Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (forts. fr. sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personerna icke bortskrämda – det hade varit en småsak
– utan fångade som råttor i fällan, allt detta genom
min åtgärd!
Inom ett par minuter voro jag och flickorna
klädda så godt sig i mörkret göra lät, och på
strumplästerna företogo vi nu vår äfventyrliga
färd nedför vindstrappan, flickorna skälfvande af
förskräckelse. Väl nedkomna, tilläste jag omsorgsfullt
dörrarne och alla tre rusade vi in i mamsell Knopps
rum, beläget vid husets ena ända.
Mamsellen satt upprätt i sängen, hackande tänderna
af fasa. Ljuset var tändt och strumporna höll hon
i handen, oförmögen att kunna i dem träda sina
skälfvande ben.
»Ha’n J hört?» frågade hon rysande.
»Ja, ja», svarade vi; »är apotekaren vaken?»
»Väck honom genast», stönade mamsell Knopp, »och väck
Gustaf också! han är den ende som kan rädda oss».
Gustaf det var kaptenen.
Flickorna och jag rusade in i gubbens sängkammare.
En kostligare syn har jag aldrig sett. På sjelfva
kassakistan och insvept i en filt samt med den toppiga
nattmössan på sitt hufvud, satt gubben, en fasans
bild. Han hade, äfven han, hört filandet, men dels
af förskräckelse, dels af kärlek till kassakistan ej
kommit längre än på denna sin tron, och spiran han
höll i handen utgjordes af en väldig eldgaffel.
»Gustaf hit, Gustaf hit!» hväste apotekaren,
och nu måste vi åstad två rum derifrån och väcka
honom. Flickorna, som skyndade in i hans rum, funno
honom nära nog fullklädd; äfven han hade hört filandet
och han inträdde nu, lugn som alltid, men med laddad
pistol i handen. Inom några minuter voro vi alla
samlade i gubbens sängkammare, der han sjelf ännu
satt qvar på kassakistan.
Det var en särdeles grupp: Mamsell Knopp i nattmössa
med vidlyftigt krus, sängtäcket om axlarne och ett
jernbetsman i handen; småflickorna likt skrämda
fågelungar hängande sig fast vid Nanna, som var
lugnast af oss alla, och äfven ordentligast klädd,
samt utrustad med ett durchslag, det hon tillgripit
vid sin flykt genom köket; gubben alltjemt tronande
på kassakistan och slutligen jag med fladdrande hår
och brinnande af begär att få springa till torparne,
så att vi med deras bistånd kunde fånga tjufvarne.
»Tjenar till intet», afgjorde kaptenen tryggt, »det är
en småsak för bofvarne att hoppa ned i trädgården om
de hotas från andra hållet. Blif qvar här; vi komma
nog att behöfvas alla man – det är kanske ej blott
kassakistan de vilja åt!»
»Men du försvarar den ju med lif och blod, icke
sannt?» frågade ångestfullt farbrodern.
»Kommer an på!» svarade kaptenen och såg mörk ut.
»Ah, skändlige! du vill ha pengar! nå väl – jag
gifver dig tusen riksdaler – tusen riksdaler, det
är en faslig summa. Himmelske Gud, jag tyckte
att en bof nu hoppade inom vindsfönstret!»
»Så tyckte jag med», sade kaptenen lugnt. »Inom tio
minuter äro de här inne.»
»Jag arme man! nå väl! jag gifver dig tvåtusen,
bara du icke viker ett steg från kassakistan, utan
skjuter ned den förste som kommer in.»
»Mördare för 2,000 rdr. Aldrig farbror! det är
endast om våra lif hotas, som jag ämnar aflossa
denna pistol. För min del må de gerna draga af med
kassakistan. – Det är jordiskt.»
»Menniska, begär hvad du vill, men rädda min egendom»,
ropade gubben och sträckte sina händer mot brorsonen.
»Nu gå de i trappan», upplyste kaptenen med en i mitt
tycke afskyvärd likgiltighet.
»Men jag har läst dörrarne», ropade jag helt vred,
»så att ännu kan ni höja edra pretentioner.»
»Det struntlåset dyrka de upp på tre minuter – hör
hur de bända! de veta att vi äro allena.»
»Gustaf», ropade farbrodern med döende röst, rädda
kassakistan och jag gifver dig – fem tusen – sex
tusen – evige Fader! låset ger bestämdt vika ...»
»Bestämdt», förklarade kaptenen.
»Jag gifver dig tio tusen», hviskade farbrodern,
»rädda! rädda?»
»Men Gustaf, afskyvärda menniska, vill du då låta
mörda oss?» klagade mamsell Knopp med skallrande
tänder.
»Hör på, farbror», yttrade kaptenen bestämdt, »endast
i ett fall tager jag till mordvapen och räddar
kassakistan ... gif mig ...»
»Hvad, menniska, skynda dig! eviga försyn! jag tror
de famla på dörren, hvad begär du, fort, fort!»
»Gif mig Nanna och jag räddar både kassakistan och
oss allesammans!»
I detta ögonblick hördes någon famla på låset.
»Tag henne!» skrek gubben, tag henne, men bara rädda
kassan!»
»Ni hören det allesammans!» utropade kaptenen med
ett högtidligt lugn.
»Ja, ja», skreko vi ångestfullt om hvarandra.
»Nåväl», utropade kaptenen gladt, i det han för en
sekund omfamnade Nanna, hvarefter han vände sig
till dörren, den han uppryckte och skrek med en
stentorsstämma, som kunnat öfverrösta en orkan:
»Tillbaka, bofvar, eller, så sant jag lefver, sen j
ej mera dagens ljus!» Ett kort men häftigt brottande
följde, dofva utrop, väldiga slag och slutligen –
ett pistolskott, derefter ett förfärligt dån i
vindstrappan, ett tungt hopp från fönstret deruppe
ned i trädgården och de bevingade stegen af flyende
personer.
Derefter inträdde kaptenen med sönderrifna kläder
och oordnadt hår. De äro borta, upplyste han, och
vi kunna vara lugna, men för framtiden får farbror
vara betänkt på att skaffa sig vakt – det lyckas icke
alltid så väl som i natt.»
»Är det riktigt sant att du icke begär annan belöning
än Nanna, inga penningar?» frågade gubben i det han
långsamt nedsteg från sin tron.
»Icke ett öre!»
»Nå så Gud välsigna er barn, men ett vill jag säga:
jag har ej råd att göra edert bröllop; man kan
ruinera sig på det, när man har tre brorsdöttrar ...»
förklarade apotekaren försigtigt.
»Naturligtvis», medgaf kaptenen leende. »Det der
ombestyra vi sjelfva till våren.»
»Ja», inföll mamsell Knopp högtidligt, ännu för några
timmar sedan hade jag, om någon varit så artig och
frågat mig i ämnet, sagt nej, men nu, sedan du räddat
vårt lif och egendom, nu är det annorlunda, och nu
säger jag af fullt hjerta liksom kusin Mante: Gud
välsigna er barn! – J hafven värst af det sjelfva!»
Belåtenheten var nu allmän. Apotekaren hade
sin skatt i behåll och slapp att släppa till
bröllopskostnaderna; mamsell Knopp fann sig räddad
till lif och lem; Gustaf och Nanna ägde hvarandra,
småpullorna hade ett rysligt tillämnadt mordäfventyr
att variera i sin dagbok och jag slapp att pinas af
den tanken, att den raske, öppne sjömannen betingat
sig penningar för att visa sitt mod ...»
Pigorna, som sofvo i en byggning på gården, väcktes
upp ur sin söta sömn och en halftimme derefter suto
vi alla kring kaffebordet, visserligen ännu något
bleka efter den utståndna förskräckelsen, men för
öfrigt lyckliga och tacksamma.
Efter denna dag bestod sig apotekaren en nattvakt, som
hvar qvart tutade i ett hiskligt horn, och innan åtta
dagar förflutit, tackade alla Gud för att ett försök
till rån verkligen varit å bane, hvilket haft till
följd en nattvakt, vid hvars tutande man snart vande
sig och åt hvars vaka man tryggt förtrodde sin sömn.»
»Nå men, tant, fick man aldrig reda på tjufvarne»,
frågade jag.
»Polisen aldrig», skrattade tant, »men väl jag.»
»Hur är det möjligt.»
»Hela inbrottet var – en maskradtillställning af den
skälmen, kapten Gustaf.»
»Hvad säger tant?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
