Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En dag i Hamburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gallerier och blygas icke, trots de stora kapitaler som
de äga, att tigga bakverk af konditoriets gäster
och visa dem sina dykarekonster i ett vatten,
som gör en jemförelse med svanhvit hed till en
smutsig kompliment. I bassinen fara små ångbåtar
omkring på ett sådant sätt, som påminner om
barndomens lekar med bleckfiskar och bleckänder som
springa efter en liten magnet i ett vattenfat;
men också utanför bassinens inhägnade vatten vågar
sig den dristige skepparen genom Lombardbryggans
herkulesstoder öfver Stora Alsters stormfulla böljor
ända bort till Uhlenhorst. Hamburg är såsom
handelsstad en vän af skeppsfart och sjöfolk,
och såsom varande en tysk stad måste den nödvändigt
visa sin sjöduglighet vid hvarje tillfälle.
Det unga Hamburg, som om söndagen kan slå sig lös
från pulpeten och räkenskapsboken, tillbringar
en stor del af sin ledighet med att ro omkring på
Alster och i de smutsiga kanaler som sätta denna i
förbindelse med Elben, utklädde som sluproddare
och sjöofficerare, i det rollerna ombytas efter tur
och ordning, liksom hos barnen, då först kusken
kör hästen och sedan hästen kusken.
På sjön tager sig denna stad mycket nätt ut; men
jag håller mig hellre på landbacken. Lifvet der
intresserar mig mera. Sitt rätta utseende få gatorna
först när de främmande visa sig, när hotellernas
gäster, som tillbragt morgontimman vid fönstret,
stiga ned från praktvåningarnes upphöjda och
tredje och fjerde våningarnes högre, men simplare
regioner – för att icke tala om den som mot billig
afgift åtnjutit nattherberge utmed brandmuren, som
gränsar intill gårdsrummet. En guldbroderad portvakt
hjelper vördnadsfullt herr grefven upp i hotellets
eget eleganta ekipage; för herrn på andra våningen
vinkar han åt en hyrvagn, hvilkens halfsofvande
häst obehagligt störes i sina mulpåse-betraktelser,
för att tillika med en betjent visa den främmande
stadens märkvärdigheter och den omkringliggande
traktens vackra belägenhet.
Vid denna tid dyker en ny landtlig figur upp:
det är den vierländska blomsterflickan. Hon följer
aldrig med sina grönt- och mjölksäljande kamrater;
ty hennes kunder äro icke så tidigt på benen och
hennes toalett fordrar längre tid. Kläderna hafva
visserligen samma snitt, men tyget är finare. De sitta
som om de voro stöpta omkring den lilla, runda figuren
och stråhatten bär hon på ett eget kokett sätt. Hvad
hon är smånätt? Det vet hon också ganska väl, den
lilla, och hon har intet emot att andra också veta
det. Med sin flata korg full af blommor, som gäckas
med den sena årstiden och med sina utsökta frukter på
vindrufsblad, tager hon plats på trappan till »Hôtel
de Russie» eller ett annat framstående ställe, sätter
sig som skulle hon sitta för en målare – och en målare
skulle vara mycket belåten med en sådan modell. Mer
än en af hotellets gäster stannar vid åsynen af
detta ullstrumpbeklädda ben, som sticker fram under
hennes korta kjortel, köper buketten, som hon med ett
leende utbjuder, och får, i stället för småpengar,
en skälmsk blick ur hennes mörkblå ögon tillbaka.
Är man vän af ett godt bord, goda viner och ferm
uppassning så bör man resa till Hamburg; ty der
träffar man i denna väg allt hvad rimligtvis kan
begäras. Har man väl tillfredsställt sin mages
obestridliga kraf, hvilar man sig förträffligt i
Alsterpaviljongen vid en kopp kaffe. Der är alltid
folk. Vid frukosten träffar man der månget trefligt
original; ja, många som förtära den med en alldeles
förvånande hastighet och som gifva den sysslolöse
åskådaren ett högt begrepp om tidens dyrbarhet
för dessa herrar. Det är mestadels unga, prydliga
män, hvilkas kläder och kindskägg äro skurna och
klippta efter nyaste engelska modjournal och hvilkas
hårbena synes långt ned i nacken under hatten, som
nästan aldrig aftages. De packa in sina smörgåsar
såsom kläder i en kappsäck, skölja ned kaffet som
medicin derofvanpå, under det de läsa den sista sidan
af en tidning eller tala med någon bekant; men innan
maten är tuggad, tidningen läst och den tilltalade
hunnit svara rusar den unge mannen ut genom
dörren åstad till sitt »geschäft». Det är en ung man,
som kan blifva något med tiden. I år springer han på
vägen från hemmet till kontoret in i Alsterpaviljongen
och slukar sin frukost; nästa år måhända rullar
han i eget ekipage på väg till börsen. Men det vill
goda ben till att löpa kapp med tiden och vinna sin
lycka. Många, många försöka derpå liksom denne unge
man och komma dock icke längre än denne apoplektiske
gamle, hvilken man får hjelpa ur droskan och leda
in i paviljongen, under det att en liten näsvis
slyngel till uppassare öppnar dörren för honom med
en gudsnådelig min och stänger den efter honom med
en grimace. Denne gamle kom också i sin ungdom hit
inspringande, slukande sin frukost och for åstad
för att fånga lyckan; – men ungdomen sprang förbi
honom, mandomen också och ålderdomen kom med sina
skröpligheter. Men sina gamla vanor glömmer han dock
icke. Mellan ett och tre skall han på konditoriet;
det är ändock alltid på vägen till börsen och lyckan,
och bekanta träffas också, ehuru de blifva allt färre
och färre.
En viss annan klass af äldre folk ses också mycket
allmänt: välmående gamla ungkarlar, som förut icke
haft tid att njuta af ungdomen, och nu, då de gjort
ett godt kap, draga sig tillbaka från arbetet och
söka taga igen det försummade. Det är merändels folk,
som trots sin ålder ännu icke hafva uppgifvit hoppet
att, medelst skräddares och hårfrisörers bistånd,
bibehålla en evig ungdom och besegra ett icke
alltför ointagligt hjerta. Deras bröst och fingrar äro
öfversållade af juveler: en half guldsmedsbutik. Deras
lorgnetter följa hvarje förbigående vackert ansigte
och deras fötter trippa oroligt under bordet; men
det är mest för giktens skull. Likväl spatserar denne
ungdomlige gamle vid middagstiden sina bestämda turer
på Jungfernstieg när beau monde solar sig, och om
aftonen kan man vara säker på att träffa honom i en
eller annan salong, der gasen belyser ett sällskap,
som i det minsta efter vissa personers begrepp också
räknas till beau monde.
Folk kommer och går, dörrarne smälla, teskedarne
slamra, uppassaren skriker med full hals som en
utropare, hvarje gång en gäst önskar en kopp
kaffe, och lemnar honom i sin tjensteifver
knappt en half. Luften blir tung af cigarrök och
konversationen blir liflig af madeiran. Der är en
babylonisk språkförbistring, som ännu mer förökas af
droskkusken, som kommer in och för oljud derför att
den främmande, som han kört hit, icke vill betala,
efter hans tanke tillräckligt, utöfver taxan.
Rörelsen innanför konditoriets glasväggar tilltager i
samma mån som den derutanför, och i detta beständiga
virrvarr, fram och tillbaka, är det icke så lätt att
få rätt på några bekanta. Dock kan det likväl någon
gång hända, att man, oftast till sin egen och andras
glädje, påträffar ett bekant ansigte.
Middagen närmar sig, det vill säga tiden för
middagsspisningen. Paviljongens gäster blanda sig
med de spatserande på Jungfernstieg, der damerna
hämta frisk luft före middagen och toaletterna hafva
nått sin högsta glans och krinolinerna sitt största
omfång; der dagdrifvarne och flanörerna flitigare
bruka lorgnetten än fötterna; der aptiten bevingar de
snabbfotade kontoristerna och handelsbetjenterna och
förer deras principaler i eleganta ekipager tillbaka
till hemmet; der bantågens ankomst gifva sig tillkänna
genom den ofantliga mängd fullpackade droskor, hvilka
liksom kryssa sig fram mellan omnibusar, som antingen
intaga eller aflossa sina laddningar; der de stora
hotellerna öfverfyllas och den hvimlande gatan synes
liksom röra sig af sig sjelf – och midt i trängseln,
midt emellan moderna från Paris och London, Wien
och Petersburg, mellan strålande juveler, böljande
sidenklädningar och doften af höga, luftiga frisyrer,
står ett par dalkullor i sin hembygds simpla, grofva,
landtliga drägt, med det rutiga hufvudklädet och
vemodiga blicken, hållande hvarandra så trofast i
handen, som om de fruktade att skiljas för evigt om
de här blefvo skilda från hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
