Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan vid Alvastra. Historisk novell från Gustaf I:s tid af Wilhelmina. (Forts. fr. sid. 128.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu utan bojor. Följande dagen skulle med honom
ett nytt förhör anställas.
Och på den bestämda timmen samlades, i den dertill
bestämda salen, konungen och alla hans herrar, för
att åter sitta till doms öfver den unge adelsmannen.
Konungens ansigte var mulet, allvarligt och
strängt. Han yttrade icke ett ord till de honom
omgifvande, som allesamman suto bleka och med högt
klappande hjertan.
Ändtligen slogos de stora dubbeldörrarne upp
på vid gafvel. Man såg vakten derutanför,
med blanka hillebarder och pickelhufvor; men
den stannade der och fången ensam inträdde,
med säkra, långsamma steg.
Dock – hvad var det? ... Var det ett bländverk? Var
det ett trolleri? – Var fången sjuk? ... Bestämdt var
han det och gick af plågor nedböjd och hopkrumpen,
insvept i en vid, släpande kappa, af mörkt, tunnt
tyg, ty han såg ju så liten ut. Hvarifrån hade han i
fängelset fått denna kappa? – Äfven den omständigheten
att han i domsalen inträdde med hjelm och nedfäldt
visir, slog alla närvarande med häpnad.
Men en ändå större häpnad skulle dock i nästa
ögonblick intaga dem, då fången lät den vida, sida
kappan falla till golfvet och afkastade, hjelmen och
en ung, vacker flicka visade sig i den unge riddarens
ställe.
Ett mummel af öfverraskning gick genom salen.
Konungen var den ende som kände flickan.
"Elna! ... Brandts styfdotter!" framstammade han,
men nästan otydligt ... ty hans tunga och läppar voro
halfstela.
"Ja, nådigste konung, det är jag", svarade Elna.
"Men ... i himlens namn ... huru? ... hvad? ... Hvar är den fångne?"
"I frihet, ers höga nåde", svarade Elna, sakta men frimodigt.
"I frihet!" upprepade konungen. "Är du galen,
flicka? Tala! ... Fort! fort! ... Hvem har gjort
mig detta?"
"Jag, ers höga nåde."
"Du! ... Står du och drifver gäck med mig ... med
din och landets konung? ... Då skall fanden taga dig."
"Jag är beredd på allt, nådigste konung."
"Beredd! ... Hvad pratar du för
galenskap? ... Fort ut med språket. På hvad sätt
har han sluppit ut?"
"Ack, ers höga nåde, värdes höra mig!"
"Jag begär ju icke bättre. Tala ... men fort!"
"Nådigste konung! då jag förlidet år, vi denna samma
tiden, var nog lycklig att kunna uppdraga prins Erik,
som hade fallit i Vettern, skänkte den nu saliga
drottningen mig ett dyrbart smycke, som jag ännu har
förvaradt; men ers nåde gaf mig något ändå bättre."
"Och det var? ..."
"Ers nåde gaf mig sitt konungaord på, att om jag en
gång skulle bedja min konung om något, skulle det bli
mig beviljadt. Nu kommer jag och beder: Milde konung,
låt mig få dö i stället för herr Johan Grip."
Då hon sade dessa ord knäföll hon och böjde djupt
sitt vackra hufvud.
"Och hvarför det, du tokiga flicka?" frågade Gustaf,
nu utan all vrede.
"Derför, att ... derför, att jag. ... Jag förmår ej
säga det. Nog, att jag är brottslig och har förverkat
mitt lif."
"Hon är rubbad till förståndet", hviskade konungen
till de herrar, som suto honom närmast. Fången är
visst icke fri. Jag måste tala vackert vid henne."
Han närmade sig härvid den knäböjande flickan och
sade med godhet: "Stig upp, Elna."
Då hans befallning icke åtlyddes sade han
allvarsammare: "Stig upp, flicka, jag befaller det."
Hon lydde ändtligen och konungen återtog:
"Du skall icke dö, Elna ... Gud bevars,
derifrån! Men, tala nu redigt och begripligt: Fins
Johan Grip ej längre i fångtornet, dit han blifvit
insatt?"
"Nej, ers nåde, han är utsläppt derifrån."
"Såå? ... Men hur gick det till? Jag trodde eljest,
att det fängelset var väl förvaradt."
"Så är det, ers nåde; men min fader känner, i
egenskap af slottets byggmästare, en hemlig gång,
medelst hvilken man kan komma både in dit och ut
derifrån. Det är en hemlighet, som han icke yppar
för någon annan än sin konung."
"Vidare!"
"Ers nåde ... Johan Grip och jag ... Men –
berättelsen blir säkert för lång", föll hon sig sjelf
i talet.
"Skadar icke, blott den är sann", svarade konungen
och gick att åter intaga sin plats vid bordet.
Elna tog åter vid der hon slutat. "Johan Grip
och jag och hans syster Ingeborg hafva som barn
lekt tillsammans och de voro så goda, så goda
mot mig. Min gamle farfar, då en bland Eskilsnäs’
fattigaste underhafvande, begick en gång ett fel,
hvarför han af husbonden skulle blifvit straffad med
den hårdaste kroppsplikt, hvilken både smärta och
skam han troligen aldrig öfverlefvat. Herr Johan, som
insåg detta, påtog sig felet och räddade såmedelst oss
alla från undergång; ty jag hade då ingen styffar,
som hederligt försörjde oss. Men herr Johan var,
i dess ställe, nära att bli piskad af sin far och
endast den lyckliga händelsen, att ers nåde då anlände
till slottet, räddade honom från misshandling."
"Ha! ... jag mins att jag hörde detta omtalas",
inföll konungen, lifligt intresserad. – "Men
fortfar!"
"Vi", fortfor Elna, "blefvo så djupt rörda, då vi
hörde detta, och så genomträngda af tacksamhet mot den
ädle ynglingen, att vi gjorde Gud ett löfte att med
lif och själ tillhöra honom, att för honom våga våra
lif. Den dagen är nu kommen, då vi gå att lösa vårt
ord. Om det ej är nog att jag dör för herr Johan,
så äro vi beredda dertill, alla fyra."
Konungen och herrarne sågo på hvarandra och en fuktig
glans varsnades i mångas ögon.
"Det fins således ännu trohet och tacksamhet på
jorden, fastän jag icke är nog lycklig att påträffa
dem", yttrade Gustaf i en ton midt emellan glädje
och smärta, hvarefter han åter vände sig till Elna.
"Säg mig, mitt goda barn", sade han ... "Icke kunde
du ensam gå in i tornet, på den der hemliga gången,
hvars tillvaro endast din far kände?"
"Nej, herre konung, vi gingo alla fyra: min moder,
min fader, min farfar och jag. Det var under nattens
djupaste mörker. För oss gick det ganska lätt,
att med tillhjelp af en blindlykta leta oss till
fängelset, hvars rätta dörr vi ej behöfde öppna. Vi
kommo in ... sågo fången ligga djupt insomnad på sin
halmkärfve och vi nalkades honom på tå, för att icke
väcka honom; ty för väl visste vi, att han ej skulle
följa oss godvilligt."
"Hvad? ... Icke godvilligt! ... Hvad vill det säga?"
"Det vill säga – ty så mycket kände vi den högsinnade
herrn – att han aldrig skulle hafva samtyckt att fly,
om vi än hade bedt honom aldrig så mycket. List var
således nödvändig, om det skulle lyckas att få honom
ut. Medan således jag gick bakom och lyfte upp hans
hufvud knöt min mor helt behändigt ett kläde för
hans mun, så att han ej skulle kunna ropa på vakten,
hvarvid far och farfar bundo hans händer med ett rep,
som de medhade. Sedan buro de honom genom den hemliga
gången, ut i det fria. Min mor omfamnade och kysste
mig och jag stannade qvar i tornkällaren."
"Nå, men ..." sade konungen ... "fången
då? ... Mig tyckes att din far är en erkeförrädare
mot mig, som ..."
"Nåd, store konung!" bad Elna med sammanknäppta
händer, "min fader har, som ers nåde bäst vet, sina
enskilda orsaker att vilja Johan Grip väl, helst
han, liksom vi alla, är i själ och hjerta öfvertygad,
att beskyllningarne mot honom äro falska; ty aldrig
skulle han kunna begå ett förräderi."
"Hvem vet, ändå?" genmälde konungen. "Med din far
kommer jag att hålla en sträng räfst."
"Min far", återtog den unga flickan, "yttrade just de
här orden. Vi måste hålla den anklagade under någon
tid undan för konungens hämd, tills hans oskuld blir
ådagalagd; så skall konungen sedan tacka oss för
det vi befriat honom från en samvetsskuld ... en
blodskuld."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
