Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder: Svenska Helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
offra och göra löften till honom som gud. Med
anledning häraf gåfvo Ansgarii ännu i Birka lefvande
vänner honom det rådet, att skyndsamligen fly
derifrån och använda det gods och penningar, som
han medförde, till att komma undan med lifvet. Men
Ansgarius ville icke köpa sitt lif med penningar;
han var redo att för Kristi skull lida pina och
död. Då rådde man honom att bjuda konung Olof till
gäst; han följde rådet och lät tillreda ett stort
gästabud, vid hvilket konungen verkligen infann
sig. Redan Ansgarii egenskap af sändeman från den
Tyska konungen och från den Jutländska Erik ingaf
konung Olof aktning för honom; men ännu mer intagen
blef han af mannens fromma, behagliga väsen, och
då gästabudet var slutadt, hade Ansgarius redan
vunnit konungens bevågenhet. Nu framförde han sitt
egentliga ärende. Konungen svarade, att han icke
dristade på eget bevåg gifva honom svar, utan måste
han först rådfråga gudarne och höra allmogens vilja;
om en sändeman från Ansgarius följde med, skulle
han, konungen, på nästa ting tala till allmogen om
hans ärende, och, – tillade han, – »blifver svaret
gynnande, skall jag uppfylla din begäran; men faller
det annorlunda ut, skall jag låta dig det veta». Man
ser, att Olof Skötkonung hade rätt, då han yttrade
det vara Sveakonungens sed »att låta bönderna råda med
sig». Ansgarius, oroligt afbidande utgången, tog sin
tillflykt till bön och fasta; men konung Olof förelade
saken för sina rådgifvare. Det beslöts att genom
lottkastning utforska gudarnes vilja, och de heliga
lotterna, enligt gammal sed kastade på öppna fältet,
föllo så, att de kristnas gud borde få förkunnas
och hans lära antagas. Derpå föredrogs saken på
tinget. Stort blef bullret och gnyet bland bönderna;
men ändtligen uppstod en gammal man och talade. Han
bad konung och allmoge höra sig med uppmärksamhet
och påminde om att bland dem funnes många, som
vändt sig till de kristnas gud och förtröstat på
honom samt deraf rönt stor hjelp och tröst. »Många
äro de, som det erfarit både i hafsnöd och andra
trångmål. Hvi skulle vi då bortkasta det, som vi
veta vara gagneligt? Somlige af oss hafva farit
till Dorstadt (nära Utrecht), för att der kristnas,
och hafva gjort det frivilligt. Hvi skulle vi då icke
med god vilja mottaga hemma för våra dörrar det, som
vi eljest måste fara så långt efter och våga vårt lif
både i hafsnöd och röfvarehänder? Nu, då rönt är,
att denna guden i många fall hulpit oss och varit oss
bevågen, så är mitt råd, att vi äfven tillstädja hans
tjenare att blifva här när oss. När så hända skulle,
att våra egna gudar icke äro oss bevågna, så är godt
att hafva denna gudens ynnest, som mäktig är i allt
och gerna vill hjelpa dem, som honom anropa.» Bland
dem, som åhörde honom, funnos förmodligen många, som
sednast hade vid »Apulien» (staden Pilten i Kurland)
sett prof på makten hos de kristnas gud, hvilken efter
åtta dagars fåfäng strid lemnat den belägrade staden
i Svenskarnes händer, då dessa efter några köpmäns
råd anropade honom om seger; – nog af, talet behagade
den församlade menigheten, och blef det nu samtyckt,
att kristna prester skulle få vistas i landet och
ostörda öfva sin gudstjenst. Detta blef af konungen
meddeladt åt Ansgarius, dock med det tillägg, att
han ännu icke kunde tillstädja kristendomens fria
förkunnande, utan först måste föredraga ärendet på
ett ting i en annan del af sitt rike. Äfven detta ting
(hvar det hölls, känner man icke) gaf likaledes sitt
bifall. Nu kallade konung Olof till sig Ansgarius
och meddelade honom tillstånd att fritt predika
kristendomen, bygga kyrkor och vid dem förordna
prester. Sjelf skänkte konungen plats till en kyrka
i Birka, och Ansgarius inköpte ett hus till bostad
för presten, en bland hans följeslagare vid namn
Eribert, hvilken qvarstannade som själasörjare,
för de kristna i staden. Men Ansgarius, som sålunda
vunnit sitt syftemål, öfverlemnade den nya läraren
och församlingen i konungens hägn samt lemnade nu
för andra och sista gången Sverige år 854.
Efter Eribert, en frände till Gautbert, blef Ansfrid,
en Dansk man och af erkebiskop Ebbo uppfostrad till
andlig lärare, föreståndare för församlingen i Birka,
der han vistades i tre år, hvarefter Ansgarius till
hans efterträdare förordnade Ragimbert, en till det
heliga kallet väl skickad och dertill
villig man, hvilken dock redan på vägen till
Slesvig, hvarifrån sjöresorna till Sverige
företogos, blef öfverfallen af röfvare, utplundrad
och mördad. Djupt bedröfvad deröfver och kämpande
med svårigheten att vinna någon, som ville företaga
så äfventyrliga och med sådana faror förenade
färder, lyckades Ansgarius ändtligen att i Dansken
Rimbert (som icke bör förblandas med Ansgarii
efterträdare i biskopsdömet och biograf af samma
namn, hvilken var af Frankisk börd) finna en
beredvillig och lämplig man, hvilken han förordnade
till biskop i Sverige, och hvilken med framgång
förvaltade sitt embete der.
Så fortfor Ansgarius
att ännu omhulda den Svenska kyrkan och förse henne
med dugliga lärare, hvilka alla han förmanade att,
efter apostlarnes föredöme, nära sig af sina händers
arbete och låta sig nöja, då de hade kläder
och föda, hvartill han rikligen bidrog med sitt
eget, hvilket dock icke var mycket, ty hans stora
erkebiskopsdöme gaf honom inga mot dess omfång
svarande inkomster. Dessa använde han till största
delen till instiftandet af skolor, till bildande af
missionärer, till hospital för sjuka och fattiga,
till almosor åt hjelpbehöfvande. Faderlösa barn
och fattiga enkor omhuldade han i synnerhet, och på
sina embetsresor lät han alltid inbjuda de fattiga
till måltid, då han sjelf räckte dem handfatet till
tvagning och icke tänkte på sina egna lekamliga
behof, innan deras först blifvit tillfredsställda.
I bältet bar han en pung med penningar, för att
alltid kunna bispringa de nödlidande utan tidsutdrägt.
I Nord-Albingien afskaffade han träldomen, i Sverige
och Danmark friköpte han fångar och trälar,
återgaf mödrar deras förlorade söner och uppfostrade
för det andliga embetet dem bland de befriade,
som syntes honom lämpliga dertill. Då han icke
var i yttre verksamhet eller omgifven af främmande
personer, plägade han knappt förtära annat än bröd
och vatten, hvilka han vägde och mätte ut åt sig;
sedan han blifvit äldre och krafterna började
minskas, kunde han visserligen förtära något mera
än brödet; men hans enda dryck var vatten, någon
gång blandadt med öl eller vin, »på det han
måtte undfly fåfängligt pris». Sträng mot sig
sjelf och med kraft bekämpande alla högmodiga, fåfänga
rörelser, sökte han ensamheten, så ofta han kunde,
och egnade sig under dessa stunder i en särskild
cell, hvilken han kallade sin lugna, åt sorgen
helgade fristad (»quictum locum et amicum moerori»)
åt läsning, böckers afskrifvande och författande
samt gudliga betraktelser. Dock försummade han
aldrig sitt heliga kall, reste alltjemt omkring i
sitt stift, predikade, förmanade, undervisade, i allt
följande apostlarnes exempel och sjelf en föresyn för
sina missionärer och prester. Sysslolös var han
aldrig; »under thäd att han las sina psalma», heter
det, »pläghade han altidh hafva nokra syslo, som han
gjordhe med sinom handom, oc tho pläghade han gerna
binda nät». »Han framgick i sitt kall», säger en
nyare forskare, »som en Herrans apostel med rent,
kristligt allvar, utsådde i stillhet och
fromhet kristendomens frö och var sjelf i gerning
och vandel en afbild af den milda, kärleksfulla
och fridsamma lära han för folken förkunnade».
Äfven till uppsyn och i sitt tal var han mild och
ljuf; men han kunde också föra lagens språk,
kunde vara sträng och bestraffande i sina ord, och
då var hans blick äfven förkrossande. Närmast
kroppen bar han en tagelskjorta både natt och
dag; han trodde på helgonens undergörande kraft,
ansåg sina drömmar för uppenbarelser och var, med
ett ord, ett helgon i sin tids anda samt blef äfven
efter sin död upptagen bland helgonens antal
som en bland menniskoslägtets största välgörare.
Han hade lefvat 64 år och i 34 förestått sitt
erkebiskopliga embete, då han afled den
3 Februari år 865. Hans qvarlefvor begrofvos
framför jungfru Marias altare i Petri kyrka i Bremen.
Efter kristendomens stadgande firades i Sverige
och Danmark, likasom i Tyska och Frankiska
församlingar, årliga högtider till hans ära.
Den 4 Februari bär ännu i våra kalendrar hans
namn, och på tusende året från den tid, då han
i vårt land tände kristendomens första ljusstråle
och grundlade den första kristna församlingen,
firades i hela Sverige en fest till tacksamt
minne af honom, likasom vi uti våra dagar firat
tusende årsdagen af hans död, Nordens första apostels.
Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
