Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om musiken och några af dess förnämsta mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Påfven Gregorius den store, i sjette seklet, lade
stor vigt vid den andliga musiken. Han samlade de
förhandenvarande kyrkmelodierna, tillade nya och
fastställde en kyrkosång, hvarifrån ingen afvikelse
tilläts i hela kristna gudstjensten. Hans melodibok
nedlades vid S:t Petri altare och fästades der med
en kedja, för att vid förekommande skiljaktigheter
vara tillhands och gälla såsom norm. Han grundlade
tonsystemets indelning i oktaver, och betecknade
tonerna med de sju bokstäfverna i alfabetet, hvaraf
de ännu hafva sitt namn, med undantag af att B
följde näst efter A. Härigenom uppkom tvänne B,
af hvilka vårt nuvarande H kallades B qvadratum och
det andra B rotundum. Härmed var början gjord till
afskaffande af den krångliga grekiska notskriften med
sina 990 särskilda tecken. Endast med seklerslånga
mellanstånd skedde dock de framsteg, hvilka slutade
med en notskrift, sådan vi nu äga den. I början af
900-talet uppfann man att draga en linie, öfver och
under hvilken, i stigande eller fallande ordning, de
bokstäfver ställdes som betecknade tonerna. Detta fann
man beqvämt och så utbildade sig småningom notsystemet
på fem linier.
Nästan lika långsamt gick det med harmoniens
utbildande. Först på 1100-talet började man förstå
att de förut så illa anskrifna terzerna och sexterna
icke togo sig så illa ut och på 1300-talet uppstodo
lärare, som fastställde vissa reglor för harmoniernas
användande.
Medan musiken i vetenskapligt och teoretiskt
hänseende så utvecklade sig hos de lärde, hade den
till sitt rent melodiska element funnit en mera frisk
och lefvande hyllning hos folket. Detta sjöng helt
obesväradt sina sjelfuppfunna visor, föga bekymradt
om det vetenskapliga som fattades dem.
På den naturliga, melodiska musikens grundval uppstod
det bekanta trubadurväsendet. Det vaknade först i
södra Frankrike, i Provence. År 1140 kan man anse
som tidpunkten för dess egentliga fullblomstring. De
entusiastiska begrepp om tro, ära och kärlek, som den
tidens riddare-anda utbildat funno ett lifligt uttryck
i trubadurernas glada konst. Deras antal ökades med
otrolig hastighet, äfvensom deras anseende, då till
och med furstar och konungar slogo sig på idkandet
af densamma. Den första kända trubaduren var grefve
Wilhelm af Poitiers, i början af 1100-talet. Vidare
har Raoul de Coucy, vanligen kallad le châtelain
de Coucy, m. fl. gjort sig bekanta, hvaribland den
siste och ryktbaraste var Tibeaut, konung af Navarra
(† 1254), hvilken i sången sökte en tröst för sin
olyckliga kärlek till drottning Blanca af Kastilien,
Ludvig den heliges moder. De mot Albigenserna
anställda religionskrigen och förföljelserna i
södra Frankrike förstummade den provençaliska
sången, hvaraf ett förklingadt efterljud upptogs af
kringvandrande folkmusikanters läppar.
Från sitt hemland öfvergick den snart till Tyskland,
der dess idkare kallades Minnesänger (Minne betyder
kärlek). Äfven dessa voro mestadels riddare eller
åtminstone adliga krigare, som delade sin lefnad
mellan svärdet, andakten och kärleken, och, liksom
trubadurerna, på en gång voro skalder, tonsättare och
sångare. Också vid de tyska hofven föranstaltades till
furstarnes och damernas förlustelser stora täflingar,
der det dock stundom lärer gått ganska allvarsamt
till, såsom då, vid det berömda Minnesångarkriget på
Wartburg, 1207, den besegrade sångaren Wolfram von
Eischinbach blef dömd till döden. Minnesångarnes
äfventyr gå stundom in på sagans område, såsom
t. ex. i den romantiska berättelsen om Tannhäuser, som
efter ett års vistande i Hörselberget (i Thüringen)
hos gudinnan Holda – Forntysklands Venus – uppträdde
vid en sångtäfling inför grefven af Thüringen med så
hedniska åsigter i kärleksväg, att han dömdes till
en botvandring till påfven, hvilken dock fann hans
brott allt för gräsligt för att kunna förlåtas.
Med korstågens slut och riddarväsendets förfall
tystnade Minnesångarne. På 1300-talet öfvergick
skaldekonsten och sången till borgarne i städerna,
som kallades mästersångare.
Hos dessa blef den poetiska andan aldrig
hemmastadd. För det mesta handtverkare till sina
yrken bedrefvo de också den glada konsten mera
handtverksmessigt. Deras sånger inskränkte sig till
andliga, till behandlingen af bibliska historier samt
lärodikter. De bildade ett särskildt skrå, som af
kejsar Karl IV erhöll privilegier och vapen. Skrået
hade vissa föreståndare eller Märkare, hvilka vid
täflingarne hade att anmärka de fel, som förekommo mot
de vedertagna reglorna, hvilka fel bestraffades med
penningböter. Den som sjungit felfritt erhöll, såsom
pris, en kedja, hvilken var behängd med medaljer,
hvaribland en bar konung Davids bild. De berömdaste
bland mästersångarne voro Heinrich Frauenlob,
Hans Sachs (skomakare), Mäster Regenbogen (smed),
m. fl. I vissa gamla tyska städer bibehöllo sig dessa
skrån ända in uti 16:de och i Nürnberg till och med
i 17:de århundradet. För det mesta hade de urartat
till kringvandrande gycklare.
Så utvecklade sig musiken på tvänne linier, den lärda
och den populära, hvaraf den förra med förnämt förakt
såg ned på den sednare och ännu länge höll sig från
henne afskild. Till musikens vetenskapliga utbildning
bidrog på ett förtjenstfullt sätt nederländaren
Guilelmus Dufay i slutet af 1300- och början af
1400-talet. Hans verk fullföljdes af hans landsman
Johannes Ockenheim († 1513). Under denna tidpunkt
förbättrades också orgeln, till stor förmån för
kyrkomusikens utöfning. Den var från medeltidens
början af en ganska svårhandterlig beskaffenhet. Man
såg i Tysklands gamla kyrkor från 8:de och 9:de
seklen orgelverk med endast 9 à 11 tangenter,
af omkring två fots längd och en half fots bredd,
hvilka man med knutna händer måste nedslå till en fots
djup. På 1200-talet förfärdigades i Venedig de första
s. k. semitons-tangenterna. Sedermera gjorde man dem
småningom kortare och smalare samt gaf dem ett så
kort fall att de kunde spelas med fingrarne. Bernardo
i Venedig fattade den djerfva tanken att fördubbla
basen, och uppfann år 1470 pedalen.
Efter denna tid började intresset för den lärda
musiken vakna hos furstarne och de förnäma, så
att kapeller upprättades vid de flesta hof, till
hvilka nederländska mästare kallades och belönades
frikostigt. Endast den flerstämmiga sången (uti
hvilken melodien, fortskridande i noter af lika värde,
beledsagades af oktaver, qvinter och qvarter) ansågs
äga värde, hvarvid det melodiösa enstämmiga föredraget
förbisågs och missaktades. Instrumentalmusiken
skattades föga. Orgeln var det enda instrument
man höll i vördning. Visserligen begagnades
stundom till förstärkande af kören zinker –
ett slags blåsinstrumenter af trä, med skarp
ton – basuner och trumpeter, men utan allt
sjelfständigt användande, emedan de gingo unisont med
sångstämmorna. Instrumentalisterna utgjorde ett från
de vetenskapligt bildade musici, eller kyrkosångarne,
alldeles afskildt och privilegieradt skrå, med namn
af stadspipare, konstpipare eller hornblåsare. Vid
denna tid lärer äfven klaveret blifvit uppfunnet.
Ända till medlet af 1500-talet var den nederländska
skolan förherrskande i musiken, men vid denna
tid började medtäflare uppstå, för att göra henne
företrädet stridigt och slutligen tillvinna sig
det. Det var Italien, Tyskland och Frankrike som
härvid framstodo. Det var också på tiden, ty till
den grad hade kyrkomusiken, för lärda harmonisatser,
förlorat sin betydelse, att en italiensk författare,
år 1549, skref om sångarne i påfliga kapellet, att då
några sjunga Sanctus, sjunga andra Sabaot och andra
åter Gloria tua, så att ett virrvarr uppkommer,
hvilket snarare påminner om kattskrik i Januari
än vårmånadens blomsterdoft. Stundom drefvo äfven
tonsättarne lek med textorden. Så komponerade Josquin
en gång, då Ludvig XII i Frankrike gifvit honom ett
löfte, men ej hållit det, en psalm för franska hofvet
till dessa ord: »Memor esto verbi tui servo tuo!»
(erinra dig det löfte du gifvit din tjenare) och
sedan löftet blifvit uppfyldt, följande: »Bonitatem
fecisti cum servo tuo, Domine!» (Herre! nu hafver du
visat välgerning mot din tjenare.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
