Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- "Anspråk". (En liten Saga till J. A. S-r.)
- Ur det norska jagtlifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men arla en morgon, och solen steg upp för att
borttorka nattens tårar, vaknade de alla till lif
och funno nu som förut, att de befunno sig i ett
fängelse – olyckligtvis ett som de sjelfva spunnit
åt sig; men så är larfvernas öde.
Nu bröto de fängelset; – de hade fått nya krafter och
nya lemmar, och de hade långt förut haft dem alla,
fastän de icke vetat något om dem och ej förr än nu
kunnat begagna dem.
Plötsligen suto de på några blad – huru afskyvärdt
grofva syntes dem ej nu deras fordna enda fröjd
och glädje – de funno allt detta utan värde; ty de
kunde icke njuta deraf – men ändå tyckte den ene
att han hellre velat vara en örn, som på mäktiga
vingar klufvit himmelens båge, än en skön fjäril. –
Den andre hade i anseende till sin stora blygsamhet,
att lefva på en nässla, fått i hufvudet på sig att
han egentligen, om rättvisan fått gälla, bordt blifva
allra minst en näktergal. – Han på vinbärsbusken
tyckte att det egentligen var en usel sysselsättning
att suga honungen ur några blommor. Alla dessa
sjelfbestämmande, pockande varelser befunno sig mer än
illa och önskade tusen gånger att åter få blifva
larfver och äta kålblad, nässlor och vinbärslöf,
hellre än att nödgas flyga omkring och mest lefva af
solsken och vackert väder.
Blott en var lycklig och nöjd. Han hade icke räknat
på något företräde, han var nöjd och lycklig med det,
hvartill han af skaparen var ämnad, till en fjäril – en
anspråkslös, liten fjäril, som hade sin lust i att
leka med alla dessa tusende sina föregångare, som
voro glada, nöjda och lyckliga som han sjelf.
De andra suto helt betänksamma, äfven sedan deras
vingar torkat och blifvit spänstiga – hvartill tjenar
det att vi flyga så der ändamålslöst omkring –
om jag blifvit örn sade den ene, skulle jag velat
flyga – om jag fått blifva näktergal, så hade jag
velat sjunga så vackert – om jag fått blifva qvar, så
hade jag fått lefva af vinbärsblad – och vinbärsblad
äro högst delikata, det mins jag nog. Vi hafva i vår
nya ställning ingenting att roa oss med, ingenting
att göra.
Under tiden – huru lekte ej fjärilarne, de flygande
blommorna, huru förde de ej frömjölet från den ena
till den andra, huru smålogo alla dessa älskliga
blommor mot sina flygande vänner: – men den förnöjda,
den, som utan beräkning att en gång belönas som
fjäril för hvad den usla masken gjorde eller led,
genomlefvat sitt larftillstånd, den som utan saknad
insvepte sig i puppan och utan förundran åter bräckte
dess skal och kände sig hafva vingar och som, likt
ett lekande barn, gladde sig inför sin faders ögon –
den lilla glada fjärilen flög främst; ty det är så
skrifvet, att »den yttersta skall vara den främsta».
Onkel Adam.
*
Ur det norska jagtlifvet.
Verkligt jagtlif lär man känna endast i Amerika, påstå
Nimrods äkta epigoner och må deri ovilkorligen hafva
rätt, när det är fråga om det ombyte som jagtlifvet
der förmår att erbjuda, men ingalunda när det handlar
om enskilda fall, då af jägaren fordras icke allenast
list, erfarenhet och skjutfärdighet, utan äfven kraft,
ihärdighet och framför allt kallblodighet. I detta
afseende erbjuda, utom vissa distrikt i Ryssland,
Sverige och Norge, förnämligast dess intill Lappland
gränsande nordliga delar, med det hufvudsakligaste
och ymnigaste villebråd, nämligen renen och björnen,
det egentligaste och sannaste eldorado, och mången
vän af jagten, i dess vidsträcktaste mening, skulle
med all sin erfarenhet och sin ganska stora käckhet
råka i förlägenhet, om han der skulle blifva uppmanad
till en täflan med invånarne.
Renjagten företages mest till häst, då detta i högsta
grad skygga villebråd, som blott sällan uppsöker
närheten af menskliga boningar, annars skulle vara
ganska svårt att upphinna. Annorlunda är det med
björnen, som man alltid är tvungen att uppsöka i idet
och till fots och alls icke sällan besegrar allenast
med bara yxan. Så visar äfven vår illustration en från
jagt på renar och den muntra fjällripan återvändande
norsk kolonist, som öfvergifvit sin egentliga
hemort och flyttat mera nordligt, i det han för den
annalkande vintern har tänkt på förrådet af lifsmedel,
som hvarje invånare der är tvungen att skaffa. Det
rika jagtbytet, en ung björn och en väldig ren,
har blifvit fördeladt på hans och hans väns lilla,
men kraftiga häst; den banade vägen, som den massiva
plankbron visar, är redan uppnådd och likväl förestår
honom en af dessa okära öfverraskningar som vid
det dervarande jagtlifvet alls icke äro sällsynta.
Den gamla björnhonan har otvifvelaktigt ej förmått
trösta sig öfver sin sistföddes förlust och nalkas
på en kortare, listigare väg, för att hämnas på
våldsverkaren.
Men uppenbart har hon fått att göra med en bevandrad
jägare, som vet att med sin yxa och väldresserade
hund vinna tid nog för att möta det första språnget,
derefter kasta sig utaf hästen och slutligen affyra
skottet som sällan behöfver göras om igen, då de
norska jägarne äro förträffliga skyttar, men här äfven
kallar sin jagtkamrat till hjelp, som ställt sin häst
till hans disposition och skyndar efter till fots.
Det kunde förefalla underligt att jägaren sjelf
är barhufvad, men hufvudbonaden finner ofta vid
björnjagten sin undergång, då den ej spelar någon
liten roll i den jagtmetod, som Norrmännen och i synnerhet
Enare-lapparne, de djerfvaste af alla jägare,
välja. Låtom oss derföre kasta en blick på dessa
sednare midt uti deras käcka jagande.
När vintern der nalkas och snön eller rimfrosten
betäcker marken, begifva sig björnjägarne till de
trakter, hvarest björnarne pläga att bereda sina
iden. När de nu funnit ett sådant, så hugga de med
yxan ett märke i träden deromkring och märka, då de
lemna skogen, flera andra stammar på samma sätt, så
att de utan mycket sökande kunna återfinna stället. Så
snart vintern infinner sig med sträng köld och djup
snö, begifver sig jägaren med en eller två kamrater
till det af honom uppspårade björnidet. Hvar och
en är beväpnad med en studsare, ett björnspjut –
en fyra alnar lång jernbeslagen björkstång – och en
yxa. Vanligtvis medtager man äfven några af de små
lurfviga lappländska hundarne. Äro jägarne anlände
till det bestämda stället, så uppsöka de genast det
numera med snö betäckta idet, och under det att den
som leder jagten ställer sig med studsaren i handen
och spjutet vid sidan, midt emot det ställe der han
sett björnen gå in, fatta hans kamrater stånd till
höger och venster om idet. Nu försöker man att väcka
den sofvande björnen och oroa honom medelst att från
bägge sidor köra in spjuten, eller om dessa äro för
korta, med en för detta ändamål förfärdigad lång
stång, i idet. Kommer nu den retade björnen fram,
så får han vanligen först med yxan ett dugtigt slag
för pannan af den som har ställt sig bredvid ingången
till hans sofkammare; den med spänd hane framför
öppningen stående skytten sänker deremot sitt gevär
och sparar med skottet till dess ett mera gynnande
tillfälle erbjuder sig.
För den okunnige förefaller det underligt att jägarne
icke försöka att genast döda björnen så snart han
tittar fram ur sitt gömställe; men en lång erfarenhet
har gjort dem ytterst försigtiga, ty det händer
ganska ofta att ej blott en björn befinner sig i idet,
utan att man deri kan träffa på en gammal björnhona
med en eller två halfvuxna ungar. Detta är orsaken
hvarföre jägaren i början endast känner sig för med
yxan och sparar på sitt krut och bly så länge till
dess han verkligen behöfver det.
Har björnen fått ett kraftigt slag för pannan af yxan,
så drar han sig ögonblickligt tillbaka, men då han
fortfarande oroas från bägge sidor eller ock bakifrån,
så uthärdar han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0275.html
