kilat in
till konungen, der han började att rifva i en mängd
på bord och stolar kringströdda papper; ty Gustaf Wasa
var just sysselsatt med att granska räkenskaperna för
slottsbyggnaden och hade sorterat dem i olika högar.
Förskräckt öfver att se barnet vidröra och vara
nära att förstöra dessa vigtiga papper stampade
konungen till med foten och ropade, något omildt:
"Låt bli det der!" hvarvid den lille blef rädd och
började gråta himmelshögt.
I samma ögonblick stod drottningen på tröskeln till rummet.
"Hvad är på färde?" frågade hon.
"Tag ut pojken, han förstör mina papper, och stäng
till dörren sedan, så att jag får vara i fred vid
mitt arbete."
Gustaf såg icke ens upp från sin skrifning, då han
talade, och tonen, hvarmed de vresiga orden framsades,
hade ganska mycken skärpa.
Drottningen blef ond, något som hände henne flera
gånger om dagen; ty hon hade blifvit bortskämd i
hemmet, der man nästan aldrig motsade henne, utan
tillfredsställde alla hennes nycker.
"Till hvem talar ers nåde?" frågade hon skarpt.
Konungen såg upp och mätte henne med en onådig blick.
"Till hvem som helst, som har hand om barnet",
svarade han i samma vresiga ton, som nyss.
"Jag menar, att jag består en sköterska för lillens räkning, och
aflägsnas hon, så talar jag till hvem det vara må, som ikläder
sig hennes befattning. Tag ut pojken, säger jag; han skriker
ju så att man kan mista örhinnan."
Katarina lyftade gossen på sina armar och han tystnade
genast. Men i stället att med honom aflägsna sig,
hvilket väl hade varit det rätta, steg hon fram
till konungen och frågade, i det hon skarpt fixerade
honom:
"Konung Gustaf, hvems är detta barn?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0157.html
