Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tulpanen och tulpanfesten. - Rhenfallen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närmast ut på att besitta tulpanlökar; i Utrecht,
Haarlem, Rotterdam, Amsterdam o. s. v. sålde man
årligen för mera än sju millioner riksdaler lökar. Ett
enda exemplar af rarieteten Sempes Augustus kostade
på blomstermarknaden 150,000 riksdaler. Den som ej
hade kontanta penningar att förfoga öfver, beslöt sig
för byteshandel; den så kallade Vice-Konungen, ett
praktexemplar i sitt slag, kostade 36 säckar spanmål,
72 säckar risgryn, 4 gödoxar, 12 får, 8 svin, 2 fat
ädelt vin, 4 tunnor öl, 100 skålpund ost och en
stor silfverurna.
Liksom nu för tiden i statspapper, spekulerade man
då i tulpanlökar. De unga, giftaslystna »mynheers»,
sådane Metzu och Dom på duken förevigat dem, gjorde
sig underrättade om det antal tulpanlökar en holländsk
skönhet medförde som hemgift, icke om hennes dukater.
Hade Eris slungat det beryktade tvisteäpplet ibland
gudarne för att stifta split, så uppryckte diplomatens
skickelsedigra tulpanlökar ett helt folk ur dess
apatiska lugn och förvandlade dess praktiska sinne i
en otillräknelig galenskap. I krönikor från den tiden
läsa vi följande skildring af tulpanraseriet: »råa,
principlösa menniskor mördade; giriga stulo; qvinnor
glömde anständighet och blygsamhet; spelare störtade
sig i förderf, ärligt folk ljög; stolta personer
blefvo helt smidiga – allt för en löks skull!»
Stora köpmän förvandlade ofta sina räntor i
tulpanlökar, och det berättas, att en af de rikaste
skeppsmäklarne i Rotterdam en dag hade ett halft
dussin sådane lökar liggande på sin kontorspulpet,
då en matros inträdde med ett skeppsdokument i
handen. Som mäklaren icke hade tid att genast
granska detsamma, bad han honom under tiden sitta
ned, och matrosen, som kände sig hungrig, drog
ett stycke bröd och en bränvinsflaska ur fickan på
sin kavaj samt började i all sköns ro intaga sin
frukost. Sedan lilla rispen blifvit expedierad,
föll matrosens blick på de strax bredvid honom
liggande lökarne, hvilka han i sin enfald trodde
vara simpla plebejer, och då han förmenade, att
den rika köpmannen icke kunde ha någonting emot,
om han kryddade sitt enkla mål med några af dem,
öfvergick hans beslut till handling. Redan voro tre
af lökarne lyckligen förtärda, då mäklaren vände
sig om för att underteckna matrosens dokument; på
ögonblicket märkte han, att hälften af hans dyrbara
tulpanlökar fattades. »Hvar äro mina tre lökar?»
frågade han i högsta bestörtning. »Dem har jag ätit
upp», svarade matrosen i all sköns menlöshet. »Men,
ät nu upp de tre andra också», ropade köpmannen,
»så är jag komplett tiggare!»
Ändtligen förbjödo General-staterna hvarje holländare,
vid landsförvisnings påföljd och konfiskation af hans
egendom, att köpslå om tulpaner, hvilket slutligen
urartat till det gränslösaste ocker.
Näst Holland är det Turkiet, hvilket låtit och ännu i
dag låter tulpanen vederfaras mesta äran. Visserligen
är sultanens rike icke dess egentliga fädernesland,
utan Krim, men turkiska trädgårdsmästare förädlade
den och Hafiz kallar den sin älsklingsblomma,
ty »tulpanens topaskalk, fylld af dagg,
erinrar honom om hans gyllene bägare, hvari vinet
perlar».
Dessutom är tulpanen själen i en efter densamma
uppkallad orientalisk förlustelse, nämligen
tulpanfesten i Constantinopel, hvars firande
likväl blott förekommer vid en »sultanlig» sons
födelse och hvari uteslutande seraljens sköna damer
deltaga. Scenen för festen är storherrns palats,
det stolta marmorslott, hvars praktfulla trappa
leder ned till de förgyllda kaikerne på Bosporens
smaragdvågor. I trädgårdarne, hvarest lönnar och
ständigt blomstrande citronhäckar skänka skugga och
svalka, slingrar sidenörten sig som en vinranka
omkring den svarta cypressen; den sällsynta,
praktfulla purpurliljan, Magnolia grandiflora,
hyacinten från Damaskus och Schiras-rosen uppdragas
der. Men yppigast glänser tulpansamlingen, som
blommar under padischans fönster; vissnar ett af
praktexemplaren, ersattes det ögonblickligen genom
ett ännu skönare, och skiner solen på denna oändliga
färgprakt, så likna tulpansängarne den der hopen af
brokiga ädelstenar i Aladdins grotta.
Födes nu åt »hafvens herre» en prins, så råder i
fruntimmersgemaken den gladaste spänning, ty samma
afton är bestämd för tulpanfesten. De sköna varelserna
veta icke huru de skola döda tiden till solnedgången,
ehuru det bästa medlet att afhjelpa sådan förlägenhet
naturligtvis alltid blifver toaletten. Och de
parfymera sitt hår med tuberosessens och utvälja
bland sina guldstickade drägter den skönaste, allt
emellanåt förfriskande sig med några skedar syltade
törnrosblad.
Sänker sig ändtligen skymningens slöja öfver
Constantinopels strålande panorama, så begifver
sig ett antal tjenare i sultanens privatträdgård,
hvilken endast vid detta tillfälle, men annars aldrig,
är för damerna tillgänglig. Under hvarje rosenbuske,
framför hvarje tulpan, anbringas en kulört glaslampa,
hvarigenom millionerna af blommor belysas liksom genom
bengaliska eldar, jublande fanfarer förläna ändtligen
skådespelet en fantastiskt egendomlig prägel.
Det är signalen! Nu öppna de svarta väktarne de med
rödt sammet belagda dörrarne, bakom hvilka de sköna
qvinnorna från Georgien, Cirkassien o. s. v. otåligt
lyssna, och som en hvirflande ström svärma de ned i
»vällustens trädgård». Bedöfvade af den smattrande
musiken och det brakande fyrverkeriet samt druckna af
ljus och blomsterdoft stå de ett ögonblick bländade –
men derefter kasta de sig öfver grupperna och samla
med feberaktig ifver tulpaner i sina slöjor, ty de
hafva rättighet att afplocka samtliga blommorna, och
den som skördat de mesta, vinner segerpalmen. Efter
hand råka de i verkligt raseri, ingenting skonas och
slutligen har hela samlingen, ända ned till roten,
fallit ett offer för deras förstöringslust.
Så snart den sista tulpanen är bruten, slocknar
entusiasmen i ådrorna hos dessa blomsteramazoner,
de återvända med sina troféer till de förgallrade
gemaken, drömma om den berusande festen och nästa
morgon röka de, liknöjdt och lättjefullt som förut,
Tornbechi-tobaken ur sina gyllene tschibucker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
