Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Gerda eller Styfdottern. (Af Sophie Bolander.)
- Allmännyttigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»I första rummet erkänna ditt fel emot pappa och i andra
bedja honom förlåta dig.»
»Hi, hi, hi!» skrattade Agnes. »Skall jag nu också göra
afbön?» Och med dessa ord lade hon sig på knä på golfvet,
knäppte samman sina händer och började läsa: »Gud som hafver
barnen kär».
Nu gaf Magda fritt lopp åt sitt qväfda skratt.
Kammarherrinnan ropade på varmare té och gick ut att ställa om det,
för att slippa ifrån sitt bryderi, kammarherren såg olycklig ut,
men Gerda sade med obeskriflig mildhet och djupt allvar i det
hon upplyftade den knäböjande: »Agnes, betänk då hvad du
gör! Är det ej nog att bryta i aktning emot din far utan äfven
mot Gud och bönens heliga ord?»
»Jaså!» sade Agnes halft förtörnad, men tydligen helt
belåten med sitt upptåg. »Icke är det heller till pass? Men
tillåt mig påminna dig, syster Gerda, att jag har icke gått
tillbaka i ålder, sedan du var här sist, och blifvit en sjuårig
unge, som man kan snubba och korrigera huru man behagar.»
»Gerda fann sig bättre vid Agnes öppna krigsförklaring
än vid de andras förrädiska vänskapsbetygelser. Hon insåg
att hon åtminstone af henne icke hade att befara en förställning,
som bedrager med ett lånadt sken, och att, hvilka fel
hennes obetänksamhet än kunde föranleda, den dock skyddade
henne mot alla insteg af falskhet och hyckleri, hvarför hon, i
stället att låta sig förtretas af hennes näbbiga svar, med orubblig
foglighet sade, i det hon förde henne något åt sidan:
»Du missförstår mig, Agnes lilla, ty i annat fall skulle
du icke upptagit mina ord i sådan mening. Men låtom oss
nu vara vänner och icke längre störa ordningen vid bordet
utan der återtaga våra platser! Lofva mig dock att vid tillfälle,
och innan du somnar i afton, betänka ditt uppförande och fråga
dig sjelf om du handlat som du bort?»
Agnes stod som afväpnad och saknade för första gången
ord och mod att reda sig ur sin förlägenhet, och innan hon
hann återtaga sina förlorade koncepter tog Gerda henne om
lifvet och återförde henne till tébordet. Kammarherrinnan återkom
och man fortsatte den afbrutna tédrickningen i all stillhet
och utan alla vidare afbrott från Agnes’ sida.
(Forts.)
*
Allmännyttigt.
Förvaring af frukt. För de flesta af våra läsarinnor
torde väl förvaringen af frukt i friskt tillstånd hafva ett
praktiskt intresse. Dertill erfordras särskilda lokaliteter, hvilka
först och främst måste vara temmeligt torra och derefter icke
utsatta för betydlig omvexling af ljus och luft, ty vid för torr
dragluft vissnar frukten ganska lätt, öfverdrages vid hastigt
temperaturombyte med fuktighet samt ruttnar sedan. Efter
regeln äro våra källare tillräckliga och vi inrätta oss vid den
torraste väggen samt midt i lokalen ett antal 1—½ fot öfver
hvarandra stående bräden. Dessa bräden, som kunna vara 3
fot breda och tillsammans nästan få utseendet af en bokhylla,
beläggas nu omsorgsfullt med frukt på det sätt, att äpplena
komma att ligga på stjelken, men päronen på blomman. Ännu
bättre håller frukten sig på fin långhalm af råg. Är nu all
frukten upplagd, luftar man förvaringsrummet några dagar, för
att aflägsna all fuktighet, hvilket genom användandet af
klorkalk ännu bättre låter verkställa sig. Man strör nämligen
sådan på lutande bräden, vid hvars ända ett kärl för det
afflytande vattnet befinner sig. Hvarje vecka bör man gå igenom
frukten och borttaga alla skadade exemplar. Detta enkla
förfaringssätt är tillräckligt för äpplen och päron.
Plommon hålla sig sällan längre än till nyår och
blott vissa sorter. Till dessa höra våra vanliga
plommon och alla sent mognande med fast kött. Rätt
bra hålla sig plommon, när de få hänga på sin qvist,
hvilken, innan plommonet börjar vissna vid stjelken,
afskäres och förvaras i fuktig sand i en sval,
för luftförändring skyddad lokal. En genom enkelhet
sig utmärkande metod är att lägga de försigtigt med
stjelken från träden tagna plommonen i stenkrukor
mellan hvarf af torrt boklöf, derefter tillbinda
krukorna med blåsa och ändtligen nedgräfva dem i
källaren. Ännu ändamålsenligare är det försigtiga
inläggandet af plommonen i ett rent, med lack
väl förtätadt ankare, hvars botten strax efter
fyllningen påsättes och fastbeckas. Ankaret hänges
sedan i en djup brunn och skyddas genom vattnet från
luftens förstörande inflytelse.
Hufvudsaken vid vinterfrukts förvaring är i korthet,
att man blott väljer oskadad frukt och i temmeligt
torra, nästan mörka, frostfria lokaler bevarar den
för hastigt temperaturombyte.
Artificiel champagne. I en ankare om 60 berliner
qvart (en qvart intager rymden af två och ett
halft skålpund rent vatten), som icke får ligga,
utan måste stå upprätt, inlägges 16 skålpund hvitt
socker, hvartill kommer 4 stycken friska, ej för små,
med skalen sönderskurna citroner och åtta skålpund
bästa sort från stjelkarne befriade och med fingrarne
sönderplockade stora russin. Nu fyller man fatet
intill två
fingers bredd från öfre bottnen med godt franskt
vin (till exempel Gravesvin, Haut-Sauterne eller
Haut-Preignac), låter alltsammans stå fem eller sex
timmar, på det att sockret må smälta, tillsluter
derefter det i öfra bottnen befintliga tapphålet
och rullar fatet en half timme eller längre, så att
sockret blifver fullkomligt löst och alltsammans
rätt väl blandadt. Nu ställer man fatet lodrätt på
ett måttligt varmt ställe, hvars temperatur icke får
öfverstiga 14 grader Reaumur. Man tillsluter derefter
tapphålet med en kork, genom hvilken är borradt ett
hål, i hvilket ett häfvertformigt böjdt glasrör med
sin långaända lufttätt instickes, och afbidar sedan
den inträdande jäsningen. När denna gifver efter,
som igenkännes derpå, att ingen stickande dunst mera
banar sig väg genom öppningen på rörets kortare ända,
så tillsluter man detta hål i fatet med ett sprund,
så att det blir lufttätt, och låter det stå i en sval
källare vid pass tolf veckor.
Nu kan vinet medelst en, 1 fot från bottnen af fatet
anbringad kran eller också genom en häfvert fyllas
på starka buteljer (bäst gamla champagneflaskor),
hvilka man förser med kork, jerntråd och staniol
(eller harz), hvarefter de få ligga åtta veckor i en
sval källare. Vinet är nu drickbart, skummar ganska
väl och skall berömmas äfven af kännare.
Tillsättes vinet vid procedurens början fyra qvart
frisk utpressad hallonsaft, lika mycket smultronsaft
samt tre qvart saft efter mörkröda sura körsbär
(förut befriade från kärnorna) och tages å andra
sidan 11 qvart mindre vin, under det att alltsammans
behandlas så som ofvan föreskrifvet är, så erhåller
man en ganska präktig röd champagne (Oeil de perdrix)
hvilken icke står den äkta efter.
Skulle en eller annan husmor vilja göra ett försök
med detta enkla sätt att skaffa sig en god och billig
champagne, tro vi att hon skall blifva fullkomligt
belåten med resultatet. Man måste blott besinna att
allt vin är konstprodukt och icke framgånget direkt
utur naturens, utan ur den omtänksamma menniskans
hand.
Vild pepparmynta ett medel mot råttor. En
herr Robertson säger i »Canada Farmer» följande
deröfver: »Sedan fyra år tillbaka har jag till min
stora belåtenhet gjort den erfarenheten, att vild
pepparmynta är ett säkert och tillförlitligt medel
mot råttor. Förut var min lada regelbundet hemsökt
af råttor och det så talrikt, att jag hyste största
farhåga, det all min säd skulle uppätas af nämde
skadedjur. Tillfälligtvis hade jag mellan mitt hvete
stående en fläck vild pepparmynta om ett tunnland;
då hvetet skördades, kom också pepparmyntan med
i ladan, hvarpå råttorna försvunno ur denna del af
ladan. Uppmärksammande detta, lade jag pepparmynta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0291.html
