Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 128.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stora familjgraf, som den grenen af slägten Grip,
hvilken herr Eskil tillhört, hade i kapellet vid
Eskilsnäs.
Han hade dött genom olyckshändelse ... öfvergifven
och ensam ... en svår brådöd, och således ej fått tid
att, om han ock velat det – något, hvarpå vi storligen
tvifla – försona sig med sin broder. Än mindre hade
han kunnat fått se och välsigna någotdera af sina
barn, hvilka båda voro långt borta.
Herr Eskil Eskilsson hade nämligen varit ute och
ridit, helt ensam, såsom han ofta brukade. Af den
ena stigbygeln, som ännu satt qvar vid sporren af
ryttarens ena ridstöfvel, då man hittade liket, kunde
man sluta, att hästen på något sätt blifvit skrämd och
börjat durka med sin herre, som då velat kasta sig ur
sadeln, men dervid fastnat i stigbygeln och släpat
med, öfver stock och sten, öfver berg och dal. Ty
det var långt in i skogen och mycket långt från
slottet, som man slutligen påträffade den olycklige
riddersmannen, död och jemmerligt massakrerad, ett
ömkans och fasans föremål. Hästen, deremot, hittades
först långt efteråt. Han hade, sedan han ändtligen
blef ensam och fri, rusat ned i Vettern och der,
slutligen trött att simma, ljutit döden af mattighet
och öfveransträngning. Detta insågs lätt, då han,
efter en temmeligen lång tid, hittades död, uppfluten
på en från Eskilsnäs ganska aflägsen strand.
Och sedan man nu behörigen visat herr Eskil Eskilsson
Grip till Eskilsnäs den sista äretjensten, eller
med andra ord, sedan man åt hvilan i jorden invigt
hvad som förr varit denne stolte ädling, men nu var
ett uselt, liflöst stoft, uppstod fråga om hvem som
skulle under sonens, den rätte ägarens eller förnämste
arfvingens frånvaro, taga hand om godset. Den aflidnes
måg hade väl varit rätte mannen, men han undanbad sig
det; ty han bodde långt bort i Småland och i en skrift
till konung Gustaf bönföll han, att högstdensamme
ville tillförordna någon, som han ansåg redlig och
pålitlig, intill dess den unge Johan Eskilsson från
utlandet återvände.
Då förordnade konungen till det stora godsets
förvaltare och eftersyn ingen mer och ingen
mindre än sin så mycket omtyckte byggmästare
Adolf Brandt, hvilken, sedan nu Alvastra
slottsbyggnad var fullbordad, befann sig alldeles
ledig från arbete. Konung Gustaf visste väl,
att han åt ingen oskyld, såsom man plär säga,
gaf den stora förtroendeposten; men detta var och
förblef naturligtvis en hemlighet mellan honom och
byggmästarefamiljen, då Brandt aldrig för någon annan
än konungen ville gifva sig till känna såsom för detta
adelsman, nöjd, som han var, med den jemförelsevis
ringa plats han nu i samhället innehade.
Det blef således fråga om, att Brandt med de sina
skulle flytta till Eskilsnäs och der bebo några
rum, bland de otaliga i slottet, som stodo alldeles
toma. Men då kom en ångest öfver Ingrid, som sade sig
hafva varit lycklig endast i det lilla trefliga röda
huset och derför icke ville lemna det. Hon besvor sin
man, under strömmande tårar, att aldrig föra henne
bort från denna lugna fristad till det mörka och,
som hon tyckte, alltför otrefliga slottet; och så
samtyckte konungen, på Brandts underdåniga begäran,
att familjen fick bo qvar i sitt lilla hus vid
Alvastra och Brandt endast färdas fram och tillbaka
mellan detta och sina fäders gods.
Och hvar vistades under tiden den rätte ägaren? – Ja,
hvar? Det var hvad ingen förmådde utgrunda. Han hade
nu varit borta i fyra år, lika länge som Svante Sture;
och liksom denne hade han, för ett helt år sedan –
ja, långt derförut – helt och hållet upphört att
sända några underrättelser till hemmet.
Man vet hvilka rykten, som vid den tiden kringlupo
om den unge Sturen, huru han skulle i utlandet hafva
låtit öfvertala sig att gå i förbund med Sveriges
fiender, som lofvat gifva honom trupper och penningar,
för att göra honom till svensk konung, emedan han,
såsom Sturarnes, de fordne riksföreståndarnes
närmaste ättling, vore egentligen berättigad till
tronen, hvilken Gustaf såsom inkräktare innehade. Man
vet också att Gustaf Wasa icke gerna ville sätta tro
till alla dessa rykten om Sturen, om huru han skulle
hafva dukat under för
ärelystnadens frestelser. Slutligen visste han
dock icke rätt hvad han skulle tro.
Om Johan Grip voro berättelserna många och olika. En
del sade att han var död, en annan, att han hade i
utlandet antagit katolska läran och blifvit munk. En
tredje version af det mångtungiga pratet var,
att han skulle hafva gjort ett med den förrädiska
smålandsbonden Nils Dacke, som just då började sina
verkligen oroväckande evolutioner, och låtit af denne
usling förleda sig till uppror mot sig rättmätige
herre och konung. Dock – hvad skulle väl kunnat förmå
Gripen till ett sådant steg?
Oförklarligt var det emellertid att han på så
lång tid icke skrifvit till hemmet, hvarken till
fästmö eller anhöriga. Hans far hade mycket grubblat
deröfver; ty fastän herr Eskil just icke var bland de
kärleksfullaste och mest ömhjertade fäder, så funnos
dock stunder, då äfven han kände saknad och längtan
efter sin ende son och undrade när han skulle få
återse honom.
Vi nämde, att äfven riksvigtiga förändringar hade
timat – förändringar för konung och folk – och
det hade så, åtminstone i hvad som rörde konungens
enskilda lif. Han hade, från sommaren 1535 och till
samma årstid 1536, förlorat sin unga drottning, som
afled om hösten det förstnämda året, af en hastig
förkylning och efter endast några få dagars sjukdom –
och han hade valt sig en ny gemål i den lika sköna
som älskvärda Margreta Lejonhufvud, Svante Stures
redan från barndomen utkorade brud.
Stackars Svante! Ingalunda trodde han, då han efter
så många mödor och svårigheter ändtligen återsåg det
älskade hemlandets stränder, att hon, hans tankars
beständiga föremål, ljuspunkten i hans mörker och
trösten i hans sorg, skulle vara honom frånröfvad. Och
af hvem? – Af just den, för hvilken han så mycket
lidit och försakat.
Och hon – den stackars Margreta! ... Hur hade hon
icke gråtit och bedt till Gud om styrka att glömma
den hon från barndomen haft så kär, och att kunna rätt
vandra den pligtens väg man för henne utstakade. Icke
ville hon svika sin Svante, men – hvad ville väl
en stackars ung flicka göra, då hennes anhöriga,
smickrade af det höga tillbudet, föreställde henne
huru omöjligt det vore att frånsäga sig den lysande
lott, som nu vinkade henne; ty – huru våga gifva
korgen åt en konung?
Icke visste man om Gustaf vid Katarinas död gladde sig
åt att se sig befriad från ett band, som med hvarje
dag blef honom allt tyngre och förhatligare; men visst
var det emellertid, att icke såg man honom heller
sorgsen och bedröfvad. Beviset derpå var, att han så
snart såg sig om efter en ny maka och denna gång lät
kärleken råda, samt afvaktade endast – och det med
yttersta otålighet – sorgårets slut, för att få göra
den tillbedda Margreta till sin drottning. Första
gången hade han låtit politiken ensam bestämma sitt
val, men nu lät han hjertat tala. Den fruktan, som
några få år förut afhållit honom från att beslägta
sig med några svenska adelshus, fruktan för de stolta
slägternas högmod, ärelystnad och orolighetsanda,
nedtystades nu helt och hållet vid åsynen af den
unga flicka, hvilken redan som barn hade fästat hans
uppmärksamhet, och som nu – en fullvuxen skönhet –
med ens fängslade hans hjerta och fängslade det med
oslitliga band.
Och om man det sistförflutna året hade vid Alvastra
sett ett kungligt hof, som lefde tyst och indraget
... en ung drottning, som i ledsnad och sorg
bortsuckade sina långa dagar, en konung, som, älskande
ensamheten och försänkt i grubblerier af mångfaldiga
slag, ej syntes hafva sinne för något annat i verlden,
än sina regeringsomsorger och konungsliga pligter,
och hvars enda tidsfördrif – det han dock knappast
unnade sig, var byggandet af detta slott, som nu
stod der så vackert och i Vetterns klara våg speglade
sina höga tornspiror, så fick man deremot nu bevittna
någonting helt annat.
Konungen hade nämligen bjudit
sin utkorade brud, Sveriges blifvande nya drottning,
att med sina anhöriga möta honom i Alvastra, dit han
ville begifva sig från Stockholm,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
