Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (forts. fr. sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se mig om i vår Herres sköna skapelse, men ändå,
mamsell Frida, ändå! hm!»
»Nå, men herr patron är nästan oförnöjd», log jag
med hjertat i halsgropen, »hvad vill man mer begära?»
»Om jag bara hade ressällskap ... hm!»
»Men man är oftast beroende af ett sådant,
då man deremot om man reser ensam ...»
»Ack, herre Gud, att mamsell Frida icke alls vill
begripa hm! jag vill just blifva beroende ... det är
så ljuft att lyda en annans önskningar ... hm! nog
vet jag hvem jag ville lyda, om jag bara finge lof ...»
»Menar icke herr patron att vi skulle gå upp ... det
är kanske oartigt mot värdinnan att dröja längre»,
frågade jag helt förlägen.
»Gå icke ännu, lilla kära Frida! hm! jag säger
Frida, rätt och slätt, och då kan man väl förstå hur
det är fatt ... hm! hm! jag kan icke med några
granna eller konstiga ord, men, herre Gud hvad jag
skulle känna mig glad om lilla Frida ville öfvertaga
Grankulla och mig på köpet! jag vet väl att jag är
hvarken ung eller vacker, men jag tror att en
mera god och kärleksfull man än jag skulle blifva,
finge kanske letas efter hm! Frida är utan hem
och jag är utan kärlek, vore det då så underligt
om vi sloge oss tillsammans? Och se’n reste vi,
lilla snälla Frida, Guds herrliga verld ikring
och icke skulle det finnas för min lilla hustru en
ouppfylld önskan, hvad på mig ankomme!
»Nu är det då sagdt, det hvarpå jag så länge tänkt,
och jag beder Frida så hjertligt att icke vredgas,
eller tycka att jag varit för djerf!»
»Tvärtom, bästa herr patron», svarade jag helt rörd,
»blir det alltid en heder för mig att herr patron
velat anförtro sin lycka i mina händer, så obemedlad
och obetydlig, som jag är, men ... men ...»
»För Guds skull, lilla kära Frida», utropade patron
och reste sig med ungdomlig liflighet från bänken,
»afgör ingenting nu; tänk på saken allvarligt
... den torde icke vara så utan alla fördelar
för en förståndig flicka, som Frida är! Som sagdt:
öfverväg noga och sänd mig inom i dag åtta dagar ett
skriftligt svar. Det blir en lång tid för mig att
vänta, men ... hm! det gör detsamma, bara Frida tror
sig om att då kunna hafva allting klart för sig.»
»Jag ingick på denna öfverenskommelse, fast besluten
att rådföra mig med min lilla snälla kaptenska, och
dessutom glad att ifall, som jäg med visshet trodde,
resultatet af mina tankar blefve ett nej, dock slippa
att muntligen framföra detta.
Middagen, under hvilken min patron var mäkta
tankspridd och hvarunder han tog sin skada igen genom
att oupphörligt framstamma de »hm!» han under sitt
lifliga frieri alldeles åsidosatt, var ändtligen förbi
och ett par timmar derefter reste han från Aludden,
lemnande qvar i mitt minne sin sista, bönfallande
blick.
Jag gick upp på mitt rum, för att se hvad paketen,
minnet af min patronessa, innehöll.
Det var ett vackert, grårutigt sidentyg – sådant
som »stjernans» yttre och i detta den juvelbroch,
jag så många gånger sett henne sjelf bära.
En tår, en varm vänskapsgärd, föll på juvelerna,
och jag blef sittande, fördjupad i tankar, med min
gåfva framför mig på bordet, samt i denna ställning
öfverraskad af min kära kaptenska, som snart var
invigd i mitt förtroende.
Der tänktes i dagar, der tänktes i sju och kaptenskans
alla tankar sammanflöto i denna: »du bör säga ja! Ett
förmöget hem, en god man – litet pjaskig, men», menade
hon, »han kan väl icke vara en fullkomlighet heller,
en bergad framtid – se der ena sidan ...»
»Och», inföll jag, »om vi nu se på andra sidan:
arbete, obemärkthet, fogelfrihet, men – frihet i alla
fall ... jag skall i morgon bittida hafva fattat
mitt beslut.
Jag sof ej mycket den natten; jag bad och lyssnade
till Gud och mitt samvete, hvilket jag tyckte klarare
än förr hviskade till mig:
Misströstar du då om Guds försyn, efter du tror
dig för ditt uppehälle skull behöfva sälja dig
till ett äktenskap utan kärlek. Ett äktenskap efter
hjertats val är en himmel på jorden, ett äktenskap af
beräkning är en lögn inför Gud och menniskor ... du
får ingenting med dig när lifvet är slut, hvarföre då
pålägga sig en sådan boja? Du kan icke sjelf sålunda
blifva lycklig, och då icke heller lyckliggöra en
annan ... de båda sakerna hänga noga tillsammans
... låt icke fresta dig af rikedomens glitterguld;
det faller en gång till stoft; var fri, var sann och
förtrösta på din Gud.
Var jag förut anfäktad af villrådighet, så var jag
nu lugn sedan jag fattat mitt beslut.
Just min villrådighet gaf mig annars mycket att tänka
på: jag har nämligen förut aldrig kunnat begripa
huru man kunde besinna sig på en förening, hvarvid
ens hjerta hade ingen röst; jag hade nästan föraktat
sådana personer, som vid en så vigtig förbindelse
som ett äktenskap, sett endast på timliga fördelar;
och nu – hade jag sjelf i fulla sju dagar frågat mig
sjelf: »skall du eller skall du icke?»
Jag erkände med ödmjukhet i mitt hjerta, att
föga fattats i att jag handlat som de, hvilkas
bevekelsegrunder jag trott mig så säkert ogilla
och förakta, och jag föresatte mig att
hädanefter öfver detta ämne iakttaga antingen tystnad
eller den största skonsamhet.»
»Nå, kära tant», frågade jag undrande, »patron fick
då verkligen en korg?»
»Ja, du! han fick det, så varsamt som jag förstod
att lemna den. Min hederliga kaptenska var nästan
förtretad på mina, som hon tyckte, allt för ömtåliga
grundsatser och spådde hemskt att jag skulle få dö
som gammal mamsell, efter att först hafva erfarit
beroendets alla obehag; min för detta patron skref
ett bref, fullt af omanlig klagan och med spår efter
utgjutna tårar, hvilket ännu mera styrkte mig i den
tanken att jag handlat rätt: en friare som gråter och
jemrar sig ... hu då! det är icke en man efter mitt
sinne. Han gjorde mig den äran att i sitt bref nämna
det han, fastän jag mördat hans lycka, aldrig skulle
upphöra att älska mig, och aldrig skulle förmås att
begära någon annan qvinnas hand.
»Men stackars patron! det var riktigt synd om honom,
han var ju ändå så god.»
»Ja, han var blott allt för god, han klef med stora
steg in på beskedlighetens område, det för en man
allra värsta.»
»Nå! hörde tant aldrig af honom vidare?»
»Jo, ett halft år derefter fick jag från honom ett
ytterligare bref – ett bjudningsbref till hans bröllop
...»
»Är det möjligt, kära tant?»
»Jo, jo men, mitt barn. Så evig är männernas
kärlek. Hans brud var en ung tjugoårig »förståndig»
flicka, som sålde sin ungdom och skönhet för en
präktig våning, granna kläder och ståtligt ekipage,
med mera och på så sätt var jag qvitt min tredje och
sista friare, om hvilken jag sedan blott sporde det,
att ville han lyda, som han sjelf påstod, så hade
han dertill fått ett ypperligt tillfälle, och så godt
var det: han passade ändå aldrig till något annat.»
»Och så gaf sig tant åter ut i villande verlden?» sporde jag.
»Så gaf jag mig åter ut, denna gång i småstadsverlden.
Man bör försöka litet af hvarje.»
Familjen, dit jag anlände, var särdeles älskvärd. Den
bestod af grosshandlaren sjelf, hans fru i andra
giftet, en liten dotter – min elev – med detta sednare
gifte, och tvänne döttrar med det förra.
Det är om äldsta dottern i familjen jag skall berätta
dig några drag och om hennes fixa idé:
Denna var att hon tyckte sig fulare än någon qvinlig
varelse på jorden, i följd hvaraf hon aldrig ville
gifta sig. »Det är mina penningar de svärma för»
var hennes skämtsamt vemodiga svar till föräldrarne,
då hon till höger och venster utdelade korgar.
»Men, invände föräldrarne, ett eget hem är dock det
bästa jorden har att bjuda, och om vi falla ifrån
...»
»Om så olyckligt skulle vara», yttrade Sally – så var
denna märkvärdiga flickas namn – »är jag lyckligtvis
nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
