Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Är lyxen gagnande eller ej?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Är lyxen gagnande eller ej?
Mången anser den tilltagande lyxen för ett godt och
glädjande tidens tecken. Den betingas, säger man, af
den stigande välmågan, och i samma mån den florerar
måste äfven den förra göra det. Han är industriens
lifssaft och en gradmätare på kulturens tillväxt;
han förvandlar våra naturliga behof till en källa
af oändliga njutningar och förskaffar tusende behag
åt vårt lif; han är bildningens följeslagare, utan
hvilken vi ännu kunde räkna oss till vildar och
barbarer, och har följt civilisationens utveckling
i menskligheten. Detta påstående har visserligen
sin obestridliga sanning från materialismens sida,
men vilja vi komma på det klara med lösningen af
frågan, torde hon också böra betraktas från en annan,
eller med hänsyn till den vigt hon äger i och på vår
moraliska riktning och den tendens lyxen framkallar
på vår tids allmänna sträfvanden.
Att det välstånd, som alstrat lyxen, har sin
stora välsignelse med sig, till befrämjande af
upplysningens och de mildare sedernas utbredande,
vitsordas tillräckligt af de stora och mångahanda både
allmänna och enskilda uppoffringar, som för sådant
ändamål göras i våra dagar. Men det är ej derom, det
är icke om modern utan om dottern, vi vilja tala; och
då vi ingalunda bestrida den förra hennes förtjenster,
låtom oss ej heller förbise den sednares fel!
Vi medgifva att ordet lyx till en del har en
ganska relativ tillämpning, beroende på olika
förmögenhetsvilkor, så att hvad som kan erhålla
denna benämning hos den endast välbehållne
embets- eller affärsmannen icke så kan betraktas
hos millionären. Man skulle häraf kunna sluta, att
lyx endast står i förhållande till våra tillgångar,
och att intet öfverflöd, som icke öfverskrider dessa,
bör erhålla namn deraf; så att t. ex. marmorgolfvet i
en Rothschilds stall och guldskor under fötterna på
hans hästar (i fall han behagade bestå dem sådane)
icke skulle vara det mera än mahogny-möbeln i den
besutne handtverkarens hus; men så är det dock
icke, ordet har också sitt positiva begrepp, enligt
hvars uppfattning vi förstå dessa många tillkonstlade
uppfinningar, hvilka, skjutande öfver målet af ett
angenämt tillfredsställande af vår naturs behof,
endast afse att mångfaldiga våra sinnens begärelser
och drifva dem utom de för en skön och förädlande
lefnadsnjutning föreskrifna gränserna.
Det är egentligen på trenne gebit lyxen öfvar
sitt regemente, nämligen toalettens, bordets och
den husliga anordningens, men på intetdera kunna vi
säga att han visar sig välgörande, hvarken för vår
materiella existens eller befordrandet af våra högre
intressen. Huru mångens helsa blifver icke undergräfd
och huru mångens lifstråd i förtid afklippt för
fåfängan att sätta spetsar mot årstidens stränghet
och gas emot en vexlande temperaturs inflytande? Och
hur undantränger icke de mångfaldiga omsorgerna,
som den yttre praktens glans kräfver, all omtanka
för vår verkliga menniska och de stycken, hvari
henne göres behof? Hur låter oss icke vanan att
stanna vid skenets förbländning förglömma den inre
verkligheten och bestämma vårt omdöme både öfver oss
sjelfva och andra efter ytlighetens måttstock? Och
lyxen i mat och dryck, är väl den ädlare till sin
grund eller bättre till sina följder? Nej, vi skulle
nästan vilja sätta den ännu ett trappsteg under den
nyssnämda. Om det är en glad mensklig njutning att
tillfredsställa hungerns behof vid en god och väl
tillredd måltid; att tid efter annan se en krets
af goda vänner kring sitt bord och med välvillig
gästfrihet bereda dem en smaklig välfägnad, så blir
det ett våld mot naturens bud att öfverlasta andra och
sig sjelf med kräsligheter, hvilkas största värde
ligger i deras sällsynthet, genom aflägsenheten af
de orter, hvarifrån de förskrifva sig, och hvilkas
mest utmärkande egenskaper bestå i skadligheten för
vår helsa och förskämmandet af vår smak.
Den sköna måttan, under hvars bestämmande lagar de
bildande konsterna i Grekland uppblomstrade till en
hvarken förr eller sedermera uppnådd höjd, förglömdes
eller trampades under fötterna af det sinnliga folket
vid lösningen af den högre konstens uppgift, den att
framhålla det lefvande, det menskliga lifvet i dess
ädlaste form, och straffet blef – Greklands fall.
Öfverallt der lyxen fått en öfverhandtagande framfart
har den visat sig som en makt, hvilken qväfver vårt
högre lif under trycket af sin materiella tyngd och
gör oss icke till herrar öfver jorden och dess goda,
utan till slafvar derunder. Utom det nyss anförda
exemplet lärer oss historien från äldsta tider,
att den varit förebudet till de nationers fall,
som öfverlemnat sig åt dess retelser, och att från
dess anda utgått ett gift, som förödande angripit
de friskaste kulturlif och förintat dem under
veklighetens apatiska slummer.
Måttan är regeln för all sann njutning; hvad
derutöfver går försvagar endast förmågan af
nya njutningar. Öfverdriften förslappar och
de retelsemedel som tillgripas såsom surrogat
för den förlorade kraften öka endast, under sin
för ögonblicket afsedda verkan, det onda tills
förstörelsen slutligen uppnått sitt mål. Vi våga
nästan säga, att lyxen är rikedomens förbannelse och
att det onda den alstrar torde, afmätt på en högre
måttstock, vara föga mindre än det som utgår från
fattigdomens rot. Är det icke den, som gifver vår
håg och verksamhet sin i allmänhet utåtsträfvande
riktning, som till en nästan hejdlös grad uppdrifvit
begäret efter vinning och böjt våra knän i stoftet
för afgudabelätet penningen? Är det ej den som inom
mångfaldiga annars lyckliga hem förjagat belåtenheten
med en anständig och tillräcklig utkomst och i
stället uppväckt ett missmodigt jägtande efter ett
mera, som dock aldrig skulle kunna uppbringas till
jemnstånd med de växande fordringarne? Är det ej den,
som förvandlat sällskapslifvet från ett gladt och
anspråkslöst förströelsemedel till en expositionslokal
för prisutställningar af de ädla konstalster, som i
toalett- och delikatessväg kunna anskaffas? Är det ej
den som genom kraften af sin retelse framkallat dessa
många svindlande affärsföretag och detta öfverdåd
i lefnadssätt, utan motsvarande tillgångar, som
stämplat så mången annars hederlig man till bedragare
och störtat honom med hustru och barn i olycka? Utan
tvifvel! Och om vi ägde en statistisk uppgift öfver
dem som både till lif och själ fallit offer för lyxens
frestelser, skulle de må hända uppväga antalet af
dem som gjort det för nödens.
Det har allt för ofta blifvit framställt huru den
rådande lyxen är hinderlig för unga män att inträda
i det husliga lifvets förhållanden, samt inflytandet
deraf, till men för den allmänna sedligheten, för att
vi här skulle anse oss böra vidröra saken annorlunda
än som en utgångspunkt till en annan sida af ämnet,
eller hvar en bot bör sökas mot det erkända onda.
Då hvarje hjerta känner, att lifvets högsta lycka
ligger i den äktenskapliga förbindelsen mellan tvänne
väsenden, som innerligen älska hvarandra, som hafva
all glädje och sorg gemensam, som skulle vilja
uppoffra sig för att befrämja hvarandras väl, och
hvars alla tankar mötas i omsorgerna för hvarandras
bästa – så frågas om ej för vinningen af denna lott
offret af lyxens prål må nedläggas på fåfängans altare?
Hvilken ung, älskande man skulle känna ett minus i
sin lycka derför att hans hustru (kärleksfull och god)
lutade sig till hans sida i en soffa af mindre dyrbar
beskaffenhet än en af jakaranda och siden, eller att
hans små afkomlingar stapplade sina första steg på
en filt – och icke på en schaggmatta? Och hvilken
öm och klok qvinna skulle kunna sammanställa nöjet
af den praktfullaste toalett med sällheten att i en
anspråkslösare tillhöra den hon älskar? Och vända vi
oss till denna verld, som tillbeder lyxens gyllene
boja, så tro vi verkligen, att den icke skulle neka
sin aktning åt dessa heroer, som hade mod att bryta
med flärden, för att vinna sällheten. Verlden är mera
förblindad än förderfvad och har ofta intet annat
behof än att få se, att det rätta går an, för att
ställa sig på dess sida. Alltså äro vi öfvertygade,
att ett allmännare visadt kurage att trotsa lyxens
fordringar och bygga sin husliga sällhet på en
annan och bättre grund skulle vara ett verksamt
korrektiv mot det öfverklagade onda och bringa
förnuftets och måttans företräden ett erkännande,
som skulle blifva en välsignelse för vår tid.
S. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0295.html
