Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 / 196 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hönsen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

har för närvarande producerat en mängd värdefulla
arter samt stiftat särskilda föreningar,
utställningar, prismedaljer o. s. v., som delvis
äfven i vårt fädernesland funnit efterföljd.

Redan de vanliga hönsen visa mångfaldiga förändringar
såväl till färgen som till fjädrarne. Hos några
fattas stjerten helt och hållet, andra hafva på
hufvudet stora fjäderhufvor; några hafva stora kammar
och köttlappar, andra små. Ett särdeles vackert
slag äro de engelska Dorkings, hvars fjädrar mest
skifta i schattering af brunt. De skilja sig från
andra hönsarter hufvudsakligen derigenom, att de vid
hvarje fot hafva ännu en femte kort tå, som sitter
mellan sporren och baktån. Brabanterhöns föredragas
för deras reguliert fläckade teckning. Hvar och en
af deras ljus- eller guldgula tigerfjädrar har vid
toppen en stor svart punkt.



År 1844 erhöll drottning Victoria af England från
China några höns af särdeles egen skapnad i present,
som man efter den ort hvarifrån de kommo kallade
Shanghai- eller Cochin-Chinahöns (till höger på
afbildningen). De äro mycket större och gröfre
än de vanliga hönsen och i deras första lefnadsår
ganska flitiga att värpa stora ägg och äfven att
kläcka. Sedan dess hafva de blifvit temmeligen
spridda; de hafva för det mesta gulbrun färg, som hos
de bästa arterna blir fullkomligt kanariegul. Andra
arter äro hvita, bruna, svarta, rödaktiga, fläckiga
o. s. v. Bramaputrahönsen likna alldeles de
Cochin-Chinesiska, men äro alltid tecknade svart
och hvita.

Motsatsen till dessa jättar bilda de små Bantamhönsen
(till venster på afb.), som mera än andra höns äro
ömtåliga för fuktighet. Deras ganska lilla, prydliga
gestalt gör att de se angenäma ut, dertill värpa
de flitigt och deras kött har en nästan rapphönslik
fin smak. Till färgen afvika de utomordentligt från
hvarandra.

För sina vackra fjädrars skull håller
man äfven här och der de från Indien härstammande
silkeshönsen. Mycket sökta äro isynnerhet de hvita. De
se väl temligen grofknotiga ut, men hafva dock
fina silke liknande fjädrar. En lika så besynnerlig
företeelse äro de med krusade fjäder klädda hönsen
(framme i midten på afbildn.), som skola härstamma
från Sumatra och Java. Dess fjädrar stå vid torrt,
varmt väder krökta uppåt och lägga sig endast vid
regnskur tillbaka i det vanliga läget.

Knappt äro hönsen utkomne ifrån sitt nattqvarter i
det fria så utvecklar sig också snart ett verksamt
lif. Der letar en höna ifrigt i sanden efter korn
eller efter en mask. En
skalbagge är en läckerbit för henne, ja, hon försmår
till och med ej kött. I Frankrike göder man hönsen
till slagt ibland med finhackadt kött, och hungriga
höns draga ej i betänkande att hacka ihjel och
förtära en ung fågel, måhända en naken sparf, om de
kunna få tag i den. Två tuppar komma i slagsmål med
hvarandra. Deras stridslust, raseriet med hvilket
de gå löst på hvarandra, utdela näbbhugg, vingslag
och sporrstötar, påminner oss om tuppfäktningarne,
som brukas i många länder på jorden. Man har härtill
i Mexiko, Manilla och flera andra orter särskilda
skådebanor och stridsplatser, uppföder med stor omsorg
sådana tuppar (på vår afbildning, den
som gör ett angrepp
på gossens smörgås) som
vid striden utmärka sig
för kraft och vighet och dresserar dem särskildt
just för dessa fäktningar. Dervid åtnöjer man sig
ofta gudnås ej att låta djuren bekämpa hvarandra
med sina egna vapen utan spänner på dem med remmar
af mjukt läder skarpa stålklingor, hvars stötar såra
dem förfärligt och hvaraf döden blir en följd. Äfven
hönorna utveckla ett oförskräckt mod, så snart de
hafva sina kycklingar att beskydda. Goda höns kläcka
på en sommar två à tre gånger, hvarje gång 10–18
ägg. De värpa derefter en tid bortåt dagligen ett
ägg, så att man ibland af en enda höna under loppet
af ett år kan erhålla nära 200 ägg. Mindre goda
höns värpa hvarannan dag. De blifva 10–12 år gamla
men upphöra de sista åren att värpa, deras fjädrar
börja då att likna tuppens och äfven deras läte blir
tuppaktigt. De äro då dugliga endast till att göda
på och att spisas. Värper en höna på en dag två
ägg, så är vid det sista vanligen skalet ej hårdt,
så att det hvarken duger till att kläckas eller att
förvaras.

I Egypten har man
redan sedan långliga tider kläckt ägg i särskilda
kläckugnar. Vid detta lands varma klimat har detta
lyckats förträffligt. De försök deremot som man har
gjort här, hafva ej haft någon framgång, så att man
ej blifvit uppmuntrad till att fortsätta med detta
förfarande. Det är ej så lätt, att i tre veckors
tid dag och natt oafbrutet i kläckrummet underhålla
en värme af noga 30 grader, som det erfordras
härtill. Större uppvärmning är för ungarne lika så
dödligt som ett betydligare afsvalnande.

Innan hönan vill kläcka gifver hon detta genom
ett särskildt läte, det så kallade skrockandet,
tillkänna och man erbjuder henne nu på ett mörkt,
fredadt ställe en lugn plats, helst uti en med
genombrutet lock försedd korg. Här ligger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>