Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Carl Ahlborn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Carl Ahlborn.
Det har sedan århundraden tillbaka inom den götiska
arkitekturens idkare funnits en hufvudregel, som lyder
sålunda: »Gör hvad som behöfves, men gör detta så
vackert som möjligt». Icke »behöfves» väl allt detta
spetsarbete i sten, som för den utbildade götiken
är så utmärkande; men ofvanpå dessa sträfpelare
t. ex., på hvilka de luftiga spetshvalfven hvila,
behöfvas tyngder. I stället för råa stenblock för
detta ändamål anbringar man då smäckra minareter;
dessa minareter gör man så vackra som möjligt; med
ett ord, omsider står den präktiga, himmelåtsträfvande
byggnaden der, ett verk af allt hvad tidens vetenskap
och konstsinne förmått åstadkomma, en symbol af hela
dess inre andliga lif, en historia i sammandrag af
sin egen tid, att vittna om denna tid inför kommande
slägten och århundraden.
Alltid hafva väl konsten och yrkena – om än mer eller
mindre – gått hand i hand med hvarandra, och af den
smak och det konstsinne, som kulturfolken inlagt i
förfärdigandet af sina verktyg och husgeråd, kan man
öfver hufvud sluta till deras ståndpunkt i andlig och
samhällelig utveckling. Fullkomligt saknas konstsinnet
väl aldrig; karaibens tatuering, de sydda siraterna
på söderhafsboens skinndrägt, lappens röda sömmar
och skramlande silfverprydnader, allt detta visar
individens begär att försköna sig sjelf och ofta en
icke ringa konstfärdighet. Men längre tyckes på dessa
bildningsgrader skönhetssinnet icke heller sträcka
sig.
Uti forntidens Grekland och Rom deremot, hvilken
utsökt smak och konstnärlighet – äfven i förening
med den största
enkelhet – finner man icke ådagalagd i förfärdigandet
af till och med de hvardagligaste föremål! Och huru
fint, putsadt och poleradt vill icke kinesen och
japanesen hafva allt som omgifver honom! Här är det
icke nog med att individen är »grann» och nöjd med
sig sjelf; sinnet fordrar prydlighet och trefnad i
hela sin omgifning ej blott för sig, utan äfven för
andra, samhällsmedlemmen vill vara angenäm för icke
blott sig sjelf, utan äfven för samhället.
De ny-europeiska kulturfolken hafva liksom alla
andra folk också en gång varit barbarer; men de hafva
efterhand hvad industri och skön konst beträffar både
ärft och förvärft mycket. Dock kan man väl påstå,
att, hvad skönhetssinne beträffar, den stora massan
inom nationerna ännu står temmeligen lågt. Emellertid
har man skäl att motse en helsobringande förändring
i detta afseende. Den nyare tidens stora allmänna
verldsutställningar öfvertyga oss härom; och äfven
vår nyss
slutade skandinaviska exposition i Stockholm lemnar
bevis, huru man bemödar sig och huru långt man
verkligen kommit i bemödandet att inom yrkena med
största möjliga ändamålsenlighet förena största
möjliga formskönhet och smak.
Vi hafva all anledning hoppas, att våra på sednare
tiden inrättade flera slöjdskolor skola i högst
väsendtlig mån bidraga att föra oss framåt på denna
bana; – vi äro förvissade, att Stockholms i så hög
grad anlitade, år efter år allt talrikare besökta
fackskola redan verkat mycket, oberäkneligt mycket,
för skönhetssinnets och smakens utveckling bland
massan af nationen.
Om Stockholms slöjdskola – och, äfven det må
sägas, om vår sednaste exposition i Stockholm –
har ornamentsbildhuggaren Carl Ahlborn inlagt de
största förtjenster.
 |
| Carl Ahlborn. (Efter en fotografi.) |
Carl Ahlborn är född år 1813 i Braunschweig och
kom 1841 hit till Sverige, stadd på genomresa
till Petersburg, för att derstädes, på anmodan af
bildhuggaren professor Streichenberg, bidraga vid
fullbordandet af det efter branden då nyss uppförda
Vinterpalatset. Men professor Byström, hvilken den
tiden var sysselsatt med uppförandet af sin villa å
kungliga Djurgården, rådde emellertid den unge mannen
att stanna i Stockholm, för att i sin mån fylla den
lucka, som vid den tiden på ett märkbart sätt uppstått
inom ornamentsbildhuggerikonsten i Sverige. Genom
professor Byströms inflytande utfärdades af akademiens
för de fria konsterna då varande sekreterare, major
Gerts, tillåtelse för Ahlborn att under nämde akademis
skydd tills vidare utöfva yrket.
Ett af de första arbeten, som af honom utfördes, var
dekoreringen af Carl Johans kyrka å Skeppsholmen samt
dernäst ett större riksvapen af ek, omgifvet af tvänne
kolossala lejon, hvilket ännu pryder frontespicen
å konungens andra lifgardes kasern. Åtskilliga för
Carl XIV Johans räkning utförda, såsom present åt
excellensen grefve Brahe af Ahlborn utförda arbeten
förvaras ännu i Skoklosters samlingar. Vid 1844 års
industriexposition, som ägde rum uti då varande prins
Gustafs palats vid Gustaf Adolfs torg, uppträdde
Ahlborn med åtskilliga arbeten, deribland en af
furu rikt skulpterad tafvelram i renaissance väckte
allmän uppmärksamhet samt inköptes och öfverfördes
till Brüssel af då varande österrikiska ministern
vid belgiska hofvet, grefve Woyna, hvilken vid den
tiden såsom utomordentligt sändebud uppehöll sig i
Stockholm, för att å sin monarks vägnar lyckönska
konung Oscar till dess regeringsanträde samt bevista
kröningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0296.html
