Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tant Fridas minnesblad. (forts. fr. sid. 224.) - Uttydningar (från föregående häfte, sid. 224).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Rena sanningen. Idéen rann honom i hågen den aftonen
då det stormade och regnade så förfärligt och då
vi talade om hur aflägset stället låg och hur lätt
det vore för tjufvar att praktisera sig in.»
»Men, tant, han kunde ju skrämt ihjäl er allesammans!»
»Ja, visst var det litet vågadt, men kaptenen
sjelf, en oförfärad sälle, kunde aldrig få i
sitt hufvud att någon kunde dö af förskräckelse.
Nanna var naturligtvis underrättad om planen;
att jag var temmeligen orädd, visste han; hvad
småflickorna beträffade, tog han för afgjordt
att de icke skulle vakna; mamsell Knopp unnade
han en liten minnesbeta för hennes obefogade
afvoghet mot hans person och mot det heliga äkta
ståndet; och af farbrodern, som utan rim och reson
nekade honom hans högsta önskan, och hvars envishet
var allom bekant, ville han vinna genom list
hvad han ej på annat sätt kunde åtkomma, utan en
kan hända allt för lång tidsutdrägt, hvilket just
icke var hans svaga sida.»
»Men hvilka voro egentligen »tjufvarne», frågade jag.
»Tvänne af kaptenens kamrater, som lågo i närmaste
stad och studerade navigation, och för hvilka han i
bref omtalat sin hopplösa kärlek och utvecklat sin
plan som ett yttersta försök att vinna sitt mål. Dessa
våghalsar funno uppträdet lustigt, kommo hals öfver
hufvud till ort och ställe, svärtade sina anleten,
filade så, att en hel församling kunnat vakna;
brottades derefter af hjertans lust med sin gode vän
kaptenen, som för effektens skull afsköt i luften
sin med löst krut laddade pistol, och försvunno
slutligen hufvudstupa genom vindsfönstret för att
påföljande vår i god ordning inträda genom dörren
såsom marskalkar på den glade kaptenens bröllop,
hvilket, fast det bestods af honom sjelf, dock firades
i farbroderns hus.
Och så var det med denna fasansfulla inbrottshistoria,
vid hvilket tillfälle jag hade den der gredelinrutiga
klädningen, hvarpå »stjernan» visar prof.»
»Men hur fick tant veta att alltihop bara var
kaptenens påhitt.»
»Af Nanna, som i sin förtjusning ej kunde tiga.»
»Nå, tant lilla, den gröna medelpunkten då?»
»Ja, du, liten! den är en sorts vändpunkt i
mitt öde. Sedan Nanna var gift, funderade jag
mycket på att lemna apotekarens hus, hvilket nu
blifvit ännu tråkigare, och jag omnämde äfven
min afsigt. Men när flickorna fingo höra det,
blefvo de så förtviflade, gräto så mycket
och bådo mig så innerligt att ej lemna dem, att jag
ej hade hjerta dertill.
»Farbror håller icke af oss», klagade de arma
barnen. »Moster Pella bara bannar oss; vi hafva
ingen på jorden mer än dig, tant Frida, och så
vill du gå ifrån oss! O, gör icke det! vi skola
aldrig vara olydiga, aldrig göra dig någon sorg,
bara du vill blifva qvar hos oss. Du och Nanna
äro de enda som någonsin smekt oss, sedan mamma
dog, och nu har den stygga Gustaf tagit Nanna,
och så vill du icke heller hålla af oss längre!»
Hvad var att göra! jag omfamnade de fader- och
moderlösa, som voro så rika – och dock så arma,
bortkysste deras tårar och lofvade att aldrig lemna
dem så länge de behöfde mig.
Och det blef ännu i fulla sex år, under hvilken tid
mitt hjerta så fästade sig vid dessa barn
och deras vid mig, att vi ömsesidigt aldrig ansågo
hvarandra som annat än anhöriga.
Efter dessa års förlopp tänkte jag åter, denna gång
med en djup suck, på att antaga en ny plats. Mina
älsklingar voro gifta med goda, redbara män, och
båda hade erbjudit mig ett hem hos sig, men jag var
mina grundsatser alltjemt trogen och föredrog att
fortfarande arbeta, ehuru min helsa var vacklande
och åren började låta känna af sig.
Jag uppehöll mig under sommarmånaderna på en aflägsen
badort, för att på hösten kunna med styrkta krafter
åter träda i verksamhet.
Vid det jag så en dag fick en ny tidning, föllo mina
ögon på en dödsannons: apotekaren hade lemnat jorden
och kassakistan.
Åter förflöto ett par månader, och inom ännu ett par
dylika skulle jag vara på min nya plats.
Då emottog jag en dag ett bref med svart lack och
kapten Gustafs handstil. Brefvet, som innehöll en
anvisning på ett kapital af tjugotusen riksdaler,
hade derjemte följande innehåll:
Åt den kära vännen, den moderliga lärarinnan, mamsell
Frida Berg: fem tusen riksdaler från min lilla hustru,
fem tusen från hvardera af hennes båda systrar och
slutligen från mig, hennes underdånigaste tjenare och
vän, fem tusen för den förskräckelse, hon en gång för
6 år sedan utstått, till följe af en inbrottshistoria,
den jag och min lilla hustru för öfrigt räkna för
vår lyckas utgångspunkt.
Vänskapsfullt och ödmjukast
Gustaf Elderon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
