Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder: Svenska Helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid Sommefloden i det nuvarande Picardie hade en
drottning af Merovingernas hus, den heliga Batildis,
i 7:de århundradet stiftat ett Benediktinerkloster,
kalladt Corbeja, efter en i Sommefloden utfallande å
af samma namn, och vid detta kloster fanns en berömd
skola, vid hvilken år 822 tvänne unga män Ansgarius
och Withmar voro lärare. Den förre, född af Frankiska
föräldrar år 801, hade vid fem års ålder förlorat
sin mor och af fadern blifvit insatt som lärjunge
i Corbejs skola. I början glad och liflig till
lymret, förföll gossen sedan till svårmod efter en
dröm, i hvilken han såg sin moder, beledsagad af
en majestätlig qvinna, i hvilken han trodde sig
igenkänna Jungfru Maria, och hvilken allvarligen
förehöll honom att afstå från all fåfänglighet och
vinnlägga sig endast om det, som tillhörde Guds
rike. Från den stunden älskade han endast boken
och allvarliga sysselsättningar. Snart stegrades
ytterligare hans vemodiga stämning, då underrättelsen
nådde honom om att döden 814 träffat Carl den Store,
den mäktige kejsaren, hvilken han sett i hela glansen
af hans makt. Från denna tid öfverlemnade han sig
uteslutande åt gudliga betraktelser och gudliga
öfningar; hans nattliga drömmar blefvo återspeglingar
af det, hvarmed hans tankar voro sysselsatte under
dagen. En pingstnatt drömde han, att han plötsligen
dog, att hans själ, iklädd den allra fagraste skepnad,
af apostlarne Petrus och Johannes fördes genom
skärseldens lågor till de saligas hemvist, och att
han hörde Guds röst, som talade till honom: »gack och
förtjena martyrkronan, och skall du sedan återkomma
till mig!» Efter denna syn, var det Ansgarii högsta
önskan att efter apostlarnes exempel lida förföljelse
för Kristi lära och dö martyrdöden. Redan vid 14 års
ålder hade han aflagt klosterlöftet, och vid tjugo
år blef han lärare i klosterskolan. Ett mönster i
lära och lefverne samt nitisk som undervisare, blef
han år 823 kallad till föreståndare för skolan i det
nya kloster, som likaledes under namnet Corbej från
det gamla utflyttade till stranden af Weserfloden,
icke långt från Paderborn, och här blef han derjemte
utvald att förestå predikoembetet.
Det var denne Ansgarius, som af abbot Walo, sjelf en
af stiftarne till det nya Corbej-klostret och frände
till kejsar Carl, för kejsar Ludvig föreslogs till
följeslagare åt den Jutländske Harald; Ansgarius
kallades till hofvet och förklarade sig villig
dertill. Mången beklagade honom för hans fattade
beslut att lefva bland hedningar och vildar, andra
smädade honom till och med derför; men han beredde
sig med böner till Gud till det utvalda värfvet,
och en hans vän och klosterbroder, Autbert, erbjöd
sig att blifva hans följeslagare samt med honom dela
mödor och faror. Så följde de bägge oförskräckta
klosterbröderna med konung Harald och hans kämpar
på dessas skepp. Anlända till Köln, fingo de af
dervarande erkebiskop Hadebold ett godt skepp med
två rum, af hvilka konung Harald sjelf valde det ena
till sin bostad för resan, medan Ansgarius och Autbert
bebodde det andra. Derigenom uppstod mellan konungen
och de kristna lärarne mycken förtrolighet och
vänskap, hvarjemte Haralds män bemötte lärarne med all
aktning. Från Köln kommo de till Dorstadt, derifrån
ut i hafvet och seglade längs med Friesländska kusten
till Danskarnes länder. Här började de kristna lärarne
sitt arbete; men detta blef dem svårt, ty Harald blef
snart förjagad af Godefrids söner och förmådde icke
synnerligen skydda eller understödja dem. Emellertid
arbetade de så mycket de förmådde, omvände och döpte
hedningar, friköpte gossar ur träldomen, upprättade en
skola, med mera, till dess efter tvänne års verksamhet
Autbert för sjuklighet skull måste återvända till Nya
Corbej, der han kort efteråt afled. Nu var Ansgarius
ensam om arbetet.
Vid denna tid infunno sig hos kejsar Ludvig sändebud
från Sverige, hvilka berättade, »att i Svenskarnes
land funnos många, som åstundade att blifva kristna
och undervisas i kristendomens läror; konungen
i landet ville icke förvägra kristna prester att
inkomma; hos kejsaren anhölls derföre, att han måtte
dit sända sådana». Den fromme kejsar Ludvig hörde med
glädje sändebudens ärende, och hans öfverläggningar
derom med abbot Walo ledde till det beslutet, att
Ansgarius
kallades tillbaka till kejserliga hofvet och
tillfrågades, huruvida han ville åtaga sig
beskickningen till det aflägsna landet. Ansgarius
åtog sig beredvilligt uppdraget, och till Harald
samt de kristna i Danmark sändes i hans ställe
en annan munk från Corbej, vid namn Gislemar.
Men till Ansgarii följeslagare och medhjelpare i
Sverige utsågs hans fordne medlärare vid skolan i
gamla Corbej, Withmar, och i Slesvigs hamn,
– detta är det sannolikaste, – gingo de om bord på
köpmansskepp, som skulle föra dem öfver. Midt på
vägen blefvo köpmansskeppen anfallne af vikingar,
som togo både skeppen och godset, ehuru Ansgarius
och Withmar lyckades komma i land, blottade på
allt hvad de medhade, med undantag af det lilla,
som de personligen kunde rädda. Hvar de
kommo i land, synes icke säkert. Sannolikt stod
striden mellan köpmännen och vikingarne i närheten
af kusten, säkerligen vid den södra, Skånes,
Blekinges eller Smålands, der Kalmarna, det
nuvarande Kalmar, redan då var en ansenlig köpstad.
Denna omständighet har gifvit nyare forskare
anledning att antaga Kalmar som den ort, der
Ansgarius först predikade kristendomen, hvars första
stamhåll på den Svenska kontinenten sålunda skulle
hafva varit Småland. I »Ansgarii Lefverne»
af Rimbert uppgifves det, att, ehuru några bland
missionärens följeslagare ville vända om, han sjelf
icke kunde förmås dertill, utan började sin färd upp
till Svithjod och på obanade vägar, stundom genom
tjocka skogar, stundom i båt öfver vatten, som liknade
haf, ändtligen kom till Svenskarnes hufvudstad,
som kallades Birka. Detta Birka, – ordet betyder
köpstad, – vill man söka på den lilla Mälarön
Björkö, ehuru det verkligen synes föga troligt,
att missionären skulle kunnat tillryggalägga en sådan
väg från Sveriges södra kust upp till en östad
midt i Mälarens vidsträckta sjö, medan det låter
vida sannolikare, att han verkligen kommit till
det ansenligt närmare Kalmar-Birka, dit i dessa
tider vägen från södra kusten genom det inre Smålands
skogar och myrar kunnat vara rätt besvärlig.
Men traditionen hänvisar till Mälarens Birka,
hvilket den beskrifver som en stor stad, hvilken
kunnat utrusta ända till 12 eller 14000 väpnade män,
och der vid denna tid en konung, vid namn Björn,
skall hafva haft sitt säte. Denne Björn
mottog på det vänligaste Ansgarius, hvilken med sina
medhjelpare fick tillåtelse att stanna qvar i landet
och predika den nya läran, mot hvars antagande af
landtfolket inga hinder lades i vägen. Särdeles för
de talrika kristna fångar, som funnos i Birka, voro
de kristna lärarne välkomna, emedan de nu fingo ett
tillfälle att höra messan och Guds Ord samt mottaga
sakramentet; men många andra bland stadens invånare
omfattade äfven kristendomen. En af konungens
rådgifvare, Herigar eller Erik, höfdingen öfver
orten, hvilken stod i stor gunst hos konung
Björn, blef likaledes kristen och uppförde på
sin fädernegård en kyrka, den första i Sverige.
Ett och ett halft år arbetade Ansgarius, –
han anses hafva anländt till Birka år 829, – på
kristendomens grundläggande, och efter denna tids
förlopp återvände han, till kejsaren medförande ett
bref från den Svenske konungen. En af våra sednare
historieskrifvare, Lagerbring, har sålunda
fullkomligen rätt, då han i sin Svea Rikes Historia
yttrar: »man kan tvifla, om kristendomen på
något ställe i verlden blifvit hederligare börjad.
De Svenske anhöllo sjelfva om lärare, och när de
ankommo, erhöllo de icke allenast en fullkomlig
frihet att förkunna Guds Ord och betjena äfven
sjelfva fångarne med Herrans nattvard, utan hvem
som ville fick tillstånd att antaga kristendomen.»
Med välvilja mottagen vid kejsarhofvet, blef Ansgarius
utnämd till erkebiskop i Hamburg, under hvilket
samtliga nordländerna norr om Elbefloden skulle lyda i
kyrkligt hänseende, och invigdes han till detta embete
med stor högtidlighet af erkebiskopen i Metz, som
dervid biträddes af erkebiskoparne af Mainz, Trier och
Rheims samt biskoparne af Bremen och Verden. Emedan
det nya erkestiftet ännu hade få eller inga inkomster
att påräkna, och dess hufvudsäte ständigt var utsatt
för barbarernas angrepp, lades derunder det kejserliga
godset Turholt i Flandern (nära Brügge), och alla
dessa anordningar stadfästes högtidligen af påfve
Gregorius IV, som framför altaret öfver aposteln
Petri graf i Vatikanska kyrkan uti Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
