Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. Lea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att ej blifva bemärkt eller störd i händelse
någon komme in och sjönk ned i en beqväm ländstol
den dörren alldeles bortskymde.
Ett blommande neriumsträd genomdränkte rummet med
vällukt. På afstånd hördes dansmusikens toner. Den
stillhet, som här rådde, var så ljuflig ... jag
ville nu endast höra mitt hjertas röst.
Och denna tillhviskade mig att kanske just här i
detta undangömda kabinett skulle snart major L. och
hans lyckliga fästmö hafva rättighet att draga sig
tillbaka för att svärma, älska och drömma om den
framtid, som borde blifva så skön och så snar, ty
att min far skulle samtycka till vår förening derpå
tviflade jag icke. O, huru ville jag ej älska honom,
denne man, som så många skulle afundas mig!
Öfverväldigad af mina sköna framtidsdrömmar,
sammanknäppte jag mina händer öfver knäet, lutade
hufvudet tillbaka mot stolen och tillslöt ögonen.
Jag hade ej länge sutit så, förrän hastiga karlsteg
nalkades.
Jag ville fly, men kunde ej hinna undan, utan att
möta de kommande och mitt ansigte skulle hafva förrådt
mig. Bäfvande satt jag qvar.
Herrarne – de voro tvänne – inträdde i kabinettet i
detsamma en röst, hvilken jag igenkände för löjtnant
E...s utropade: "Nå, det var för agreabelt att i
detta nya Sodom finnes en enda vrå, der man kan få
andas ut. Fy tusan sådana tillställningar, der damerna
äro fula som tvålkaksporträtter och ledsamma som
en aftonsång och punschen klen som mina egna affärer
... den här assembléen är den femte på sex dagar;
de goda menniskorna tro att man har lungor som en
flodhäst."
"Tyst då, din galning", inföll den andra rösten,
hvarvid jag så när hade rusat upp – det var major L:s
– "tyst! du vet ju icke ens om vi äro ensamma här."
Löjtnant E. gick bort till den dörr, hvarigenom
ljusskenet föll in, förde upp den till hälften,
för att se om majorens fruktan kunde vara besannad,
men återvände genast lugnad.
"Tomt, som i min plånbok", förklarade löjtnanten
gäspande, och slog sig ned i ena soffhörnet, medan
min tillbedjare intog det andra under en ej mindre
väldig gäspning, åtföljd af ett gnolande ljud,, som
tydligt ådagalade den trötthet hvaraf han besvärades.
"Nå-å?" frågade löjtnant E., "du tiger som en obelisk,
hur står annars affärerna mellan dig och "lillan".
"Förträffligt", svarade majoren med en liknöjdhet,
som kom mig att rysa, fastän jag ännu ej visste
hvem "lillan" var. "Men också har jag hållit på hela
aftonen; det fins ej så många siffror i mina obetalta
räkningar, som jag vindat upp artigheter åt henne ur
min hjernas fyllda brunn; jag har ordentligt proppat
henne, liksom man gör med kalkonungar, och hon har
gapat rätt snällt, alldeles som en af dessa. Jag har
lånat bilder från firmamentet och mamma Hertha ömsom,
båda delarne lika gouterade: jag tror min själ,
jag liknade henne vid sjelfva månen ..."
"Det var oartigt att gå förbi solen, min bror!"
"Man måste vara litet försigtig med sådana der små
lam, som nyss kommit ut på ängen; den erfarenheten har
jag gjort. De hafva ännu en hop romantiskt religiösa
idéer inne, som hindra, en för häftig stormning;
det är bättre att underminera ..."
"Jag böjer mig för din erfarenhet!"
"Det kan du tryggt. Det är i alla fall ett charmant
parti för mig, så vida onkel Fabian på Klarsunda bara
något så när snart vill lemna detta förgängliga. Tänk
dig du! en gammal stenrik, ogift onkel och bara tvänne
brorsdöttrar, som dertill hafva att vänta något efter
söta pappa ... Genom Lundman, min för detta betjent,
som jag hederligt aflönar, och som är gubben onkels
högra hand, vet jag åtskilligt och har vetat länge
... lungorna äro halfätna, som Tegnér så träffande
säger om månen ... Lundman bearbetar gubben vis à
vis testamentet till de älskvärda brorsdöttrarne."
Jag höll på att gifva till ett anskri der jag satt. Det
var tydligt att just jag var "lillan". Tum för tum sjönko
mina illusioner och mitt hjerta sammanpressades af harm och
smärta. Men jag beherrskade mig, satt stilla och lyssnade
på detta märkliga samtal.
"Ja, så Gud gifve menniskan en snar och salig
ändalykt", önskade fromt löjtnant E., "så att jag
må få ut mina penningar med ränta, ty annars är
jag förlorad i rappet. Det kostar min själ att vara
elegant på ingenting. Och de fördömda arftagerskorna
sedan! De äro då alldeles renonce på smak. Jag tror
jag fått femton korgar."
"Ja se, min hedersbror, vi hafva begått en liten
faut båda två, derigenom att vi kurtiserat utan
återvändo. Man fruktar oss, och det skall nu
vara en nyss utsläppt turturdufva, som vi lyckas
bedåra. Detta är egentligen lätt nog, och finge dufvan
bara hållas, hjelpte hon oss nog att draga till bo;
men så komma tanter och onklar och väninnor och Gud
vet allt hvilka, och hviska: "för himlens skull,
tag icke den der fjärilen!" och så rulla de upp
ens meritförteckning, der ungdomssynder och krossade
hjertan figurera öfverst och skuldsedlar och cacherade
korgar utgöra nedra partiet; jo, det är snyggt!"
"Ja, ja, den der målningen är bedröfligt sann, men
vi skola hoppas att du nu ändtligen en gång nått
målet. Men det var skada ändå, att du icke fick
den äldsta; hon är dock ett charmant fruntimmer,
som det kan smickra ens fåfänga att föra ut i
verlden. "Lillan" deremot ..."
"Lillan skall nog bli presentabel när jag får
henne om hand; hon är litet bortskämd, men det der
plockas lätt bort, och, för resten! que faire?
Aurora hade jag aldrig kunnat få; hon misstror mig ..."
"Hon har hufvud, den menniskan!"
"Min bror! jag fruktar det är en komplimang, som
aldrig kan falla på din lott ... emellertid
skall jag vara belåten, bara hon inte skrämmer bort
för mig det andra bytet."
"Nå, har du friat?"
"Icke alldeles; jag måste först hafva närmare
instruktioner af Lundman. Till dess skall
jag intala "lillan" att vi skola hafva den
ljufva hemligheten oss emellan ... en krigare
bör alltid ställa sig så att han har fri
reträtt. ... Testamenterar gubben sin
förmögenhet till sin hushållerska, så må
"lillan" flyga af med "de andra" vildgässen."
"Och mina penningar också?"
"Tålamod är en välsignad sak, min bror!"
"Jag tackar, men man kan äfven få för
mycket af det goda, och jag känner på mig att
det icke längre lyster mig att öfva denna dygd, så
vida du misslyckas i den här affären.
"Åtminstone skall det ej blifva mitt fel, om så, olyckligt
skulle ske. Jag har, för att tala med bibeln,
"arbetat i min anletes svett" hela aftonen, och
det fastän mina friherrinnor gifvit mig mördande
blickar. Sådant kostar på. Men min mödas lön –
farbrors testamente – vinkar på afstånd, hvi skulle
jag då förtröttas.
Alltså: jag måste bryta upp från detta himmelskt ljufva
lugn och uppsöka min räddningsplanka ... märk nu väl med
hvilken förtjusning jag återser den hulda – jag smickrar
mig med att hon för min skull får sin första sömnlösa natt,
stackars liten! Du kan gerna, som en trogen bundsförvandt,
sysselsätta mina friherrinnor under tiden ..."
"Åh, du smickrare! det var dem en allt för klen
ersättning. Men eftersom din framgång på annat håll är
förbunden med mitt eget intresse, så – skall jag göra
hvad jag förmår. Emellertid – håll dig tapper, och
vederqvick dig med tanken på supéen; den åtminstone
brukar vara oklanderlig här i huset."
"Eja, vore vi der! det här var emellertid en restaurerande
stund – en oas i öknen; nu måste vi skynda,
att ej tiden går oss ur händerna."
Och med ett skratt, som långt derefter med pinsam
klarhet ljöd i mina öron, försvunno de båda herrarne.
Men med deras bortgång kom den första erfarenheten
om svek och beräkning, hyckleri och uselhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
