Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Örbyhus - Fågeln - Om mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och återuppsättande på tronen hade blifvit upptäckt;
Johan var icke säker om sitt eget lif, knappt hertig
Carl eller någon annan medlem af konungahuset. Nu var
Eriks död ett nödvärn; men genom det sätt, hvarpå
han från början blifvit behandlad, – som en fånge,
ofta alldeles icke som en furstlig sådan, oaktadt
alla Johans förmaningar till sina tjenare om att han
skulle behandlas »fursteligt», – i stället för att han
kunnat föras till utlandet eller på annat sätt göras
oskadlig, hade Johan sjelf skapat nödvändigheten
för sig att undanröja honom, och Eriks död är och
blir ändock alltid ett brodermord och den svartaste
fläcken på Johans minne, om än befallningen derom
blifvit undertecknad af alla riksråd och biskopar
i verlden i stället för det Svenska råd och de åtta
Svenska biskopar, som nu undertecknade densamma.
Huru Erik Andersson på Örbyhus upptog den kungliga
befallningen veta vi icke. Men på slottet hade konung
Johan ändock ett villigt verktyg; Filip Kern hette
mannen, sannolikt icke någon Svensk och väl bekant
genom andra nidingsbragder. Han blandade giftet,
och utan att något våld erfordrades, förklarade sig
Erik beredvillig att taga det. Att det gafs honom
i en ärtsoppa, veta vi alla från skoltiden. Men han
vägrade bestämdt att förlåta sina fiender, och först
när dödskampen inställde sig, kunde den prest, som
skriftat och aflöst honom, aflocka honom löftet om
förlåtelse. »Jag förlåter dem af allt mitt hjerta!»
sade han; blef kort derpå mållös och lemnade de
lefvandes antal. Att Johan ångrade sin befallning,
finner man af de blå dunster, han sökte slå sin broder
Carl och hela nationen i ögonen, af de vittnesmål,
som hängaf »Matts Lackeij» och presten på Örbyhus
förskaffade sig om att konung Erik länge klagat öfver
»värk i hjertat och magen»; men ingen trodde honom,
och samvetsqvalen jagade sedan brodermördaren mången
natt ned under Clara kyrkas hvalf, der han vridande
sina händer vandrade ensam på stengolfvet, qvidande
och slående sig för sitt bröst. Det var hemska scener
som den tiden uppfördes inom konungahuset!
På Örbyhus visas ännu de tre rum, – det yttersta
var vaktrum, – der den kungliga fången tillbragte sina
bägge sista år. Vaktrummet är ett hvalfrum; i rummet närmast
derinnanför sitter en tafla, som meddelar efterverlden,
att efter rådets och biskoparnes hemliga beslut konung
Erik mötte sin död den 25 Februari 1577; i det innersta
förvaras ännu qvarlefvorna af den olycklige furstens sängställe.
De talrika inskrifter, hvarmed han, för att förkorta den
långsamt smygande tiden, betäckte fängelserummens väggar,
hafva blifvit med hvitlimning öfversmetade af en oförståndig
kastellan; en lycka är dock, att fukten småningom lossar på
hvitmeningen, så att inskrifterna förmodligen snart kunna
blifva synliga igen.
Det gamla Wasaslottet Örbyhus i socknen af samma namn
vid Wendelsjön i Upland, 4 mil från Upsala, fordom kalladt
Örby, befästes af Gustaf Wasas farfar, Johan Christerson, och
tillhörde ätten ända till 1641, då det förlänades åt fru Sigrid
Bjelke, i vederlag för godset Hufvudnäs. Det tillhörde sedan
ätten Banér, af hvilken en medlem, riksrådet friherre Gustaf,
tillbyggde det år 1673, kom framdeles i ätten De Geers ägo
och gick med hans excellens grefve Carl de Geers
dotter, gift grefvinna Platen, öfver till denna ätt. Det gamla
slottet är nu alldeles förändradt; men de historiska rummen
bibehållas dock, som vi redan berättat.
En annan Wasa har, utom konung Erik, varit
förvarad på Örbyhus; det var prinsessan Cecilia,
som efter sitt äfventyr på Wadstena slott med grefve
Johan här förvarades för någon tid. På Örbyhus
föddes den 23 Oktober år 1592 den namnkunnige
härföraren Gustaf Horn; hans föräldrar, herr Carl
Henriksson och fru Agneta, voro då fångar härstädes.
Th.
Du vackra dröm, du ton från himlen,
Säg, lilla fågel, hvem är du?» –
Jag är naturens bästa älskling,
Och hennes hand har klädt mig ju.
Jag är en prins förutan rike,
Jag är så fri, jag bär ej ok!
Och hvad än menniskan må säga,
En vis är jag, och hon en tok.
»Och säg mig se’n hvarom du sjunger
Med denna ton så klar och skön?» –
Jag sjunger mina vackra fjädrar,
Min frihet och min skog så grön.
Jag sjunger stjernorna som stråla,
Och våren och min kärleks glöd;
Jag sjunger ock den Gud som gaf mig
Mitt sädeskorn som dagligt bröd.
»Men när du slutat dina sånger,
Hvad är ditt hopp, du fågel skön?» –
Jag hoppas på den ljufva hvila
Som alltid blir den godes lön.
Jag hoppas till naturens Herre
Få återge hans gåfva god:
Min lätta vinge och min stämma,
Min oskuld och mitt glada mod.
W. B.
(Efter ett franskt motiv.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
