Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (forts. fr. sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leddes af ännu en bevekelsegrund, må hända något
renare än den första.»
«Och den, goda Sally, skall du väl säga mig äfven
den?» frågade jag.
»Den hör till mitt förtroende», fortsatte Sally. »Som
du vet, är Constance hela 13 år yngre än jag. Min
moder dog då hon – Constance – var blott fyra år,
och i min moders kallnande hand lofvade jag att
aldrig öfvergifva min lilla syster, att alltid, så
vidt jag förstod, vara henne i moders ställe och att
i allt bidraga till hennes lycka.
Redan då hon var femton år, tyckte jag mig förmärka
att hennes hjerta, henne sjelf ovetande, drogs till
hennes nuvarande make, hvilken då ansåg henne för
blott ett barn. Men jag visste att detta barn var
en god, älsklig varelse, som dertill, efter allt
utseende, lofvade blifva en fullkomlig skönhet; jag
visste att ingen kunde blifva olycklig med henne;
visste att äldre män – och mot henne var rektorn en
sådan – sätta stort värde på en ung följeslagerska;
jag trodde vidare, hvilket jag ännu tror, att hans
böjelse för mig var en förvillelse af hans annars så
sunda begrepp, och – jag fick styrka att säga honom
hvad jag sagt alla andra: att jag ej älskade honom,
och att jag aldrig ämnade gifta mig, men att jag mer
högaktade honom än någon annan, och att jag fann mig
hedrad af hans anbud, jemte några andra vänliga ord,
som jag vill hoppas förtogo bitterheten af mitt afslag
... du förstår väl att jag med bitterheten menar den
sårade egenkärlek, hvarje korg måste framkalla hos
en karl.
Jag reste kort derefter bort för flera månader
till en bekant på landet, efter att först hafva
anförtrott mamma Constances gryende känslor och mitt
säkra hopp att de, om rektorn komme att fortfarande,
som hittills, umgås i hemmet, en dag skulle blifva
besvarade. Jag dolde för mamma ingenting, utom –
mina egna känslor för rektorn, och således tror hon
ännu i dag att han, lika litet som andra, förmått en
hårsmån rubba min »fixa idé».
Nåväl! det gick som jag trodde. Constance blef skön;
hon var innerligt fästad vid sin fordna lärare –
ty detta hade han varit –; hon blef älskvärd, som
få äro det, och – efter ett års förlopp förlofvad
med sitt hjertas tysta val, och nu är hon lycklig
och han äfven ... har jag väl orätt i min åsigt om
männerna och deras kärlek?»
Jag suckade och tänkte på Bertram Stjerne, som jag
sedermera icke hört af; – jag hade visserligen sjelf
bortsändt honom och hade således ingen rättighet till
hans fortfarande åtanka, borde icke en gång önska den
– men ändock! outgrundliga menniskohjerta ... som
sagdt var, jag suckade och erkände i mitt hjerta
sanningen af dessa en snillrik författares ord:
»Kärleken är för qvinnan en lifssak – för mannen en
bisak.»
»Du suckar», log Sally, »och det är så godt som ett
medgifvande. Men du vet emellertid nu, hvad jag kände
behof af att någon mer än jag sjelf skulle få veta,
nämligen att jag icke är en sådan känslolös isbit, i
fråga om hjertats angelägenheter, som jag anses för.»
»Du, känslolös!» utropade jag och såg med beundrande
blickar på den »fula» Sally, som i mina ögon var
riktigt vacker. »Ack du är allting annat, och jag kan
ej säga hur jag håller af dig, du ljufliga ängsblomma,
som är tusen gånger mera värd än den skönaste ros!»
»Bevars, kära lilla Frida», yttrade Sally leende,
»om jag begriper hur jag kan inspirera dig till sådana
poetiska bilder!»
»Åh,» sade jag varmt, »det är längesedan jag började
svärma för och beundra dig, fast du hittills
låtit äfven mig sucka förgäfves ... men ser
du! händelsevis vet jag en hel hop och hvad jag icke
vet, det anar jag till – du har nyss haft prof på min
aningsförmåga –; jag vet t. ex. hvarför du, trots alla
de storartade »nålpenningar» du disponerar, beständigt
går i den der bruna, enkla klädningen ... ett helt
dussin fattiga barn, dem en okänd gifvarinna årligen
kläder, hafva hviskat det i mitt öra ... jag vet
hvarför du aldrig bär juveler ... du ser heldre
sådana i en hulpen likes öga ... jag vet hvarthän,
när andra besöka tomma nöjen, du styr dina steg, och
invånarne i nödens och armodets kojor veta det äfven,
hur omsorgsfullt du än söker dölja det ... jag
vet till och med hvart gulduret tog vägen, som du
»tappade» härförleden ... du är så »släpphändt»,
att englarne glädja sig deråt ...»
»Men tyst då, menniskobarn», bad Sally helt förfärad
och höll sin lilla hvita hand för min mun, »jag
försäkrar att du yrar, och för dina aningar vill jag
icke gifva ett öre ...»
»Sally!» bad jag af hjertat, »du har ju utkorat
mig till din vän och för en sådan har man inga
hemligheter, alltså: erkänn så godt först som
sist! och var säker att ingen mer än jag skall veta
det du vill hafva doldt; erkänn och bevilja mig
dessutom tvänne saker:»
»Nå ja, det vet du väl jag gör, om jag kan.»
»Låt mig följa dig på dina vandringar! du kan väl
unna den, som sjelf ej är i tillfälle att gifva, att
njuta vid åsynen af andras gåfvor, andras tacksamhet
... låt mig blifva din lärjunge i vänlighet och ömhet
... det blir för mig ett nöje som öfverväger hvarje
annat sådant!»
»Jag är allt för lycklig att få dig till
följeslagerska, för att kunna säga nej, alltså:
bifallet! Och nu den andra önskan? du hade ju en
till?»
»Du skall gifva mig en lapp af din välsignade eviga
bruna klädning!»’
»Är du lumpsamlerska?» frågade Sally och skrattade
af hjertans lust, »eller hvad skall du med den?»
»Jo, ser du», förklarade jag, »jag har en »fix idé»,
jag också; jag håller på – och har hållit på i flera
år – att samla »minnesblad», ett helt album ...»
och här utvecklade jag närmare min »fixa idé», hvaråt
Sally log rätt godt, förklarande att dessa minnesblad
hade det företrädet framför andra sådana, att inga
dumma versar skyldrade på dem, och att de aldrig kunde
ohelgas af profana blickar, och så gingo vi leende,
med armarne om hvarandras lif, upp i byggningen
och direkte in i Sallys rum, der hon, till minne af
denna afton, gaf mig den bruna lapp, du sett i den
här gråa stjernan, och som ständigt skall påminna
mig den älskliga Sally och hennes »fixa idé.»
»Ack tant! det är icke utan att jag tycker om dem
båda; säg mig först blott hur det gick med Sally,
om hon blef sin idé trogen och om hon ännu lefver?»
»Båda delarne. Hon är nu, som jag, en gammal gumma,
omgifven af systrar och syskonbarn, för hvilka hon
är kronan i familjen, och detta oaktadt de hafva
föga eller intet att vänta af hennes en gång så
stora rikedomar, hvilka betydligt hopsmält till
följe af hennes gifmildhet. Det har händt mer än
en gång i den lilla staden, att en fattig familj,
som bekymrats öfver att ej kunna uppfostra ett på
anlagens vägnar rikt begåfvadt barn, helt plötsligt i
ett bref utan namn, utan stämpel, fått sig tillsändt
de erforderliga medlen. Men om någon trott sig i Sally
ana gifvarinnan och skyndat dit att tacka henne har
hon sett alldeles obegripligt förvånad ut och vetat
ingenting om hela händelsen. Jag har ofta tyckt
att hon är den ljufvaste blomman i min minneskrans,
under det Anni endast var en lofvande knopp.
Lyckliga Sally! hon har bäddat ljuft åt sig; hennes
trötta hufvud kommer en gång att hvila godt – men
för mitt hjertas och de fattigas skull, ville jag
dock att den dagen vore långt borta!»
Tant Frida försjönk några ögonblick i ljuft
vemodiga tankar, blickande utöfver buxbomshäckarne i
trädgården, under det jag vågade en sakta smekning på
den lilla hvita hand, som hvilade på de djupa vecken
af hennes gråa sidenrock.
»Tack sjelf, lilla barn», yttrade hon derefter
till svar på min smekning, som hon riktigt
uppfattat. »Nu lemna vi minnenas verld och begifva
oss i verklighetens. Jag har två gånger sett Maries
hufvud sticka in om dörren; den goda själen ville
ej afbryta vårt samtal, eller rättare mitt tal; men
tredje gången fruktar jag hennes tålamod ej räckt
till ... se der! hvad trodde jag ... ja, vi komma,
kära barn, vi komma!
Se nu, liten, skall lambringan riktigt
smaka! Sedermera i eftermiddag går den sista stjernans
historia – för denna gång – af stapeln, och jag får
uppriktigt bekänna, att jag vid denna tanke förnimmer
en helt behaglig känsla. Det skall blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
