Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 128.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Sade han det? – Hm! – Men hvar gjorde de af fången?"
"Det får jag naturligtvis icke säga ers nåde. Nog,
att de hade ett par förtrogna, som väntade derute med
hästar och redo bort med honom, så att nog är han nu
i säkerhet."
I detta ögonblick hördes ett sorl af
qvinnoröster utanför salens dörr, men det var ett
glädjesorl. Dörren slogs upp och in rusade en svärm af
damer, främst bland dem den unga Cecilia Rosenstjerna,
som knäföll för konungen, omfamnade hans knän och
skrattade – ja skrattade, men under tårar.
"Se! ... se!" ropade hennes mor, fru Karin Sjöblad,
som följde henne i hamn och häl, men som dock icke var
riktigt glad; "här hafva vi bevis för den anklagades
oskuld. Värdes betrakta detta, min nådigste konung! –
O, min Gud! – min Gud! ... Att jag skulle upplefva
detta af den gossen, som jag höll så mycket af ... som
jag älskade som en son! ... Om jag nu är lycklig
som moder, så är jag likväl som fostermoder ganska
olycklig."
"Men ..." ropade konungen, "hvad i Guds namn är det?"
"Jo", sade fru Sjöblad, "det är så, att min systerson
Arvid Stålhjelm har länge och i hemlighet älskat min
dotter Cecilia och hoppats på hennes genkärlek,
hvarjemte han hoppades att sedan kunna
genom böner förmå vår nådige konung att gifva
tillåtelse till ett giftermål dem emellan, fastän
de äro syskonbarn. Nu, då han märkte, att min flicka
älskade Gripen, blef han bedröfvad, och sedan, då det
för ett år sedan blef kändt, att de voro förlofvade,
blef han ursinnig och beslöt att skilja dem åt. Han
har uppsnappat brefven å ömse håll, han har skrifvit
de falska brefven till Dacken, deri han så skickligt
efterapat Johans handstil ... han har styrt om,
att de kommit i vår konungs händer ... än mer –
han var äfven orsaken till att Johan blef fången,
först af Dackens folk, sedan af konungens. – Den
uslingen! ... den nedrige! ... Och honom har
min älskade salig syster burit under sitt hjerta
... honom, detta vidunder af elakhet, har jag älskat
som en son!"
Den stackars frun gret, då hon talade detta.
"Men, bästa fru Karin", sade konungen helt förbluffad,
"hur vet ni allt det der?"
"Hur jag vet? ... Men så värdigas då, ers höga
nåde, kasta en blick i det der öppna brefvet,
som min aflidne systerson – ty han är död nu – har
skrifvit till mig. Det innehåller en öppen bekännelse
... Sedan har han råkat i envig med en kamrat
och blifvit sårad. Då han af fältskären förnam att
hans sår var lifsfarligt och att ingen bättring var
att vänta, ångrade han sin stora missgerning mot de
stackars unga menniskorna, som älskade hvarandra så
ömt. Han lät då – ty sjelf förmådde han det icke –
en prest skrifva, efter hans diktamen, det der brefvet
till mig, som ers nåde nu håller i handen, satte med
af dödssmärta skälfvande hand sitt namn derunder och
lät alla de der vittnena underteckna sina, ty ... som
ers nåde ser, så finnes der många namn under. – Nu
är då saken på rediga fötter och vi kunna hoppas,
att den oskyldigt anklagade återfår sin frihet."
Konungen såg ofantligt brydd ut.
"Och er systerson, fru Karin?" frågade han.
"Han dog af sitt sår, ers nåde, kort efter det han
dikterat och underskrifvit brefvet med bekännelsen om
sin ondska. Se här ett ytterligare bref, som intygar
detta."
"O, konung! ... herre konung!" ropade Cecilia utom
sig, "tillåt att jag går att befria min trolofvade!"
"Han är redan fri ... En annan har förekommit er,
jungfru Cecilia ... Fråga den der flickan der
borta", sade konungen, pekande på Elna, som hade
dragit sig åt dörren och som nu fann sig ytterst
besvärad af att blifva föremål för alla dessa förnäma
damers blickar och frågor.
Af blyghet och sinnesrörelse förmådde hon dock
ingenting svara. Det blef då de närvarande herrarnes
åliggande, att göra damerna bekanta med hvad Elna
hade meddelat konungen, i allas deras närvaro.
Man kan lätt föreställa sig huru den unga flickan
skulle bli öfverhopad af de förnämas beundran, loford,
ja smekningar, till och med. Den lika tacksamma som
öfverlyckliga fästmön föll henne om halsen, lät ett
par heta tacksamhetstårar trilla ned på hennes kind
och sade under snyftningar:
"Gud välsigne dig! Så länge jag lefver skall jag bli
tacksam."
"Gör honom lycklig, jungfru!" hviskade Elna i Cecilias
öra; "det är den enda tacksamhet jag begär af er."
Vid detta oförsigtiga yttrande var det som om ett bi
stungit Cecilia.
"Hon älskar honom!" tänkte hon och ryckte sig hastigt
lös från Elna. "Hon älskar honom! Af blott erkänsla
gör man icke hvad hon har gjort."
Men när hon meddelade sin moder denna förmodan,
sade fru Karin Sjöblad:
"Gör ingenting, barn lilla, om den stackars flickan
älskar vår Johan, så vida blott hennes kärlek ej är
besvarad. Det är hvad vi snart nog skola utforska."
Men nu närmade sig konungen till fruntimmersgruppen
och sade:
"Denna unga flickas och hennes anhörigas handling mot
herr Johan Eskilsson är och blir alltid berömlig; men
en smula förhastad var den emellertid, då den fångne
nu i alla fall skulle hafva återfått sin frihet."
"Det var hvad vi omöjligen kunde veta, nådigste
konung", sade Elna. "I dag ... i denna stund hade
han måhända blifvit dömd. ... Vi visste det. – Der
var ingen tid att förlora."
"Ja, men hvar är han då? ... Hur få vi rätt på
honom? Säg oss det, barn."
"O, att jag det kunde, min herre konung! men jag vet
ej hvart de hafva fört honom."
I detta ögonblick öppnades åter salens dörr och in
genom densamma kom Johan Eskilsson. Hans ansigte
var blossande rödt, hans hår och kläder voro i
största oordning. Allt vittnade om brådska och en
upprörd sinnesstämning.
"Ers nåde!" ropade han, "här är jag nu åter. Jag har
icke rymt. ... Menniskor ... goda, hederliga,
enfaldiga menniskor ... som trodde sig vara mig
någon tacksamhet skyldiga ... som trodde sig göra
mig en tjenst genom att frälsa mitt lif på ett sätt,
som ... som ... jag anser vanhederligt, hafva fört
mig ... hafva med våld röfvat mig ur fängelset och
fört bort mig. ... Men – jag lyckades fly från de
välmenande och – här är jag nu."
Vid dessa ord knäföll han och böjde sitt hufvud för
konungen.
Men Gustaf reste honom upp och slöt honom hårdt i
sina armar.
"Här ... här är din plats, unge man", sade
han under frambrytande tårar. "Förlåt din konung
hans förhastande, att vilja döma dig på så lösa
grunder. Från denna dag är han din gäldenär och
skall göra allt för att komma dig att glömma hans
orättvisa."
"O, min store, min ädle konung!" utbrast Johan,
ånyo sjunkande till monarkens fötter.
"Se här din fästmö, för hvilken jag redan alltför
många ögonblick varit i vägen", fortsatte Gustaf,
i det han framledde Cecilia och lade henne i Johans
armar.
Den förtjusning, hvarmed denne återsåg och omfamnade
henne var så varm, sann och oskrymtad, att den betog
henne allt tvifvel om att vara den enda han älskade.
Till allas glädje och belåtenhet slutade således detta
uppträde och det återstående af dagen tillbragtes
på hofvet under stor festlighet. Brandt erhöll,
liksom hans dotter, konungens tillgift, likväl med
förbehåll, att genast förstöra den hemliga gången
till slottsfängelset.
Ännu under hofvets vistande på Alvastra firades Johan
Grips och Cecilia Rosenstjernas bröllop, således några
veckor före konungens, hvilket ej kunde blifva förr
än i Oktober. Elna såg dem i brudstolen och bad tyst
för deras lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
