Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 128.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och der man skulle stanna några veckor, för att under
lysande fester och nöjen af alla slag, i och omkring
det nya slottet, förkorta den för den otålige älskaren
allt för långa väntningstiden. Ty nu var Gustaf kär,
kär för första gången i sitt lif. Han hade under en
kort tid inbillat sig vara det i sin första gemål,
men fann nu, att han bedragit sig och att Margreta
var hans första kärlek.
Allt hvad orten, vidt omkring, ägde lysande och
utmärkt, i rang, rikedom och skönhet, samlades nu
kring Alvastra, för att helsa konungen och hans
älskliga brud, då de möttes vid foten af Omberget,
han strålande af kärlek och lycka, hon med leendet
på läpparne, men med sorgen i hjertat. Ty hon tänkte
ju beständigt på sina brutna kärlekseder och på sin
stackars trolofvades förtviflan, då han, förr eller
sednare, skulle återkomma och finna sig besviken på
sin hela lefnads lycka, hela sitt framtidshopp.
Mer än någon annan dödlig tyckte Margreta
Lejonhufvud sig erfara huru ingen jordisk lycka
är oblandad, ingen sällhetens nektar utan sin
behöriga tillsats af malört, mer eller mindre, allt
efter omständigheterna. Hur säll, hur outsägligt
lycksalig skulle hon icke nu kunnat vara, såsom sin
konungs utvalda brud, denne store konung, som hon
tillbad, såsom sitt fosterlands befriare, som hon
beundrade, för hans många och lysande egenskaper,
men som hon icke älskade, derför att hon ju älskade
en annan! ... Hur stolt, hur upphöjd öfver alla
lifvets besvärligheter och sorger skulle hon ej
hafva känt sig, firad, beundrad, som hon var,
ett föremål för allas blickar, allas undran och –
mångas afund – det måste ock medgifvas. Emellertid:
hvem vill ej heldre vara afundad, än beklagad? Och
ändå! ... Stackars Margreta! ...
Men hon fick icke klaga – för hvem skulle hon
också klagat? – Ingen skulle hafva förstått
henne. ... Ingen skulle hafva begripit huru man ej
låter allt annat vika för den stora, obeskrifliga,
outsägliga, ofattliga sällheten att vara – drottning.
En oräknelig menniskomassa, folk af alla klasser,
förhållanden och vilkor, höga och låga, andliga och
verldsliga, unga och gamla, hade strömmat tillsammans,
för att bevittna mötet vid Alvastra och se huru
hon skulle se ut, hon, som, endast en adelsjungfru
och ingen prinsessa, hade lyckats intaga den store
Gustaf Wasa. Och icke blott på sjelfva mötesdagen
trängdes den gapande mängden derstädes. Utan äfven
sedan, så länge hofvet uppehöll sig der på orten och
gjorde utfärder, samt resor till en mängd adelsslott
i grannskapet, hvimlade alla vägar och stigar af
nyfikna, som begapade dem, dessa lyckliga, dessa
utvalda lyckans barn, såsom mängden kallade dem.
Men om Margreta icke njöt någon oblandad lycka, utan
hvassa törnen och tistlar ymnigt blandade sig i de
doftande blommor man öfverallt strödde för hennes
fjät, så fann Gustaf Wasa sig deremot alldeles
fullkomligt lycklig, likväl endast under en ganska
kort tid. Han hade tyckt sig kunna våga att, om ock
blott på några veckor, kanske dagar, med hela sin själ
och alla sina sinnen öfverlemna sig åt njutningen af
den enskildes lycka, han, som så mycket fick uppoffra
sig för det allmännas väl.
Det varade ej heller många dagar, förrän
bekymrens mörka moln ånyo skymde den store mannens
lefnadshimmel.
Underrättelser inlupo nämligen om att Dackens uppror,
eller, som det kallades, Dackefejden fått allt större
och större utsträckning, vigt och betydelse. Vidare
påstods det, att Johan Grip verkligen hade sällat
sig till dessa upproriska. Och att detta var så
mycket säkrare och påtagligare ådagalades ju bäst
af en hop bref, som skulle vara skrifna af Gripen,
och som sedan på något sätt – förklarligt eller
oförklarligt – blifvit från Dacken bortsnappade. De
innehöllo så fällande bevis mot den unge mannen
(så vida de verkligen voro skrifna af hans hand),
att intet tvifvel om hans brott längre återstod.
Konungen blef vid denna underrättelse mera bedröfvad
än vred. Han hade om den unge Gripen gjort sig den
förhoppningen, att denne skulle blifva ett af tronens
förnämsta stöd och han hade derför i det längsta
velat tro på hans oskuld, likasom på sin fostersons,
Svante Stures.
Men en dag – just då hofvet från en utfärd i
grannskapet återvände till Alvastra, fördes en
fånge, belastad med tunga bojor, fram för konungen,
anklagad för att hafva blifvit funnen bland Dackens
folk, af hvilka flera under en skärmytsel med
konungens trupper blifvit kringrände, afväpnade och
tillfångatagne. Emellertid hade man ej ansett nödigt,
att till sjelfva monarken framföra fler än denne
ende.
Och denne ende, denne med jern beslagne, var, till
allas bestörtning – Johan Eskilsson Grip.
Hans trolofvade, Cecilia Rosenstjerna, som med
brudens systrar befann sig i det lysande sällskapet,
uppgaf ett genomträngande rop och nedföll afdånad;
äfven hennes moder var nära att svimma. Märtha
Lejonhufvud storgret. Margreta, alltid sansad, talade
ensam om möjligheten af, att den anklagade dock skulle
kunna förklara sig.
Men Gustaf Wasa, hetlefrad, som han af naturen var,
öfverlemnade sig hejdlöst åt utbrottet af en vrede,
som han trodde vara rättmätig, och befallde att
förrädaren skulle genast bortföras ur hans åsyn och,
såsom förste fången, inviga det nybyggda Alvastra
slotts underjordiska fängelse. Endast så mycket vann
Margreta med sina böner till sin höge trolofvade,
att han, efter mycken vägran, biföll att bojorna
blefvo tagna af den olycklige ynglingens händer och
fötter; ty huru – så föreställde Margreta konungen –
huru skulle han väl, äfven utan kedjor – kunna fly
ur detta med så många lås, tunga bomar och tjocka
ekdörrar väl förvarade fängelse?
Man kan väl föreställa sig hvilken förstämning denna
händelse skulle förorsaka bland det nyss så glada
hofsällskapet. Der var en förfärlig uppståndelse:
svårast dock att kunna stilla den arma Cecilias
förtviflan.
Samma dag på aftonen fördes den fångne ännu en
gång inför konungen, som i alla de honom omgifvande
riddersmännens närvaro anställde förhör med honom.
Johan Grip uppförde sig med den honom medfödda
ädelheten i skick och later. Frimodigt och öppet
berättade han, att han under det sistförflutna året,
liksom under de trenne föregående, hade ofta skrifvit
till sina kära i hemmet, men varit högst förundrad
och på samma gång djupt bedröfvad öfver att aldrig
erhålla så mycket som en rad till svar. Med ännu mera
bestörtning hörde han sig nu beskyllas för att icke
hafva skrifvit och slöt deraf, att någon illasinnad
person måtte hafva på ömse sidor undansnillat
brefven. Dock, hvem? – Han visste sig icke hafva någon
fiende och kunde således icke misstänka någon viss.
Angående det, att han blifvit funnen bland Dackens
folk, förklarade han, att han så mycket mindre borde
kunna anses för en af deras medhållare, som han var
obeväpnad då han greps, och således var påtagligen
en fånge bland den fiendtliga hopen. Han hade, såsom
han berättade, orolig öfver de så länge med otålighet
väntade, men dock totalt uteblifna underrättelserna
från hemmet, förkortat sin vistelse utomlands och
skyndat på hemresan, då han, hunnen öfver gränsen,
anfölls af en beväpnad styrka, mot hvilken en ensam
mans äfven förtviflade motstånd dock var alldeles
förgäfves. Det var Dackens folk, som var ute på
ströftåg åt olika håll och som hade på sina order
att uppsnappa och till upprorsanföraren föra alla
svenska män de kunde påträffa, herrar eller gemene
män, dem man sedermera hoppades kunna, genom löften
eller tvångsmedel, förmå att göra gemensam sak med
den uslingen Dacken.
Så lydde Johan Grips med öppen blick och stadig röst
afgifna förklaring och flera bland de närvarande funno
den nöjaktig. Men så gjorde icke konungen. Han slog
med sin högra hand på brefbundten, som låg bredvid
honom på bordet, och menade att den talade och
bevisade mer, än alla förklaringar i verlden.
Johan Grip bedyrade dock, att han aldrig hade tecknat
en enda bokstaf af hela denna lunta. Han bad sin
konung icke förhasta sig i sitt domslut öfver honom
och han tog himmel och jord till vittne på att han
var oskyldig.
Gustaf ville dock ingenting vidare höra. Han befallde,
att den anklagade skulle åter nedföras i fångtornets
djup, dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
