Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bröderna. Saga af Richard Gustafsson. - En sabbatsmorgon på landet. Fredrika Wenngren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
båda söner; den äldsta, Simon, var dyster och sluten
till lynnet. Vid faderns död hade Harald låtit Simon
välja hvilkendera hälft af arfvet han ville hafva,
och sedan slog han sig ned på den andra, arbetande
under sång hela dagen igenom, och när qvällen kom
tackade han Gud för sin lycka. Simon tog den i hans
tycke bästa delen, men försummade arbetet; hvarje dag
grubblade han på hur han skulle kunna lägga sig till
någon af Haralds åkrar, ty hur det var så tyckte han
att säden stod frodigare der än på hans egna fält.
Båda gårdarne hade också hvar och en sin tomte,
som styrde och ställde allting så väl och uppfyllde
ägarens önskningar, så snart de önskade sig något
godt.
På skiljovägen vandrade natt och dag en ful, skrynklig
gestalt, som var så vidrig att han skulle skrämt
döden på de bägge bröderna om de kunnat se honom,
men lyckligtvis var han osynlig för menniskoögon. I
sin högra hand bar gestalten en båge af rent guld
och i den skinande metallen återspeglade sig en mängd
förskräckligt grinande ansigten, och bågsträngen var
af flätade ormar; vid hans sida hängde ett koger med
förgiftade pilar, så små, så små, att intet menskligt
öga kunde se dem; men den de träffade kände rysliga
smärtor.
En afton, då solen gick ned, stod Simon på sin åker
och blickade mörkt öfver broderns ägor. Då fick han
se Harald, som kom från sitt arbete, och Harald sjöng
så att det ekade i skogen.
Då sved det till i Simons hjerta, men han visste
icke hvad det var, ehuru smärtan var stor. Det var
den rysliga gestalten på skiljovägen som skjutit en
af sina giftiga pilar rakt i hjertat på Simon.
"Hvad hans lycka härmar mig", mumlade Simon, "men så
tog han också bästa hälften af arfvet."
Nu ljög Simon, ty gårdarne voro lika bra, och dessutom
hade han ju fått välja. Mörk i hågen och med svidande
hjerta vände han åter hem och tog en skäppa ogräsfrö,
som han kastade ut på Haralds åker, hvarpå han lade
sig att sofva och somnade med den önskan, att ogräset
måtte gå upp och förqväfva all Haralds gröda.
Men om natten gick Haralds tomte ut på åkern och
plockade bort allt ogräsfrö; ett svårt arbete för
hvilken annan som helst, men för tomten gick det
som en snurra. Derpå gick han hem och satte sig vid
Haralds hufvudgärd för att vaka öfver honom, och
då tomten såg huru lugnt och fridfullt Harald sof,
började han att tänka på hvad godt han kunde göra
honom.
Hvarje afton, innan Harald gick till sängs, bad han
Gud om ett fromt och förnöjdt sinne.
"Det har han ju", tänkte tomten, "något annat måste
jag gifva honom." Och så visade honom tomten i drömmen
en den allra vackraste tafla man kan tänka sig, ja,
den var så rörande skön, att Harald log i sömnen och
sträckte sina armar mot den.
Harald såg sin egen lilla kammare, och der satt en
vacker blåögd qvinna, så vacker att man kunde hafva
tagit henne för en engel, om hon bara haft vingar. Men
hon var icke ensam, hon tryckte ett litet barn till
sitt bröst och såg på det, så som endast en moder kan
se. Bakom dem båda stod Harald sjelf, och han lutade
sig fram och kysste både henne och barnet.
Taflan försvann och Harald vaknade.
"Gud gifve att jag vore så lycklig!" suckade han och
slöt åter sina ögon; men han kunde icke sofva mera
på hela natten, så betagen hade han blifvit af den
sköna synen.
"Nu vet jag hvad jag skall gifva honom", tänkte tomten
och snodde af ut till byn, för att söka en god maka
åt Harald.
Någon tid derefter hemförde Harald tomtens gåfva till
sin boning, och nu sjöng han dubbelt så mycket som
förr.
En afton stod Simon och blickade ut öfver broderns
ägor, och han harmades öfver att intet ogräs kommit
upp. Då såg han Harald komma hem från sitt arbete,
sjungande högt i himmelssky, och från stugan sprang
Haralds unga hustru emot honom, flög honom om halsen
och kysste honom.
Då kände Simon huru det sved i hans hjerta, som
brändes han af glödande jern. Det var åter en pil, men
ännu giftigare än den förra, och den fula gestalten
grinade åt Simon, och så gjorde alla de fula ansigtena
som speglade sig i bågen.
"O, att jag kunde omintetgöra hans glädje!" mumlade
Simon och gick hem, slitande sitt hår af förargelse
och afund.
Lång tid förflöt utan att Simon mera syntes till,
han stängde in sig i sin stuga, för att få vara
ensam med sitt mörka afundsjuka sinne; men när året
hade förflutit gick han en afton till skiljovägen,
för att se om icke hans onda önskningar hade stört
Haralds lycka.
När den fula gestalten med bågen såg Simon komma,
grinade han af förnöjelse. Under årets lopp hade
han flera gånger skjutit på Harald och hans hustru,
fast förgäfves, ty pilarne hade studsat tillbaka;
men i Simons hjerta visste han att de skulle fastna.
Och Simon blickade öfver skiljovägen åt Haralds
stuga. Der satt broderns hustru med en liten
ljuslockig pilt vid sitt sköte; i detsamma kom Harald
och lyftade upp sitt barn på armen, och han dansade
gladt omkring, seende på sin son med blickar strålande
af sällhet.
Då sved det i Simons hjerta värre än glödande jern,
värre än ormens bett.
"Förbannelse öfver din lycka!" ropade han utom
sig af raseri och sprang hem. Han tog hacka och
spade och begaf sig till den brusande floden, fram
till fördämningen som skyddade Haralds ägor mot
öfversvämning. Der började han genast att genombryta
vallen, för att på en gång förstöra Haralds lycka,
som så mycket grämde honom.
Knappt hade Simon genomgräft hälften af den höga
jordvallen, förrän den störtade in och floden
våldsamt bröt sig väg; men i stället att rusa rakt
fram och förstöra Haralds väl odlade fält, kastade
sig vattenmassan åt sidan och vältrade oemotståndligt
fram öfver Simons åkrar och ängar, tagande honom
sjelf på sina hvitskummiga armar, än höjande honom
upp öfver sig, än tryckande honom i sin kalla famn,
tills hans brännande hjerta blef kallt, som flodens
innersta, och hans kinder hvita som vågornas skum.
Inom en kort stund voro Simons ägor förvandlade
till en stor fräsande vattenpöl, i hvars djup han
sjelf låg begrafven. Från den stunden försvann den
rysliga gestalten från skiljovägen, ty Harald och
hans hustru voro goda menniskor, och från de godas
hjertan återstudsa afundens giftiga pilar.
Här i lugna dalens sköte,
Vid det höga bergets fot,
Själen flyr till skaparns möte;
Fader, tag dess suck emot!
Blott till dig hon nu vill ila,
Fri från hvarje jordiskt tvång,
Och på lätta skyar hvila,
Drömmande om englasång.
Ack! en försmak af Guds rike
Säkert denna stunden är.
Alla sorger fjerran vike!
Helig andakt råder här:
Verldens oro, flärd och villa
Hitta ej till denna stig,
Allt är fridfullt, tyst och stilla
Och till gudstjenst reder sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
