Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XX. Käpplingemorden. Th. - Bröderna. Saga af Richard Gustafsson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men, om man, efter rimkrönikans ord, icke skall "prisa
bondeörliga", så får man icke heller "qväda långan visa" om
en fred, sådan den här blef ingången. Bland hättebrödraskaran
fanns en ond man, Alf Grenerot, som oupphörligt eggade
Tyskarne till nya tilltag mot de Svenska, och på hans bedrifvande,
blefvo, kort efter förlikningen i S:t Gertruds Gillesstuga,
två ansedda svenska borgare, Petter Ålänning och
Albrecht Carlsson, fängslade af Tyskarne och kastade i
slottstornet. Den svenska borgmästaren Bertil Brun, som var vittne
till detta öfvervåld, yttrade sitt beklagande deröfver och
derjemte öfver det, att han icke skulle hafva magt att hindra det,
men knappt hade dessa ord gått öfver hans läppar, förrän en
af de tyska knektarne kastade omkull honom, slog honom blå
och blodig och ledde honom till slottet, der han måste göra
sina landsmän sällskap i tornet.
Nu togo ändtligen de Svenska borgrarne mod till sig.
De väpnade sig och samlades på Stortorget, der snart också
Tyskarne infunno sig, likaledes i vapen. Svenskarne voro
den gången de manstarkare, och Tyskarne sökte derför
förlikning; men de förra läto nu ej bedraga sig, utan gingo upp
på rådstugan, den tiden belägen vid Stortorget, der nu Börsen
står, och frågade hvarföre de fångna borgrarne blifvit olagligt
behandlade och kastade i fängelse både ohörda och odömda.
Borgmästare och råd svarade, att de ingenting ondt visste
med de fängslade utan skulle de släppas lösa. Derpå
sammanträdde 30 Svenskar och 30 Tyskar på rådstugan och
lofvade de hvarandra enighet och fred, hvilket löfte bekräftades
med dyra eder. Detta skedde på en lördag, och både denna
dag och den efterföljande söndagen var allt fredligt i staden.
Men lugnet var blott skenbart. Tyskarne, med Alf
Grenerot i spetsen, öfverlade under tiden om huruledes de skulle
kunna förgöra Svenskarne, och på söndagsaftonen, sedan aftonsången
var hållen och stadens portar blifvit stängda, samlades
Tyskarne i hemlighet, men alla beväpnade, i gillesstugan, och
den Tyska borgmästaren gick fram och tillbaka mellan denna
och slottet samt öfverenskom med besättningen der om de
åtgärder, som borde vidtagas. Natten förflöt i lugn; men
tidigt på måndagsmorgonen, då en gammal man gick sin väg
fram mellan storkyrkan och rådstugan, – då åtskilda genom
en smal gata och genom den obetydligt breda storkyrkogården
– hörde han det talas inne i rådstugan, hvarföre han gick
in der och fann derstädes några Tyska herrar församlade.
Dessa befallde honom tillsäga hela rådet att skyndsamligast
infinna sig på rådhuset, emedan ett vigtigt mål der skulle
afhandlas och man borde vara tillsammans, innan ännu rörelsen
för dagen börjat på stadens gator. Den gamle mannen
lydde tillsägelsen, och några bland de Svenska ledamöterna
af rådet hade redan infunnit sig på hans kallelse, då han i
en hast fick se en skara af sextio väpnade Tyska knektar
komma från slottet och rycka fram mot Stortorget. Då sprang
den gamle mannen in i rådstugan och ropade åt Svenskarne,
att de skulle taga sig till vara, emedan förräderi vore å färde.
Herr Lydika Rytz yttrade då, som det på den tidens språk
heter, "att then gamle mannen tedde sig obeskedelika"; men
till knektarne sändes ett bud, att de skulle återvända till
slottet. Detta skedde. Efter någon stund voro alla
rådsherrarne församlade. Nu sände Alf Grenerot åter bud till
både slottet och gillesstugan, och snart var Stortorget
uppfyldt med väpnade män, ty från slottet kommo de sextio
knektarne och från gillesstugan väl tusen beväpnade Tyska
borgare. De Svenska rådsherrarne sågo nu, att det gällde deras
lif; "de hade väl förut hört talas om sådant, men icke kunnat
tro på möjligheten deraf". Men Alf Grenerot svarade,
att alla, som menade väl med konungen, borde finna, att
detta var rätt handladt. Derjemte lät han uppläsa listan på
de anklagade, och funnos på denna lista namnen på personer,
som aflidit för redan fyra år tillbaka, ty så gammalt var det
tilltänkta förräderiet, ehuru det uteblifvit af det skäl, att
konung Albrecht icke velat bifalla dertill.
Så långt hade allt lyckats; nu återstod att sätta blodsdomen
i verkställighet. De svenska rådsherrarne släpades till
slottet och tillika med dem flera förnämliga borgare, hvilka
der pinades och "marterades med träsågar", för att blifva
tvingade till att erkänna sig skyldiga i förräderi mot konungen.
De vidhöllo manligen sin oskuld. På tisdagen blefvo
tre af svenskarne brända. Men Alf Grenerot lofvade höfvitsmannen
på slottet hälften af all de fångnas egendom, i fall
han ville genast låta bränna dem alla. Då utfördes alla de
fångna svenskarne, godt 60 till antalet, kastades i båtar,
fördes öfver till Käpplingen, der de, hårdt bundna, infördes i ett
gammalt trähus. Här skriftades de af en prest, och denne
bedyrade heligt, att de voro oskyldiga till det dem påbördade
brottet. Men prestens förklaring påaktades icke af
Tyskarne, hvilka satte eld på huset, så att alla de fängslade
blefvo lefvande innebrända. Detta skedde natten mellan den
11 och 12 Juni 1389.
Sådant är ett af de minnen, som Tyskarne lemnat efter
sig i Stockholm. Staden förblef ännu länge i deras våld och
motstod alla Margaretas försök att rycka den ur deras händer,
till dess ändtligen freden mellan drottningen och konung
Albrecht slöts 1395, på det vilkor, att Albrecht skulle frigifvas,
mot det han afsade sig Sverige och till drottningen
lemnade Stockholm, hvilket ändtligen år 1398 öppnade sina
portar för drottningen. Men redan dagen efter mordnatten hade
Tyskarnes samvete börjat väckas. Den 12 Juni hemsöktes
Stockholm af ett sådant oväder, med åska och störtregn, att
man trodde det både folk och stad skulle förgås, och ingen
vågade sig ut ur husen. Man såg häri ett tecken af himmelens
misshag öfver den föröfvade illgerningen, och till dennas
försonande uppsatte Tyskarne framdeles (år 1400) på Södermalm,
vid den derefter uppnämda Pelarbacken, tre så kallade
pelare, eller höga stenar, på hvilka scener ur Kristi pinos
historia voro afbildade. Af dessa qvarstår ännu en, en
Gotlands kalksten om 5 alnars höjd och vid pass halfannan alns
bredd, föreställande Kristus på korset, med tvänne nedanför
stående qvinnor, alltsammans förnött, likasom den under korset
befintliga inskriften. Stenen, som omkullfallit, upprestes åter
år 1837 på bekostnad af Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademien
samt försågs på baksidan med en gjutjernstafla,
med inskrift:
| Denna minnesvård, |
| uppsatt i anledning af Stockholms tyska borgares |
| öfvervåld på de svenska |
| den 12 Juni 1389, |
| återupprestes år 1837. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
