Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (forts. fr. sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oberoende att kunna skapa mig ett hem efter mitt sinne,
fast det aldrig kan ersätta detta, men i detta mitt
hem kommer alltid att fattas ett: en man; jag gifter
mig aldrig.»
»Men det är ju för olyckligt, att en sådan fix idé
skall förstöra hela din lycka», ifrade styfmodern,
hvilken älskade Sally som om hon varit hennes eget
barn; »jag säger dig, jag, Sally, och många, ja,
alla dina bekanta säga detsamma: du är icke ful! och
om du icke tror dem, så bör du åtminstone tro mig,
din mor!»
»Mamma tror jag minst af alla», log Sally godt,
»ty mamma håller mest af mig, och då ser man med
hjertat och icke med ögonen. För resten, lilla
snälla mamma! drif icke bort mig från mitt hem,
som är min hela verld! Icke är jag så mycket till
besvär heller!»
»Du till besvär», svarade modern med tårfyllda
ögon. »Du är hemmets bästa glädje, och just derför ...»
»Just derför stannar jag qvar. Sådana ord skulle ingen
man säga mig, åtminstone aldrig med någon mening. Om
mamma håller af sin Sally, så nämn icke detta ämne
vidare!»
»Söta tant», bad jag, »beskrif då denna flickas yttre,
jag är riktigt nyfiken. Var hon verkligen så ful?»
»Ja – och nej. Om man betraktade dragen
och det sträfva mörkröda håret, måste man tillstå
att hon var ful. Små ljusgrå ögon, klumpnäsa,
låg panna och en blek med fräknar öfversållad hy
äro inga skönhetstecken, och alla dessa saker
funnos hos Sally och dem visade henne hennes spegel
dagligen. Men hvad hon deremot ägde vackert och
hvarom spegeln visste ingenting att berätta,
var hennes varma, själfulla leende, hennes
»goda tycke», hennes ytterliga anspråkslöshet
och framför allt hennes hvardagstrefliga lynne.
Och hvad hon lika litet hade reda på var,
att då hennes känsla för det goda, sanna och
sköna gaf sig luft i lågande entusiasm, hvilket
stundom hände, hennes fula drag öfvergötos af ett
förklaringsskimmer, som gjorde dem nära nog sköna.»
Sally var, då jag kom i huset, redan 29 år och hade
nu det nöjet att sparsammare dela ut korgar. Man
började så småningom verkligen tro att det kunde vara
hennes allvar att lefva ogift. Den andra dottern i
ordningen, Constance, var en 16-årig skönhet, sedan
några veckor förlofvad med stadens allmänt omtyckte
rektor, hvilken, efter hvad det påstods, i flera år
förgäfves gjort sin kur för Sally, men slutligen vändt
sitt tycke till den nyss utspruckna 16-åriga rosen.
Ryktet ville äfven veta, att ingen korg fallit tyngre
på föräldrarnes hjertan, än den Sally gifvit rektorn;
men hvad som är säkert är, att ingen tycktes högre
glädja sig åt dennes förlofning med Constance, än just
Sally. Äfven tyckte jag mig förnimma, att den korg
rektorn fått, måste varit bra omlindad med blommor,
ty hans aktning för svägerskan syntes så djup och
hans uppmärksamhet för hennes minsta önskan så stor,
att fästmön, om hon haft anlag för svartsjuka, kanske
icke skulle saknat anledning.
Men medgifvas får dock, att Sally gjorde allt möjligt
för att icke väcka hans uppmärksamhet för sin person,
utan tvärtom alltid hänförde den till Constance och
allt hvad med henne hade gemenskap.
Detta lyckades också oftast, ty, som Sally så sakta
hviskade till mig, då vi blifvit mera bekanta: »det
vore väl märkvärdigt om icke han skulle älska detta
barn, då hon är så ljuf, ung och skön och han –
en man!»
Rektorns bröllop med Constance firades påföljande
höst; brudparet såg lyckligt ut och Sally äfven,
fast hon syntes ovanligt blek.
Två år förflöto under hvilka det unga parets sällhet
knoppades och blommade. De fingo en dotter, som
kallades Sally och blef sin mosters älskling. Men på
aftonen af döpelsedagen, sedan vi kommit hem från
rektorns och, efter vanligheten slagit oss ned på
den lilla trädgårdsbänken, der vi hvar sommarafton
förtroligt brukade samspråka, sade Sally sakta i det
hon tryckte min hand:
»Vet du Frida! det kommer i qväll öfver mig en sådan
sällsam meddelsamhetsande, ett sådant begär att dock
en gång i lifvet blifva rätt förstådd, och mitt val
har fallit på dig, som
också, i likhet med mig, är en sorts enstöring. Jag
frågar dig ej: skall du bevara mitt förtroende? det
vet jag ändå att du gör, men jag frågar dig:
vill du äga det; vill och kan du skänka mig ditt
tillbaka? Och du förstår väl att med förtroendet
följer äfven vänskapen; kan jag hoppas, goda Frida,
att du emottager dessa anspråkslösa gåfvor?»
Jag kastade mig i Sallys armar och vi kände båda att
vi knutit ett förbund för lifstiden.
»Nå väl», yttrade Sally, i det hennes öga strålade
af en vacker glans, »vet du hvarför jag i dag varit
så ovanligt glad?»
»Ja, jag anar nästan ...» svarade jag.
»Låt höra!» uppmanade Sally förvånad.
»För det du allt mer och mer ser den lycka blomstra,
som ...»
»Som?» frågade Sally lifligt.
»Som du sjelf skapat, ifyllde jag.
»Jag tror du är litet allvetande», log Sally helt
öfverraskad, tilläggande: »och jag, som trodde
att endast Gud och mitt eget hjerta visste denna
hemlighet.»
»Också har jag blott anat», fortsatte jag.
»Du har anat rätt», sade Sally allvarligt. »Du
finner således, goda Frida, att äfven jag, så ful,
så föga älskvärd, dock vågat älska! O! om du kunde
ana hvilka strider jag utkämpat med mitt förrädiska
hjerta, som fullt hörde honom till, och som längtade
efter kärlekens solljus och rosor! Liksom någon kunde
älska mig?»
»Men», invände jag rörd, »jag tror dock att åtminstone
härvidlag din fixa idé gjorde dig orättvis mot både
honom och dig sjelf, ty jag må säga, att, då jag
strax kom hit, det såg ut som du varit fästmön och
Constance svägerskan ... jag är fullt säker att han
älskade dig både varmt och innerligt, och att ...»
»Tyst, tyst Frida, för Guds skull! han bedrog sig
sjelf, det var hela saken – han trodde sig älska ...»
»Men bestämdt fanns ingen egennytta i hans kärlek»,
invände jag.
»O, nej! han är för ädel att beräkna!» utropade Sally
varmt. Men hur ädel man är, kan man bedraga sig sjelf,
och detta gjorde han, och nära var att äfven jag
varit lika svag. ... Men – aldrig har den största
kokett med mera ifver anlitat sin spegel än hvad
jag under denna tid gjorde, och den visade mig hela
vansinnet af ens ett betänkande i saken ... o, hvad
jag lidit af att vara så oerhördt ful!»
»Men ...»
»Tyst, Frida! försök ej att inbilla mig det omöjliga –
det lyckas ändå aldrig.»
»Nej, jag tiger icke», utropade jag lifligt. »Låt
så vara att du är »ful», som du sjelf säger, tror
du icke att en ful qvinna äfven kan blifva älskad
... jag skulle kunna berätta ...»
»Du kan ingenting berätta», afbröt Sally vemodigt,
»som kunde bevisa något, emedan ännu ingen funnits så
ful som jag, och emedan kärleken, likt Janus, har två
anleten, ett himmelskt och ett jordiskt ... ögonen
i det himmelska se endast efter själens egenskaper,
det vet jag nog, och i så fall kunde jag väl kanske
haft något hopp, men ögonen i det jordiska anletet
speja blott efter hvad jorden tillhörer: skönhet,
behag, talanger – du finner att jag evigt är dömd
att kufva mitt hjerta!»
»Men jag försäkrar dig att en sådan man som rektorn
ser endast med själens ögon ...»
»Det gör ingen man, huru fullkomlig han för resten
må vara, och om en sådan äfven gifter sig med en
ful qvinna (d. v. s. en tusen gånger vackrare än
jag), kan hon blifva hans bästa vän, hans barns mor,
hans vårdarinna, men aldrig derjemte ett föremål för
hans kärlek i detta ords vidsträcktaste betydelse –
och, jag är stolt ... allt eller intet. Jag har
också sett något, fast jag lefvat min mesta tid i
en inskränkt verld, och detta något är, huru ungdom
och skönhet taga ut sin fulla rätt äfven öfver
den allvarligaste man, och huru dessa egenskaper,
särdeles då de äro förenade med en bara försvarlig
portion godhet, för honom både ursäkta och ersätta
bristen på ganska stora själsegenskaper ... nej,
tro mig, Frida! icke ett ögonblick har jag ångrat
det val jag gjort och hvartill jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
