Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Till elefantens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till elefantens historia.
Om i djurriket själskrafterna skola tagas i
betraktande, så torde mycket förr tillkomma elefanten
benämningen af djurens konung, än det med alla möjliga
poetiska åskådningar förherrligade lejonet. Om vi
ville skrifva namnet Asien med djurhieroglyfer,
så bildar elefanten likasom denna verldsdels stora
begynnelsebokstaf, då han på det innerligaste är
förenad med den och alla dess under. Redan urinvånarne
i dessa länder helgade elefanten genom den religiösa
vantro, att gudar och heliga vid själavandringen
antoge hans gestalt och ännu i dag åtnjuter den
hvita elefanten i några af Indiens stater gudomlig
dyrkan. Men äfven såsom menniskans tjenare, vän och
huskamrat och såsom hennes trogne medhjelpare i krig
och fred erhöll redan i urminnes tider elefanten
genom sin fogsamhet och läraktighet ett värde, som
för Asiaterna intet annat djur äger. Och hvem kan
tänka sig Indiens underverld, Ceylons förtrollande
trädgårdar, Borneos, Javas och Sumatras urskogar utan
denna kontinentens djurverlds jättelika
skapelse, som på samma gång bevarat sin
sjelfständighet och frihet i Hindostans och Siams
vildmarker och Schittagongs och Sylhets sumpiga
skogar? Sannerligen, det finnes intet genom
sagan, historien, tron och värdefulla egenskaper
högre stående djur, än det största väsende på jorden,
elefanten. Redan fem hundra år före Kristi födelse
omnämnes han af historieskrifvaren Herodot,
och Alexander den store kämpade redan i
kriget med Porus emot elefanter och lärde i dem
känna sin fiendes förfärligaste bundsförvandter.
Då denne store Grekernas furste återvände
från Indus till Euphrates medförde han trehundra
elefanter och gaf derigenom sin lärare Aristoteles
tillfälle att studera detta djurverldens
under och att så noga och sannfärdigt beskrifva
det, att äfven de nyaste forskningarne knappast äro
i stånd att tillägga något. Romarne lärde känna
elefanten i sina krig med Pyrrhus och nyttjade
honom derefter till förherrligande af sina triumftåg
och vid kämpalekar. Under medeltiden begagnade
de persiska och mongoliska eröfrarne elefanten
på sina härtåg. Men det högsta anseende åtnjöt
elefanten, såsom redan är anmärkt, hos Indierna och
synnerligen hos Buddhas anhängare, för hvilka han
sedan otänkbara tider varit ett föremål för dyrkan
och i deras konungars och furstars hofhållning
suveränitetens symbol. Hans intellektuela
skicklighet och ofta förnuftlika handlingssätt
bestämde Hindufolken att upphöja honom till det högsta
vetandets symbol. Derföre finner man den indiske guden
för vetenskap och konst, Ganesa kallad, afbildad med
ett elefanthufvud, emedan hos detta djur äro gifna
alla organiska vilkor för förnuftsutveckling och
elefantens snabel derjemte motsvarar menniskans hand.
 |
| Fängslad Elefant. |
Oändligt mycket har berättats om elefanten och det
underbara ofta, om möjligt, uppskrufvats till det
orimliga. Men i trots deraf känna vi tillräckligt om
elefanten, för att veta, att han bland alla djuriska
själskrafter står det menskliga förnuftet närmast
och hans högre betydenhet kan ej förnekas. Så veta
naturforskarne och de indiska poeternas liknelser att
berätta ganska mycket om elefantens känslolif. Den
store elefanthanen smeker medlidsamt den af jägarens vapen
nedsjunkande honan och ett lika deltagande visar sig
hos honan när hon ser hanen sårad eller fången. Men
att detta deltagande hos elefanten ej endast finnes
för hans likar utan äfven för menniskan, derpå
gifves det månget rörande exempel. Så berättas nu,
att en elefantförares hustru, som dog i barnsäng,
öfverlemnat det nyfödda barnet i elefantens
vård. Djuret hade väl förstått hvad den döende modern
önskat af honom. Han fordrade att vaggan med barnet
ej togs ifrån hans sida och om man tog bort den,
så vägrade han att emottaga någon föda och blef
slutligen rasande. Med en öm moders omsorg jagade
han bort hvarje fluga från barnets lilla säng och så
snart det gret började han att sakta röra på vaggan.
Som bekant är visar elefanten stor tillgifvenhet för
sin vaktare, hvars befallningar han fullgör med den
största beredvillighet och hvilken han, om det lyckats
honom att vinna hans förtroende, blott sällan visar
olydnad eller motspänstighet. Men sjelfsvåldiga
upptåg kan det kloka djuret ej fördraga och afvisar
dem, som hundratals exempel visa, allt efter sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0304.html
