Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hemsk skönhet. - Tulpanen och tulpanfesten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Giftkanalen går sålunda ej midt igenom tanden; här
är den väl äfven ihålig, men endast för att deri
upptaga tandens nerver och ådror. Genom öfverkäkens
rörelse försättes tanden i olika ställningar: under
hvilan eller under den tid då den slukar ligger den
med spetsen vänd bakåt i en hård uppblåst slida,
först då den har för afsigt att bita rycker den
blixtsnabbt fram och står nu lodrätt upprätt. Griper
man med stadig hand en huggorm bakom hufvudet, så ser
man tydligt gifttändernas spel. Man kan då iakttaga
huru hvarje öfverkäkshälft är rörlig för sig, huru
än den ena än den andra tanden med fåfängt bemödande
anstränger sig att nå fingrarne, huru tanden förmår
att utföra till och med böjningar åt sidan. Dessutom
varseblifver man i det vidt öppnade gapet ännu fyra
rader mindre tänder, som ej äro sammanbundna fram,
nämligen två i gomen nära intill hvarandra och två
på de båda underkäkshalfvorna. Giftlösa ormar hafva
sex sådana tandrader, då dessa hafva sådana äfven på
öfverkäkshalfvorna. I ögonen fallande är vidare den
nära den nedre käftens främre rand befintliga tydliga
mynning af luftröret, en nödvändig inrättning för
detta djur, som behöfver timmar för att sluka en bit,
och längre fram ser man en mindre öppning såsom ingång
till en kanal, som herbergerar den svarta tvådelta
tungan. Af gifttänderna stå ibland, på en käkhälft,
två bredvid (icke bakom) hvarandra, som på en gång
kunna vara verksamma, och bakom dem, såsom reserv,
två à sex mindre ännu ej fullt utbildade tänder,
som i händelse af afbrytning eller äfven vid årliga
tandombytet rycka in i de främres ställe.
Låtom oss nu lyssna på djuret, huru det bemäktigar
sig sitt rof och slukar detsamma. Vi måste då uppsöka
dem i det fria, ty aldrig tager huggormen någon föda
till sig i fångenskapen, der uppoffrar den sig hellre
åt den långsamma hungersdöden. Man finner huggormen
i hela Europa ända till sextionde graden nordlig
latitud, der dess vildbråd, åkerråttan, förekommer,
på sådana ställen, som erbjuda den goda gömställen
och tillåta den att rätt ofta få ostörd hvila i
solskenet. Våta eller fuktiga ställen, gyttjiga
klyftor, till hvilka solen ej kommer, skyr den;
dess smygvrår bestå i öfvergifna mullvadsgångar,
råtthål, klyftor mellan stenar och trädrötter med
mera. Mest ligger den orörlig, endast då och då
utsträckande tungan, men hvarken för att smaka eller
slicka. Någon egentlig jagt företager den sig ej,
utan väntar makligt tills det behagar rofvet att
komma till den. Den får derföre ofta vänta länge
på en god bit, men den förstår sig på att hungra,
ja, det är ingenting för ormen att på ett halft år
ej få något att bita i. Den harmlöst käcka råttan,
som vanligtvis hemfaller ormen till offer, skyr alls
icke det ondskefulla djuret, märker det knappast eller
gifver ej vidare akt derpå, ja, är till och med så
öfvermodig att springa under buken på den orörligt
liggande ormen. Ett raskt kastande, ett hastigt bett
och rofvet är såradt till döds.
Ifrigt följer ormen det snart oftast, före nästa
minuts förlopp, döda djuret och nu begynner slukandets
svåra arbete. Den som vill förskaffa sig denna syn
behöfver bara att fånga den ännu oftare förekommande
äspingen eller ringormen, sätta den i en passande
låda och efter omkring åtta dagars förlopp sätta för
den en groda, som den snart, utan att genera sig för
den åskådande publiken, skall nedsvälja. Äfven vid
denna förrättning uppenbarar ormen sin i motsägelse
till de öfriga djuren stående egendomlighet. Här är
ej fråga om en glad
måltid, en behaglig matsmältning. Spisandet är det mest
ansträngande arbete som den har att förrätta. Tänderna, bara
små bakåtböjda hakrader, som ej äro inrättade till att tugga
utan till att hålla fast med, innästla sig omvexlande i den
kolossala biten och skjuta densamma långsamt vidare och
vidare in i kroppen. Dervid utvidgar sig gapet oformligt, och
man ser tydligt huru hvarje underkäkshälft arbetar för sig.
Efter det långvariga sväljandet visa sig i ormens fullkomliga
utmattning alla tecken till en förfärlig öfverlastning. Den blir
slöare och likgiltigare mot sin omgifning än annars. Dess
sinneskrafter, som aldrig voro stora, hafva sjunkit ner till ett
minimum. Den orörligt framför ormen stående menniskan
bemärker den ej, endast förändringen i omgifningen förefaller
ormen underlig.
Huru bevarar sig menniskan för dess bett? Ganska
enkelt derigenom att hon ej retar den. De bildade och
välmående läsarne af vår tidskrift behöfva ej frukta
den, äfven om de vid förekommande ströftåg ovetande
kommit för nära ormen och reta den med sina steg;
de äro skyddade, ty den fina och sköra gifttanden
brytes förr utaf, än att den går igenom stöfveln och
högre än denna förmår ormen ej att höja sig. Och
den som, för att hvila, sätter eller lägger sig,
plär vanligtvis först undersöka stället. Men de
fattigas barn, de barfotade hopsamlarne af qvistar
och bärplockarne måste årligen offra åt odjuret. Och
det är så mycket mer att beklaga som dessa oftast ej
förstå att förekomma bettets verkningar. Det har ofta
nog händt att de alls icke vidare gifvit akt på bettet
och först på sjukbädden omnämt det. Lyckligtvis är
bettet icke alltid dödande. Bland femtiofem fall,
som Lenz uppgifver, slutade elfva med döden,
hos fyratio följde en mer eller mindre hastigt
öfvergående, men plågsam sjukdom och hos de sista
fyra varade sjukdomen öfver ett år eller medförde
obotlig lamhet, epilepsi etc. Derföre är det hvar
och ens pligt, att med all kraft bidraga till detta
slägtes utrotande; att så snart man får se en huggorm,
utan långt besinnande springa rakt på densamma, få
den under fötterna och lyda den urgamla uppmaningen,
nämligen att söndertrampa dess hufvud; att sticka i
hälen skall den nog låta bli.
På hvilket sätt giftet verkar, kan ej så noga
uppgifvas, man kan endast säga, att det upplöses
i blodet och att dess verkningar blifva så mycket
hastigare och farligare ju blodrikare den bitna
delen är. Om det kommer in i magen förlorar det genom
matsmältningssafterna sina förstörande egenskaper,
således skadar det ej att suga ut såret; men man får
akta sig för detta medel om i munnen tillfälligtvis
skulle förefinnas några mindre sår. Det bästa blir
alltid ett raskt korssnitt och rikligt blodflöde, men
utan långt besinnande. Ett utmärkt, bepröfvadt medel
af Lenz har varit att tvätta såret med chlorvatten,
äfvensom att taga in sådant.
Gåtlikt och märkvärdigt, som så mycket i ormens sätt,
är äfven den så olika verkan som giftet har hos olika
menniskor och djur. Många äro efter tjugofyra timmar
fullkomligt återställda, många blifva utaf bettets
följder hela sitt lif sjukliga; några djur, såsom
igelkotten och hillern, fördraga flera bett utan
något ondt, andra, såsom hundar, storkar, hästar
etc., blifva farligt sjuka; små fåglar, möss, till
och med de kallblodiga ödlorna och salamanderna dö
deraf efter längre eller kortare tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
