Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder: Svenska Helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XVIII.
Svenska Helgon.
I. Den helige Ansgarius.
Under det de Nordiska vikingarne med
sina snabba flottor svärmade omkring på
alla verldens haf, än görande strandhugg
och röfvande trälar och boskap – än kämpande
med Blåmännen på Afrikas kust eller, i
Miklagårdskonungen Kyrialax’ sold, fäktande
mot de barbariska stammar, som hotade att
öfversvämma det Byzantinska riket, och med hvilka
de urartade Öst-Romarne icke förmådde mäta sig, –
än stiftande riken och stater på Britanniens öar,
på Frankrikes nordliga kust, der namnet Normandie
ännu i denna dag bibehåller Nordmännens minne,
på Siciliens herrliga ö och i södra Italiens
tjusande ängder, – än upptäckande nya länder, till
och med en ny verldsdel på andra sidan hafvet, –
under allt detta hade, och sådan var den gudomliga
Försynens visa skickelse, de småningom fått
göra bekantskap med kristendomens läror och
erhållit tillfälle att jemföra dessa med sin
egen gudalära, som predikade strid och
blodsutgjutelse i motsats till kristendomens
frid och försonlighet. Men äfven Asaläran
innefattade mildare elementer, och många bland de
urgamla qvädena gifva vinkar om en makt, högre än de
gudar, till hvilka folket blotade, om »den Rike»,
som skulle komma till den stora domen, om »den Starke
ofvan, som allt skickar», och de tänkande bland
dessa haf och land öfversvämmande Nordbo’r funno,
vid beröringen med en annan lära, snart den gamla
folktron otillräckligt tillfredsställande hjertats
och andens behof. Visst tronade »Valfader» högt
på sitt Hlidskjalf och sände han sina korpar öfver
haf och land, för att bringa honom tidender; men
högre tronade ändock »Allfader», och mellan honom
och de kristnas gud fann man efter hand allt fler
likhetspunkter. Redan hade i hemländerna, på
Skandinaviens halfö, på Danska öarne och på Island,
som, sent inträdande i den stora Nordiska
folkfamiljen, dock samvetsgrannast samlat och
bevarat alla dess minnen, tron på »Makterna» börjat
slappas, och det fanns säkerligen många fler än den
fromme Isländingen Thorkel Måna, som i sina böner
anförtrodde sig åt den gud, »hvilken skapat solen».
Med denna gud, den enda guden, inleddes under
vikingafärdernas blodiga, men storartade tidehvarf
småningom den närmare bekantskapen; efter hand
började man allt tydligare inse Asagudarnes vanmagt
i jemförelse med de kristnas gud; de af vikingaflottorna
hårdt hemsökta sydfolken funno i Nordmännens
omvändande till kristendomen enda medlet att
stäfja deras hemsökelser;
sjelfuppoffrande apostlar vågade sig djupt
in i det vilda landet för att utföra detta värf,
och ändtligen uppgick äfven kristendomens sol för
Asalärans bekännare; det blef, som skalden yttrat:
»Fast natten i Norden var lång,
Så blef der dock morgon en gång.»
Den första Nordiska furste, hvilken omfattade
kristendomen, var den Jutländske konungen Harald, som
under striden med sina medtäflare, Godefrids söner,
sökte den mäktige Frankiske kejsaren Ludvig den
Frommes, sonen af Carl den Store, det Vesterländska
kejsardömets återupprättare, beskydd och bistånd. År
826 höll kejsar Ludvig riksdag uti Ingelheim, då en
flotta af hundrade vikingaskepp, anförd af denne
Harald, kom dit uppefter Rhen, icke i fiendtligt
ärende, utan i fredligt och som hjälpsökande. Harald
blef mottagen med all vänlighet, och redan förut
gynnsamt stämd för kristendomen, – han hade några år
före denna tid lofvat erkebiskop Ebbo af Rheims att
hålla Kristus för gud, derest han funne, att Kristus
kunde förskaffa honom större makt än hans gudar, –
lät han af konung Ludvig öfvertala sig att öfvergå
till denna lära. Den tidens krönikor innehålla lysande
beskrifningar öfver den prakt, hvarmed Haralds och
hans sons dop firades i S:t Albani kyrka i förstaden
till Mainz, icke långt från palatset Ingelheim, och
huruledes kejsar Ludvig sjelf, hans gemål och son
iklädde sig fadderskapet för den Jutländska fursten,
hans drottning och deras son Godfrid. Efter förrättadt
dop blef Harald med öfliga ceremonier upptagen
till kejsarens vasall; men på det han icke skulle
glömma detta förhållande och icke heller återfalla
till hedendomen, blef det nödvändigt att med honom
till hemlandet sända en man, som alltid kunde vara i
hans närhet, som kunde styrka och undervisa honom i
kristendomen samt bland hans folk uppväcka och utbreda
tron på Kristus. Hvar man skulle finna en sådan
man, var länge föremål för kejsar Ludvigs och hans
rådgifvares öfverläggningar, till dess ändtligen Walo,
abbot i Frankiska klostret Corbej, till det vigtiga
uppdraget föreslog den man, hvars namn vi ställt i
spetsen för denna uppsats, och hvilken, såsom Nordens
förste apostel, ehuru utländning, öppnar raden af de
kristendomens förkunnare i vårt land, för hvilka vi
här ämna gifva våra läsare en kort redogörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0261.html
