Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tant Fridas minnesblad. Lea.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag satt som förstenad, och kunde icke reda de många
olika känslor, som stormade inpå mig; men visst var,
att harmen var den öfvervägande.
Jag reste mig; jag kände att blodet brusade, att
ögonen blixtrade; jag tillbakadref mina tårar; ingen
skulle se att jag led; jag ville ej heller att man
skulle sakna mig i balsalongen; alltså skyndade jag
dit.
Major L. kom genast emot mig. Han hade "sökt och
saknat mig", hans "stjerna hade dolt sig i molnen",
etc.
Jag ville vara obesvärad och jag tror äfven att
det lyckades mig. Jag rufvade på hämd och tillfälle
dertill erbjöd sig snart.
Majorens värma tilltog alltsom balen nalkades sitt
slut, och med en blick som kunnat röra ett stenhjerta
utbrast han en gång, i det han sakta tryckte min hand:
"denna afton, fröken Frida, har för alltid afgjort
mitt öde, men ack! jag vågar icke hoppas, ännu mindre
fråga huruvida den kommer att hafva något inflytande
på ert ... Men en gång, dyra fröken Frida, tror ni –
o, var barmhertig! – (englarne hysa ju alltid denna
himmelska känsla?) var barmhertig och säg mig om ni
tror att jag en gång framdeles skall våga säga er
hvad mitt hjerta menar?"
"Herr major! fråga icke mig härom", svarade jag med
låtsad förlägenhet.
"Och hvem, himmelska varelse, skulle jag annars
fråga?" undrade majoren med en af sina eldblickar.
"Fråga Lundman!" tillrådde jag nu med en ton som
röjde hela mitt förakt och som så tillintetgjorde
verldsmannen, eleganten, att han på flera sekunder
hvarken förmådde tala eller röra sig ur fläcken.
Detta var mitt sista ord till min första flamma,
som derefter totalt försvann ur min synkrets."
"Det var en rysligt lärorik lapp, den der", menade jag
och stirrade på den blå stjernan, som om jag väntat
att från dess klara grund se uppstiga förrädarens
bild.
"Ja, ja, det är icke oäfvet, det minnesbladet, fast
harm och tårar derpå tecknat sina runor. Hade jag en
bit öfver, skulle jag skänka dig den."
"Tack, snälla tant; men jag tror jag minnes den
ändå, och jag fruktar att jag, om jag någonsin
kommer att afhöra en kärleksförklaring, visst blir
helt förströdd: jag kommer att beständigt se den blå
lappen framför mig."
"Skadar icke, barn. Jag tror för resten, att ju
mindre grannlåter der vankas vid ett sådant tillfälle,
dess redbarare är grunden."
"Men säg, tant lilla! sved det länge i hjertat efter
denna första stränga lexa? – (o, min Gud! att så
mycken dubbelhet kan finnas!)"
"Åh nej; det gick fortare om än jag väntat, och
dertill bidrog mycket en ledsam händelse, som hade
till följd en omstörtning af alla våra förhållanden
och som sammanhänger med den tredje stjernan, hvars
historia du skall få höra i morgon.
Vill du, så taga vi en promenad "ofvanpå stjernorna";
det bör bli luftigt."
"Jag vill allt hvad tant vill, men först vill jag säga
tack, för det tant ändtligen en gång gifvit vika för
mina böner."
"Tack, sjelf, lilla barn! det är alltid roligt att
kunna fägna dig, om än aldrig så litet. Men nu skola
vi skynda oss, så få vi se solen sänka sig bakom
trädtopparne i parken; det är mitt vanliga nöje om
sommaraftnarne, hvilket jag ogerna försummar."
*
Det var dagen derpå.
Middagen var förbi. Den lilla fina kaffeservisen
glänste på bordet. Kanariefågeln sjöng ljufligt, till
hälften utkrupen ur burens lucka. Han spekulerade
på en utflygt i rummet, men ville vänta tills
vi serverade kaffet, då han var säker att få
blifva ostörd och kanske få sig tillkastade några
sockersmulor på behörigt afstånd. Moje, tants trogne
tillbedjare, låg i stilla värdighet på sin dyna med
nosen hvilande på
svansen à la krumgädda. Moje hade för resten en
riktig negerfysionomi och visade ofta hvitögat
och de glisande tänderna mot simplare hundar,
som voro nog taktlösa att besvära med en närgången
förtrolighet. För närvarande anfäktades han icke af
några högmodstankar, utan roade sig med att sofva
med ett öga och titta på sockerskålen med det andra,
alltför väl educerad att besvära med någon direkt
anhållan.
Mot Pipi hade han visserligen i yngre dagar hyst
ganska fiendtliga afsigter, men dem han dock nu
lyckligt öfvervunnit och låtit öfvergå till ett
stadigtvarande fredsförhållande, eftersom han i alla
fall visste med sig att han var den förnämste.
En stor, präktig gyllenlack hade just slagit ut sina
doftande blad, helsande en midt emot sig stående röd
och hvit pelargonia, som strålade i full skönhet.
Genom hela den lilla bostaden gick en anda af frid
och hemtrefnad.
"Seså", sade tant, sedan kaffet var drucket, "nu
skola vi kanske betrakta mitt tredje minnesblad."
"Ack ja, snälla tant, låt’ oss det!"
Täcket hängde nu öfver ett tébord med rund skifva
hvilket vanligtvis var nedslaget och fyllde rummets
ena hörn.
Den nästföljande stjernan, hvars historia i dag skulle
berättas, bestod af fint, brunt helylletyg med grå
och rödprickig medelpunkt.
"Huru förefaller dig detta minnesblad?" frågade tant
och såg derpå med ett visst vemod.
"Som om det hade en sorglig historia att
förtälja. Kanske, tant lilla, skola vi hoppa öfver
den?"
"Icke alldeles, ty det blefve då för stor lucka i
min berättelse, men jag förmår icke heller fullt
skildra dess innehåll, emedan det finnes i lifvet
tilldragelser, dem vi aldrig utan den bittraste
smärta kunna nämna eller höra nämnas, oaktadt kanske
decennier snöat deröfver.
En sådan var den, som sammanhänger med detta tredje
minnesblad:
Det var en vinterafton för öfver tretio år tillbaka.
I stora salongen på Sunda – så hette min faders
egendom var det lif och rörelse.
Min syster Aurora spelade en sprittande vals, under
det jag och en ung kusin, löjtnant Stjerne, svängde
omkring i yrande flygt, i glad åtanka på den lysande
kostymbal, som dagen derefter skulle äga rum hos
öfverstlöjtnant v. P:s på Östanvik.
Min mor satt med sitt stickarbete i ena soffhörnet
under det min mors syster, tant Brite-Sophie, som
tidtals vistades på Sunda, för femte gången brottades
med "Finska envisheten", som denna afton på inga
vilkor ville gå.
Hon hade hviskat mig i örat att hon skulle se efter
huruvida mitt öde skulle komma att sammanhänga med
"stjernorna".
Jag log och rodnade litet. Min kusin hade nämligen
på ett halft års tid visat mig en uteslutande
uppmärksamhet. Han var ung, god och lefnadsglad och
med de fördelaktigaste framtida utsigter."
"Tant hade då alldeles glömt major L.?" frågade jag.
"Fullkomligt. Han var dessutom då redan gift med
en ofantligt rik och dito ful gammal fröken, en
räddningsplanka, som sedermera blef honom qvistig
nog.
Som sagdt: Bertram Stjerne hade många älskvärda
egenskaper, för hvilka jag alls icke var blind
... Men för närvarande tänkte vi bara på dansen och
på den hemlighetsfullhet hvar och en skulle iakttaga,
angående morgondagens kostym.
Bakom Auroras stol stod, fastnaglad af förtjusning,
hennes fästman sedan trenne månader, ryttmästaren
von Selldow.
Hans kärlek för Aurora tycktes gränslös. Då hans
person icke beständigt kunde vara vid hennes sida –
ty Aurora var liflig och nyckfull och flög än hit,
än dit – lemnade åtminstone hans blickar henne
aldrig ur sigte. Aldrig var den arma ryttmästaren
olyckligare, än då vi voro bortbjudna, ty då förbjöd
honom konvenancen en allt för trägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0194.html
