Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sorunda och Sorundaboarne. Utkast af Claës Joh. Ljungström.
- En dag i Hamburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bibehålles genom den egendomliga hufvudbetäckningen,
synnerligast genom den som ett döljande dok knutna
hufvudduken.
"Om hundra år är allting förglömdt" heter det
i visan. Om hundra år kanske ingen egendomlig
sorundadrägt finnes. Vingåkersdrägten
har redan börjat vika för det inkräktande
modet. Toarpsdrägten i Westergötland hörer redan till
antiqviteterna. Sorundadrägten torde få samma öde
– till helt säkert obotlig skada för folkets både
sedliga och ekonomiska lif.
Den nyligen bortgångne fosterlandsvännen grefve Carl
Henrik Anckarsvärd, som var gift från Fituna och som mer
än tjugo af sin lefnads sednaste år bott på Fållnäs
(bägge gårdarne i Sorunda – som ock ofvan är
nämdt) var vän till bibehållandet af folkdrägten
i orten. Någon gång gjorde han, som med synnerlig
glädje såg traktens ungdom så ofta som möjligt
församlad i sitt gästfria hus, på någon af sina
utgårdar bjudning, hvarvid värdfolket, han och hans
grefvinna, född Bonde, voro från topp till tå klädda
som sorundaboar. Det var en glädje att se huru väl,
huru fint rolerna sköttes, på samma gång det var
glädje att finna huru som den gamla landskapsdrägten
sålunda ärades.
*
En dag i Hamburg.
Man säger att en menniskas karakter visar sig i hennes
handskrift eller hennes gång. Jag vet det icke,
men sannt är det likväl, att en stads karakter
visar sig i sättet hvarpå befolkningen rör sig på
gator och offentliga platser. Den första blicken på
Hamburg tillkännagifver tydligen handelsstaden. Man
behöfver icke se hamnen, som är öfverfylld af skepp,
icke Steinweg och Neuerwall, som äro uppfyllda
af butiker, icke kanalerna med sina packhus, icke
heller börsen, nej allt är der som i en storartad
bikupa, der arbetsbien draga honungen, hvilken de
förnäma frossa af – ja, man behöfver blott kasta
en blick på menniskorna, som myraktigt kräla om
hvarandra, och lägga märke till deras utseende:
allt vittnar om trägna göromål, från hatten, som
i hastigheten kommit väl mycket bak på nacken,
och anteckningsboken, som otåligt tittar ut ur
bröstfickan, till stöfvelklackarne, som i hastigheten
äro sprungne sneda, för att icke tala om ansigtet,
hvilket lika så tydligt som en graverad dörrplåt säger
sitt "Geschäft". Hvar och en har sitt "geschäft",
gossen så väl som gubben, den körande så väl som
den gående, den gråtande så väl som den skrattande,
god eller dålig affär, stönande, pustande, släpande,
springande, rullande, skrikande göromål; och undan
går det. Den som ingenting har att skynda sig efter
får ovilkorligt brådtom och nödgas bruka benen, när
han en gång kommit in i denna verksamhetens malström.
De enda som tappert motstå denna allmänna skyndsamhet
äro stadsbuden och deras rivaler bärarne, som trogna
stötta gathörnen, än stående stilla, än drifvande
omkring till dess någon behöfver deras hjelp –
det är då deras »geschäft». I en stad, der icke ett
enda intresse upptager allt och alla, är rörelsen
utjemnad och fördelad på åtskilliga punkter; icke så i
Hamburg. Der finnes blott ett enda intresse och detta
intresse samlar hela rörelsen på vissa ställen, leder
den in i vissa kanaler liksom stormande pulsådror,
hvilka genomjaga den stora kroppen med oroliga
feberrysningar, utan att fortplanta ett dylikt
lif till alla dess delar. Rörelsen i Hamburg synes
vara större än den i verkligheten är. På samma tid
som vissa delar af staden äro öfverfyllda ligga
andra alldeles öde. Detta är icke blott fallet
med smågatorna i de fattigare delarne af staden,
hvilkas befolkning är utgången för att bidraga
till den allmänna stora rörelsen på hufvudgator
och arbetsplatser, och endast efterlemnat prof på
deras fattigdom i de paltor, som äro uthängda till
torkning, lugna för att ingen gör sig det omaket
att stjäla dem, och prof på deras osundhet i de
gulbleka små barn som ligga i rännstenarne framför
den tillstängda husdörren, derest de icke, hvilket
dock ofta är fallet, hafva funnit en tillflyktsort i
någon af de många välgörenhetsinrättningar, af hvilka
hamburgarne hafva stor heder, utan också i de nya
qvarter, hvilka hafva rest sig stolta och strålande
efter den förhärjande eldsvåda, som öfvergick dem;
der stå hela gator med stora hus, som, trots deras
praktfulla yttre, se så ledsamma och tråkiga ut, som
om de mådde illa i hvarandras sällskap. När "herrn"
rest till sitt kontor i en annan del af staden är
huset tomt och öde. Icke ett ansigte kommer till
fönstret för att se ut i denna stenlagda öken, hvarest
endast en vierländarhustru som en vandrande oxe går
sin väg mellan sina två af grönsaker fyllda korgar,
och hvarest främlingen, som förvillar sig
hit bort, känner sig till den grad nedtryckt af
tomheten, att han är ordentligen tacksam mot pigan
som dammar ned honom, då hon skakar mattan genom
fönstret eller sopar förstugutrappan, under det han
lyssnar som till musik på det pipande vindspelet,
hvarmed torfköraren hissar sin svarta vara upp på
vinden, med ögonskenlig fara att knäcka ett tjog af
de dyrbara spegelglasrutorna.
Men det är icke dessa ensamme, öfvergifna delar
af staden, lika så litet de af handelslifvet
öfverfulle, som vanligtvis besökas af resande. Dessa
hafva i Hamburg deras, så att säga, eget qvarter:
Alsterbassinens herrliga omgifningar med sina breda
promenader och storartade byggnader. Der ligga de
praktfulla hotellerna, byggda nästan uteslutande
för dem; för dem utställa köpmännen sina varor,
vältra halfva sitt lager ut genom den portlika
öppning, hvilken tjenar som fönster och sätter blott
en enda ofantligt stor ruta och lika så ofantligt
höga priser mellan åskådaren och föremålet för hans
vaknade köplusta. Det är en butik, hvarest hamburgaren
aktar sig för att köpa, likasom äfven restaurationen
derunder i bottenvåningen är ett ställe, hvarest
han väl aktar sig för att äta. Men fint och propert
är der, utsökta varor och lifligt och gladt på
gatan. Sällskap felas aldrig; ty Hamburg är mer än
de flesta andra städer en ständig samlingsplats för
en massa främlingar.
Det är icke alltid lätt att vara resande. Har man
sin jernbanbiljett och resebeskrifningen (den röda
boken) i fickan förekommer det en, som hade man
en förpligtelse att se hvad som sevärdt är på detta
främmande ställe, åtminstone det som herr Bædeker har
utmärkt med en stjerna, som det mest sevärda. Hamburg
har icke många sådane stjernor. Det är icke en stad
som plågar sina gäster med att löpa från museum till
museum, från konstverk till konstverk och tvingar
dem att hyckla en förtjusning, som de icke känna
och en kärlek till konsten, om hvilken de aldrig
drömt der hemma. Nej, Hamburg ställer icke andra
fordringar på sina gäster än en fylld pung och en
god mage. Den som är i besittning af båda dessa,
den kan finna Hamburg roligt nog; men alldeles icke
af någon andelig själsnjutning. Likväl reser man
gerna till Hamburg. Det är något uppfriskande i
en stor stads brådskande lif, det bringar blodet
hastigare i svallning, och när man är trött af
hemmets stillhet, så är det verkligen vederqvickande
att företaga en liten tur till Hamburg, taga plats
i Alsterpaviljongen och roa sig med att hålla revy
öfver Jungfernstiegs brokiga skaror. Man kan dock
icke uppskatta de förbigående som salig Heine, och
göra sig ett skrifbord af en torr grosshandlare och en
länstol af hans feta son – dertill behöfs minst att
hafva en Heines penna – men man träffar dock alltid
en eller annan figur som det roar en att skizzera,
och måhända äfven någon gammal bekant.
Hvar och en som besökt Hamburg känner
Alsterpaviljongen. Det är icke dess skönhet, men
väl dess läge som har förskaffat den ett europeiskt
namn. Den är ett amfibion, den står både på landet
och i vattnet. Under det att vagnar, ryttare,
fotgängare och allt som kan röra sig på det torra,
från tidigt på morgonen till sent på aftonen strömma
förbi dess framsida, som är vänd mot Jungfernstieg,
lägga Alsterklubbens lätta farkoster upp mot dess
sidor, svanorna simma under dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0214.html
