Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 128.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wasa såg helt förbluffad ut, lade bort pennan och
såg förvånad på den unga qvinnan.
"En besynnerlig fråga, vid Gud!" utbrast han
ändtligen, "och allra besynnerligast, att det är ni,
min drottning, som framställer den. Ni måtte väl af
alla menniskor i verlden bäst veta hvems barnet är."
"Ja, herre konung", sade hon nu under frambrytande
tårar, "jag vet att jag är lille Eriks olyckliga
ehuru kärleksfulla moder ... jag vet desslikes att
ni är hans onaturlige fader. Ni tål icke se gossen
... och om han blott kommer er aldrig så litet nära,
så är det som om en orm eller en ödla med sin kalla
kropp vidrörde ert skinn. Att ni hatar hans moder
har ni länge visat ... hans unga moder ... hans
beklagansvärda unga moder, som ni narrade hit till
detta björnland, för att förtvina, för att leds
ihjäl vid sidan af en despot, en egoist, som älskar
ingenting på jorden, förutom sitt eget jag, som han
förgudar; men att ni äfven skall sträcka ert hat till
det lilla oskyldiga barnet, som dock har er sjelf
att tacka för lifvet – det är mer än omenskligt."
Detta var för mycket för den hetlefrade Wasa.
Ofta hade väl drottningen yttrat ord, som
skurit honom genom märg och ben, men någonting
liknande detta hade han dock aldrig kunnat tänka
sig. – Hans ansigte förvandlades synbart: hyn
blef mörk, ådrorna i pannan svällde, ögonbrynen
sänkte sig och ögonen sköto blixtar. Det märktes
att en förfärlig storm var i annalkande.
Drottningen föresatte sig dock att
trotsa den; ännu var hon icke rädd.
Gustaf sökte väl ännu att bemästra sin vrede
och det hade troligen lyckats honom, såvida
icke Katarinas lugn, eller snarare trots, hade
bringat den till dess högsta kokpunkt. Men då hon
stod qvar, med barnet på armen, och mätte honom med en
blick, nästan af förakt, blef han alldeles utom sig.
Han rusade upp af stolen: hans händer knöto sig
... hans ögon rullade ...
I denna stund var han förfärlig att se.
"Gå ut, qvinna, och reta mig icke längre", sade han,
"ty vid alla himlens helgon jag eljest vet hvad jag
tager mig till."
"Åh! ..." sade Katarina med en min, som skulle hafva
retat äfven den frommaste man, "det fattas blott
ett ... att ni slår mig ... att ni lägger hand på
er gemål ... på en född furstinna ... på Sveriges
drottning ... på ett krönt hufvud, på ..."
"Tig!" röt Gustaf och såg härvid så förfärlig ut,
att den tappraste man skulle hafva bäfvat, hvad mera
då en qvinna? Också gjorde drottningen det nu, från
hjessan till fotabjellet, och skyndade sig med barnet
ut ur rummet, hvars dörr konungen slog i lås efter
henne, så att det dundrade vidt omkring och alla,
som voro i närheten, hoppade till, undrande hvad som
var å färde.
Vi förbigå beskrifningen om den nervparoxysm,
hvarunder Katarina nu nedföll på hvilsängen i sitt
rum, ty soffor funnos ej på den tiden, den hysteriska
gråt, som hotade att spränga hennes bröst, jemte alla
de klagovisor hon i sin ensamhet utgöt för de henne
omgifvande känslolösa väggarne. Ty då drottningen
icke ringde vågade ingen gå in, huru många lyssnande,
af båda könen, än stodo sammanpackade utanför dörren
till rummet.
Ändtligen lade sig paroxysmen och patienten blef
lugnare. Hon ringde och befallde prinsens sköterska
att taga honom på armen och följa henne ut. Gråtögd,
som hon var, och med af själsqval förvridna
anletsdrag, kastade hon en dyrbar spetsslöja öfver
hufvudet och gick ut ur slottet, samt spatserade
nedåt sjön, på något afstånd följd af sköterskan med
barnet.
Icke långt från det ställe vid sjöstranden, der
drottningen satte sig ned, för att i ostörd ro
öfverlemna sig åt sina sorgsna tankar och hafva
ingen, utom naturen, till vittne af sina tårar och
sin klagan, hade Elna förut tagit plats; men de sågo
icke hvarandra, ty en lummig skogsdunge bortskymde
dem för hvarandras blickar. Elna hade med sig sin
lilla syster Maria, som knappast något ögonblick
ville lemna henne och som nu lekte omkring henne i
den vackra lunden. Hon hade, såsom hon ofta brukade,
gått ut med sitt handarbete; ty Ingrid sjelf bestyrde
om sitt hus och fordrade af Elna ingenting annat än
att hon utförde handarbeten för familjens behof.
Der satt hon nu ensam – ty hon räknade icke Maria
såsom sällskap. Icke hade hon sett någon komma
och anade således icke att drottningen fanns der i
trakten, ej heller att prinsen och hans sköterska
gingo af och an på andra sidan skogsdungen; ty
drottningen hade befallt denna qvinna att hålla sig
på behörigt afstånd med den lille, dock så nära,
att hon kunde höra om hennes nåde ropade.
Sköterskan ömsom satt, ömsom gick och småpratade
med den jollrande lille, som redan talade temmeligen
begripligt, och Eina satt och småpratade med Maria,
hvarje gång den lilla flickan närmade sig till henne
med en fråga; men ingendera kunde höra, lika litet
som de kunde se hvarandra.
Med den drömmande blick, som var Elna så egen, hvarje
gång hon trodde sig fullkomligt obemärkt, blickade
hon ut i fjerran, mot den guldrandade horisonten.
"Jag undrar", sade hon för sig sjelf, "hvar han nu
månde vara? ... Underligt att på så lång tid inga
bref från honom anländt till hemmet. – Det säges,
att han nu skall vara formligt förlofvad med jungfru
Cecilia Rosenstjerna – att de hafva vexlat ringar
i bref, emedan hans far skall hafva samtyckt till
deras förening nu, sedan hon erhöll det der stora
arfvet efter sin gudmoder, fru Sijk, som dog. – De
lära hålla så mycket af hvarandra, han och Cecilia. –
Måtte hon göra honom så lycklig, som han förtjenar
det, den ädle, den ovanlige unge mannen, hvars like
aldrig funnits."
Snart stördes hon dock i sina betraktelser af lilla
Maria, som kom framspringande och sade:
"Syster, jag har sett en groda ... en stor och stygg
groda ..."
"Barn!" ropade Elna helt ängsligt och grep den lilla
kring dess runda handled, "du gjorde väl icke illa grodan?"
"Nej, visst icke, syster lilla ... jag bara såg
på henne, der hon hoppade och tog så långa, långa
skutt. Jag gör aldrig illa något djur; för syster har
ju sagt, att Gud tycker icke om sådana elaka barn,
som göra djuren illa."
"Det är snällt, att du påminner dig hvad jag har sagt,
lilla Maria. Särskildt får jag dock bedja dig aldrig
vidröra någon groda."
"Hvarför det, då?"
"Jo, för det är mycket, mycket farligt ... Man kan
blifva sjuk om man rör en sådan. Du skall veta, liten
Maria, att grodorna äro förtrollade prinsessor."
"Förtrollade prinsessor? ... Hvad vill det säga?"
"Det vill säga, att de äro konungadöttrar, som af
någon trollpacka blifvit förvandlade till grodor."
[1]
"Nå, men det var då besynnerligt", sade den lilla.
"Och så skall du akta dig", fortfor Elna, som ansåg
sig böra varna sin lilla syster för att på egen hand
aflägsna sig i skogen, eller närma sig sjöstranden,
"och veta, att det är mycket, mycket farligt, om du
går så långt bort ifrån mig, att jag icke kan se och
ropa dig hvilken stund som helst."
"Hur då, syster?"
"Jo, ser du, det är så mycket rån och bergtroll och
hafsfruar och dylikt otyg, som gerna vill snappa
bort små barn och draga dem med sig från föräldrar
och anhöriga, bort i vilda skogen eller ned i djupa
sjön."
"Hu, då!" sade den lilla, rysande. "Men hvarifrån
hafva då alla de der trollen kommit?"
"Jo, min lilla vän, det skall jag säga dig; men då
måste du också höra noga på mig. Vill du det?"
"Ja, det vill jag."
"Nå, ja; så skall jag berätta. Du har ju ofta hört
talas om englarne i himlen?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
