Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerda eller Styfdottern. (Af Sophie Bolander.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blickade åter upp på den unge mannen med ett uttryck
som minst af allt tillkännagaf likgiltighet.
»Och om jag sagt det, hvad skulle ni frågat derefter?»
»Det hade ni fått se! Nu lofvar jag att det ej skall
blifva enda gången ni skall få skåda mig sådan som
i dag.»
»Jag gratulerar! Det skulle högeligen fägna mig å
edra egna vägnar.»
»Å mina? Hur vill ni förklara det, om jag får fråga?»
»Emedan, såsom jag haft äran förklara, ådagaläggandet
af en sådan smak är lika vacker som aktningsvärd hos
ert kön.»
»Och ni tillägger icke att det skulle vara smickrande
för er?» sade Magda med en kokett min af att vara stött.
»Ödmjuka tjenare! Huru skulle jag våga tillskrifva
mig någon ära deraf?»
»Det är icke värdt ni gör det heller!»
intonerade Agnes, som låg i soffan och läste en
tidningsföljetong. »Ni kan vara öfvertygad att Magda
icke skulle göra det, vore hon ej dertill nödd och
tvungen.»
»Jag råder er att icke lyssna till hvad Agnes
pratar. Ni känner hurudan hon är och att hon alltid
skall hafva sitt ord med för att reta och motsäga»,
genmälde Magda.
»Det förstås! Men jag skall säga ingeniören att allt
det här sker för vår systers skull, som väntas, och
alls icke af någon annan orsak. Men se, Magda skall
alltid hafva sitt ord med för att göra sig bättre
än hon är. Beskåda bara hennes stickstrumpa får
ni se om hon icke tappat maska vid maska på de få
hvarfven hon stickat? Den der strumpan, skall ni veta,
tages aldrig fram oftare än Gerda är i antågande. Dess
emellan ligger hon på en hylla i garderoben. Men för
söta syster skall det se så gudsnådeligt ut, och då
heter det, att det är åt de fattiga Magda stickar. Men
jag beklagar den som skall vänta på den strumpan.»
»Du är verkligen kostelig, Agnes! Liksom icke jag
skulle kunna sticka en strumpa.»
»Jo bevars, när Fina allt emellanåt får repa upp långa
stycken för att taga upp de fällda maskorna och göra
intagningarne, som du glömt.»
»Har ingeniören någonsin hört en så intrikat unge? Och
detta säger hon, som icke kan vända sina händer att
taga i en stickstrumpa! Vet du, min kära Agnes, jag
tror nästan du hämtar dina fantasier ur följetongen
du läser.»
»Nu trodde du väl, att du var qvick. Men den handlar
alls icke om gamla strumpor, skall jag hafva den äran
att berätta.»
»Hvarpå jag skall hafva den äran att råda dig att läsa
och tiga, i stället att käbbla med hela verlden.»
»Jag tackar ödmjukast, men nu är den slut, det vill
säga Selma har fått sin Ferdinand, och sedan bryr
jag mig ej om att veta mera. Nu kan Gerda komma när
hon vill för mig, utan att jag skall genera henne
med mitt följetongsläsande.»
Den unge civilingeniören, hvars namn var Ernst
Malmström, och som under sin vistelse på Svanboholm –
i och för ledningen af vissa arbeten till ställets
förskönande, såsom vattnets afledande från en sank
skogsängd, hvarmed parken skulle utvidgas, m. m. –
redan haft tillfälle erfara, att icke den bästa
enighet alltid vore rådande emellan bägge systrarne,
hade dock icke förut bevittnat ett så afgörande
utbrott som det nyssnämda. Besvärad deraf och önskande
gifva samtalet en annan vändning sade han, i det han
såg sig omkring i rummet: »Hvar i all verlden hafva de
stora blomstervaserna tagit vägen, och marmorgrupperna
på kakelugnarne, och lystrarne på konsolborden? Här
ser ju riktigt ramponeradt ut, emot hvad det plägar
göra!? Konungens vackra porträtt på väggen utbytt emot
en gammal snusgubbes – jag ber om förlåtelse ifall
han tillhör familjen! – och alla speglar och kronor
instufvade i gulnad trådflor i stället för den luftiga
röda gasen som nyss inhöljde dem! Sjelfva möblerna äro
omklädda i simplare öfverdrag, om jag ej bedrar mig?»
»Och tycker ni icke det ser nätt och husligt
och aktningsbjudande ut?» skrattade Agnes. »Men
snusgubben, som ni behagar kalla honom, råder jag
er att icke visa någon vanvördnad när syster Gerda
kommer, emedan han är hennes
grandonkel och har rådt om Svanboholm och skall hedras
i detta konterfej hvarje gång hans värda afkomling
lyckliggör stället med sin närvaro.»
»Det är således för hennes skull som denna förändring
är vidtagen?» frågade ingeniören.
»För hvems annars?»
»Och alla de öfriga?»
»Också för hennes. Så här skall det stökas till hvarje
gång hon kommer. Det är ju rätt roligt för oss?»
»Jag förstår verkligen icke ...»
»Nej, det är icke godt att förstå. Men sådan är nu
mammas idé ...»
»Ni skall veta», afbröt Magda för att stäfja Agnes’
pratsamhet, vändande sig till ingeniören, »att vår
syster har under sitt vistande hos vår faster inhämtat
en hop stränga grundsatser och lefnadsreglor hvilka
icke i allt öfverensstämma med våra, men hvilka mamma
af kärlek och ömhet för henne vill skona, hvarföre vi,
under hennes vistelser här måste underkasta oss sådane
försakelser som kunna bidraga till hennes belåtenhet
och trefnad.»
»Och för att icke hon och faster Margin skall få skäl
att beskärma sig öfver, att vi lefva ståtliga här på
hennes bekostnad», tillade Agnes.
»Agnes, Agnes, hvad skulle mamma säga om jag
omtalade för henne ditt oförståndiga prat?» sade
Magda förebrående.
»Hvad hon skulle säga? Det får du veta när du gått
fram med limstången. Jag kunde säga mycket mera om
jag ville, men dertill är jag för klok och beskedlig
sedan.»
Vår ingeniör hade hört nog af detta syskonliga käbbel,
hvarföre han lemnade rummet, låtande systrarne
fortsätta det på egen hand, så länge det behagade dem.
Emellertid hade de ovanliga tillredelserna till Gerdas
emottagande och de utlåtelser Agnes om henne i sin
okufliga pratsjuka haft, i hög grad väckt Ernsts
förundran och retat hans nyfikenhet att lära känna
denna underliga unga flicka, som med så många lyckans
håfvor på sin lott tycktes så liknöjd för deras värde
och så okunnig om sättet af deras begagnande till
lifvets förädling och förskönande. Han föreställde
sig henne som en missledd och vilsekommen varelse,
hvilken, af en svärmisk ifver för en ensidigt förstådd
religiositet, ansåg alla jordiska gåfvor och all
verldslig glädje hinderliga för själens uppbyggelse
och salighetens ernående. Han föreställde sig henne
vidare med tvära, trubbiga anletsdrag, butter uppsyn
och skum blick, talande föga och med släpande röst,
samt sträng och nogräknad i afseende på denna mängd
alldagliga och föga betydelsefulla uttryck, hvilka
sekterismen med helig afsky plägar bannlysa från sina
fromma läppar.
Med sådana förutfattade begrepp såg Ernst genom
löfverket af en berså, i hvilken han slagit sig ner,
i grannskapet af hufvudbyggnaden, vagnen, hvari
kammarherren sjelf rest att afhämta Gerda, återkomma
och framrulla till trappan, på hvilken kammarherrinnan
och döttrarne jemte en stor del af husets
tjenare kommo ut att emottaga de anländande. Den
ringa skymt han kunde uppfatta af Gerdas person vid
hennes utstigande ur vagnen var nog att komma hans
föreställningar på skam. Han såg en smärt, men fyllig
gestalt i en lätt sommardrägt, utan alla öfverdrifna
dimensioner i afseende på omfång och släpande längd,
ledigt och obesväradt hoppa ner ifrån vagnssteget
och, betjenten i förväg, emottaga ur faderns händer
hans käpp och öfriga löseffekter, samt under det
svartsjuka brättet på hennes runda hatt ett stycke
ansigte af blomstrande friskhet, med ett särdeles
mildt uttryck kring munnen, tecknad med de mjukaste
och finaste linier, samt af korallik kolorit. Allt
hvad som till nackdel för henne kunde anmärkas, var
det kalla sätt, hvarpå hon besvarade sin styfmoders
mångordiga glädjebetygelser öfver hennes ankomst och
dertill hörande omarmningar, hvilket allt onekligen
skedde med ett så förledande sken af uppriktighet,
att någon misstanke om motsatsen svårligen skulle
kunna uppstå hos Ernst, oaktadt de insinuationer som
han nyss hört Agnes framkasta. Till slut på scenen
lade kammarherrinnan sina döttrars händer i Gerdas
och sade: »Se så, mina barn, följen nu er syster upp
på hennes rum och hjelpen henne att göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
