Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett litet misstag. (Skizz från Köpenhamn.) - Hönsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppriktighet man i allmänhet visar en fotograf, den der
likafullt af erfarenhet känner till dessa oskyldiga
konstgrepp.
"Det är mycket sannt," sade han med ett litet
politiskt småleende, som tydligt sade mig, att han
ganska väl förstod mig.
"Är den andra damen icke färdig?" frågade jag och
såg väntansfullt ned på mattan.
"Färdig?" svarade han och såg något förundrad på mig,
under det att småleendet blef allt mer politiskt, "jo,
om ni så behagar, färdig är hon ganska riktigt. Jag
tager nämligen icke enkor."
Hvad behagas? Nej, det var då en för originel
fotograf! Han tager icke enkor, säger han. Jag
var helt bekyttad och kunde alls icke begripa, att
svårigheten att träffa en enka vore större än någon
annan.
"Men," utbrast jag, under det att jag icke kunde
afhålla mig från att småle en smula, "huru kan ni
egentligen veta, om jag också icke är enka?"
"Åh, jag har mina säkra kännetecken," svarade han
i samma ton, "och dessutom – har jag ju i annonsen
averterat derom."
Nej, det var då för galet! Han hade i sin annons
tillkännagifvit, att han icke tog enkor. Emellertid
ansåg jag tiden vara inne att afsluta denna
"conversation", som hade antagit en märkvärdigt
förtrolig vändning, och jag steg för den skull upp.
"Nej, stanna, om jag får be’!" sade han och gjorde en
rörelse liksom för att hålla mig tillbaka, hvilket
strax kom mig att inse min oförsigtighet i att
inlåta mig så oförbehållsamt med en för mig alldeles
främmande person.
"Om ni finner det lägligt, så är jag färdig," sade
jag kallt. "Jag önskar att tagas stående."
"Stående eller sittande är ju detsamma, bästa
mamsell," fortfor han i samma satiriska ton, hvilken
nu började förefalla mig som oförskämdhet.
"När två menniskor skola se hvarandra hvarje dag,
tager man ju det icke så noga med ställningen."
Hvad var det? Se hvarandra hvar dag? Var mannen
galen? Dock det såg han icke ut till. Det var en
reslig, kraftigt bygd man med ett lifligt ansigte och
ett par herrliga blå ögon, som spelade af godlynthet
och skälmskhet. Men när han icke var galen, hvad
var han då? I alla händelser oförskämd och intet
svar värd. Jag tog hastigt hatt och kappa på mig,
medan jag i spegeln kastade en skygg sidoblick på
honom. Han betraktade mig oafbrutet med ett litet
sarkastiskt småleende, som ännu mera retade mig.
"Kära mamsell," sade han och gjorde en rörelse åt
dörren till, liksom för att hindra min bortgång,
"hvartill alla dessa omständigheter? Vi förstå ju
hvarandra ändock rätt väl. Genom att visa mig äran
af att reflektera å mitt avertissement, inrymmer
ni åtminstone, att mitt andragande icke föreföll er
opassande. Det är alltså min person som misshagar
er. Jag
kan icke säga er, huru ondt det gör mig, ty jag å min
sida finner särdeles tycke för er, och åtminstone
torde jag, utan att vara indiskret, få utbedja
mig upplysning om hvad det är, som misshagar er hos
mig. Jag kan försäkra er, att jag skall uppbjuda allt
som står i min makt, för att ändra det, om det är
möjligt. Skulle det deremot – och nu blef hans ton
något skarp – hvilket dock förefaller mig omöjligt,
vara ett raljeri eller blott en känsla af nyfikenhet
att se huru en man, som gör äktenskapstillbud i
tidningen, ser ut, då är ert uppförande måhända minst
sagdt litet oförsigtigt. Det blir alltid vågadt att
lita på diskretion hos den, som man vill göra löjlig,
dock kan ni till och med i detta fall vara lugn. Jag
vill då endast resa hem med en bitter erfarenhet
till."
"Jag hade hört honom till slut, men gjorde ingen min
af att lemna rummet. Jag stod ännu stödd emot dörren
med handen på låset och med en känsla af att vara
fastväxt vid den fläck, hvarpå jag befann mig. Jag
var liksom förstenad af rädsla öfver den beskyllning,
som gjordes mig. Jag skulle hafva gått efter en
giftermålsannons i tidningen! Jag!! Du goda Gud! Huru
skulle jag kunna öfverlefva detta? Jag gjorde många
fåfänga försök, innan det lyckades mig att göra mig
förstådd och någorlunda förklara sammanhanget.
"Det var alltså ett misstag?" sade han och såg på
mig med någon förvirring.
"Ja, hvad annars?" svarade jag med ett illa doldt
förakt i tonen. "Tror ni, att någon, som har allra
minsta aktning för sig sjelf, inlåter sig på slika
äfventyr?"
Han ville säga något, till försvar för saken, tror
jag, men jag var allt för upprörd, för att inlåta
mig i vidare diskussion öfver ämnet, och skyndade
för den skull, utan att se mig tillbaka, ut genom
dörren. Då jag kom ned i porten, stannade jag ett
ögonblick för att sansa mig. Och hvad för en anblick
skulle då möta mig på motsatta hörnet? Hvad annat
väl än fotografens skylt! I stället för att gå öfver
gatan, skulle jag hafva blifvit på den sida, som var
mig anvisad, hvilket jag nu allt för tydligt insåg –
men nu var det för sent.
Det var mig emellertid nu omöjligt att gå dit upp,
dertill var jag allt för nedslagen genom mitt sednaste
misstag, och innerligt missnöjd med mig sjelf och
hela verlden gick jag hem.
"Men hur gick det sedan? Berätta, berätta!" ropade
allesamman i den lilla kretsen, för hvilken jag
berättade denna historia. "Såg du honom aldrig
mera? Sökte han icke upp dig?"
"Jo visst sökte han upp henne!" sade min man med en
politisk blinkning. "Och resultatet se’n j här! Se’n
j, hon kallar det nu för att gå miste, men sjelf
har hon mången gång tillstått, att hon aldrig gått
riktigare i hela sitt lif." – "Ja, det säger hon
nu icke högt", vidblef han, i det han svingade mig
rundtomkring under ett sjelfbelåtet skratt, som är
så egendomligt för äkta män, då de tro sig hafva sagt
någonting rätt förträffligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
