Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerda eller Styfdottern. (Af Sophie Bolander.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Både hon och mina systrar hata mig, emedan jag står i
vägen för deras orubbliga besittning af den egendom,
som ödet gjort till min. Och att detta hat icke
minskas med åren är naturligt.»
»Du är sträng i dina beskyllningar, och jag
förstår icke hvarifrån du i en hast fått så stygga
föreställningar.»
»De hafva icke kommit i en hast. Jag har rufvat på
dem sedan jag var femton år, fast de ej förr än nu
kommit öfver mina läppar.» Och derpå omtalade Gerda
de upptäckter Lena gjort för henne, och hvilka vi
förut meddelat läsaren.
Fröken Margin hade aldrig varit intagen af sin
nuvarande svägerska, oaktadt hennes behagliga och
förekommande väsende, eller trott henne hysa några
känslor af varmare ömhet och tillgifvenhet för sin
styfdotter, men omöjligen hade hon kunnat misstänka
henne för så mycken falskhet och förställning som
Gerda nu yppade. Till en början ansåg hon hennes
anklagelser härflyta endast af lättro till en
beställsam sladderaktighet, som, ty värr, ingalunda
är sällsam hos den tjenande klassen och vanligen,
mer eller mindre omedvetet, slår öfver sanningens
gränser; men då Gerda bestyrkte tillförlitligheten af
tjenarinnans berättelser genom många iakttagelser,
som hon sjelf sedan den tiden gjort, och hvilka hon nu
förtrodde fröken Margin, så måste hon låta öfvertyga
sig om förhållandet sådant det verkligen var och af
Gerda uppfattats.
»Och nu», sade denna sednare, »kan du väl undra på,
käraste faster, att jag bäfvar att komma ensam till
Svanboholm, oaktadt glädjen att få träffa pappa? Det
kännes så armt att ej hafva ett vänligt öga att hämta
en blick ur, eller någon att vända sig till, för
att vinna ett ord af riktig godhet och kärlek. Nej,
faster kan icke hafva hjerta att affärda mig ensam!»
»Jag inser ganska väl det obehagliga af ett besök i
ditt hem under sådana omständigheter. Men då, såsom
du sjelf nyss sade, det är naturligt att din moders
och dina systrars hat icke minskas med åren, måste du
öka dina bemödanden för att åstadkomma detta och vinna
deras hjertan för den afgörande stunden, då de åt dig
äro nödsakade att afstå de rättigheter, som tillkomma
dig, och sålunda förmildra bitterheten af en rubbning,
som icke kan blifva dem annat än påkostande och tung.
»Må de gerna behålla Svanboholm och allt det andra,
bara jag får så pass till mitt uppehälle som du,
faster lilla, har, på det jag må kunna lefva och göra
godt på samma sätt.»
»Så kan du säga, men om du får en man, tror du han
skall hålla samma talan?» frågade fröken Margin leende.
»Jag vill aldrig gifta mig om jag derigenom skulle
göra pappa och de andra olyckliga», sade Gerda.
»Derom skola vi icke tala förr än tider blir! Låtom
oss i stället hålla oss till det närvarande! Det är
din första lexa, i de motbjudande pligternas skola,
som nu förestår dig och jag skulle verkligen förebrå
mig om jag genom en illa förstådd ömsinthet lät dig
slippa från henne. Tro mig, mitt barn, menniskorna
skulle icke hafva hälften så mycket att beklaga
sig öfver eller se så missnöjda ut, som de vanligen
göra, om de lärt sig den enkla konsten, att i första
rummet fråga sig hvad de böra göra och i andra hvad
de vilja. De tro i allmänhet att det är så svårt
att gå sin vilja emot, men orsaken är att de icke
gjort sig bekanta med den ersättning, som samvetets
bifall har i beredskap derför. De låta sig bindas
af en moralisk lättja, och hindras så att söka sin
tillfredsställelse på den enda väg der den verkligen
står att finna. Jag har icke uppfostrat dig för att
öka deras antal, hvarför det skulle djupt bedröfva
mig, om jag vid första pröfvande tillfälle skulle se
frukten af mina bemödanden tillintetgjord.»
»Nej, det skall du icke, faster lilla! Jag vill resa
och genomgå mitt prof utan att mer sätta mig deremot»,
sade Gerda och tryckte en kyss på fasterns kinder.
»Och jag fruktar ingenting af detta prof!» svarade
fröken Margin och strök Gerda smekande öfver
den hvita, rena pannan. »Det är nyttigt och godt,
att tidigt få lära på egen hand reda sig i kinkiga
förhållanden till våra medmenniskor, och i
hvilken form de än under ditt lifs lopp kunna
förekomma, kan jag icke gifva dig någon bättre regel
för ditt sätt att möta dem, än den, att alltid vara
nogräknad med dig sjelf och skonsam emot andra, samt
aldrig lemna insteg i ditt sinne åt en bitterhet,
som i Guds ögon torde vara föga mindre förkastlig
än dina vedersakares ondska, och som med ditt lugn
äfven beröfvar dig medlet att besegra denna.»
»Ack, faster lilla, jag vill och jag skall aldrig
glömma dina lärdomar, men bed Gud, att jag också
måtte få krafter att följa dem!» sade Gerda och
tryckte hennes händer i sina.
»Ja, jag skall göra det, liksom att den dag måtte
komma, då din styfmoder skall lära känna och älska dig
och ni bägge skola närma er hvarandra med förändrade
tankar och i en bättre sinnesstämning!»
Gerda skakade tviflande på hufvudet, men utan att
yttra ett ord till misstro eller motsägelse.
Ju närmare tiden för resan nalkades, ju mera betungad
blef hon emellertid till sinnet och ju ängsligare
till mods. Qvällen före den afgörande dagen kände
fröken Margin sig besvärad af en hastigt påkommen
opasslighet och tillbringade hela natten i sömnlöshet,
omvexlande med en orolig slummer. Nu gjorde Gerda,
intagen af fruktan att lemna henne ensam, ett nytt
försök att få stanna hemma, men ännu ville icke fröken
Margin höra talas derom, utan tröstade henne med att
det onda icke var af någon farlig beskaffenhet och
att hennes ensamhet snart skulle skingras genom den
väntade vännens ankomst. Som hon till sina öfriga
egenskaper var af ett ganska praktiskt förstånd och
beräknande sinnelag fick orubbligheten af hennes
beslut ett ytterligare stöd af de förtänksamma
mått och steg hon tagit ej allenast för »tour»
utan äfven för »retour», hvilka verkligen hade
sina besvärligheter genom en sex mils väglängd till
närmaste jernbanstation, som icke underlättades
af något slags allmänt kommunikationsmedel, och för
hvilken sednare öfverenskommelse af fröken Margin
träffats om ressällskap för Gerda med en af grannarne
– en gammal respektabel brukspatron – som ämnade sig
till Stockholm och efter tiden för hvars återresa
äfven Gerdas skulle afpassas.
Under sådana förhållanden slog afskedets timme. Gerda
fällde tårar, men fröken Margin lade sin feberheta
hand på hennes panna och sade: »Jag beder dig icke
hyckla en ömhet för din styfmoder och dina systrar,
som du icke kan känna, men jag beder dig: akta
dig att låta misstankar framskymta, som skulle
såra dem. Bryt aldrig emot ditt bättre vetandes
föreskrifter och strid emot frestelserna till bittra
tankar och illasinnade omdömen. Med ett ord: vakta på
ditt hjerta, ty af det går lifvet, vårt lif i inre
frid och tillfredsställelse! Och nu farväl! Helsa
din fader och haf mina ord i ditt minne!»
Några minuter härefter satt Gerda i fröken Margins
lilla kalesch, som med hästar och körsven från
stället förde henne till den omtalade stationen,
hvarifrån jernvägen sträckte sig till Svanboholm på
endast tvänne mil när, eller genom den intill stället
liggande närmaste stad.
3.
»Bevars hvad fröken Magda ser huslig och treflig ut i
dag! Och med stickstrumpa i hand! Jo, jag tackar! Jag
trodde fröken verkligen icke om att vara hemma i
den ädla konsten», sade en ung man, som inträdde
med hemmastadt väsende i salongen på Svanboholm,
der Magda, i gredelinrandig schirtingsklädning och
ett enkelt sitsförkläde, satt vid ett fönster med
en strumpstickning i hand, den hon ganska knåpigt
behandlade.
»Tycker ingeniören det?» sade Magda och såg leende upp.
»Det tycker jag visst! Det är en stor skada att unga
damer i allmänhet icke tyckas förstå huru väl det
kläder dem att visa sig i hvardagsmässig enkelhet och
vid husliga sysselsättningar, oberäknadt det verkliga
värde de derigenom tillvinna sig. Jag försäkrar er,
fröken Magda, att ni kan aldrig taga er fördelaktigare
och bättre ut, än i denna drägt och med detta arbete
i händer.»
»Det är skada att jag icke förr vetat deraf! Hvarför
har ni icke sagt mig det långt för detta?» Och Magda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
