Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till elefantens historia - Linnés minnesvård vid Råshult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonblickliga lynne, antingen med stark humor eller med
farliga yttringar af inre förargelse. Egensinnighet
är öfverhufvud en af elefantens odygder och derföre
har också det tamaste djur af detta slägte anfall af
elakt lynne eller till och med af raseri, hvilket icke
sällan gör hans ofördröjliga dödande nödvändigt. I
sådant fall tager det djuriska ut sin fulla rätt
och visar oss att vi ej böra öfverskatta de spår
af intelligens, som vi varseblifvit. Iakttager man
några enskildta sådana djurs lefnadssätt noga,
så får man väl förlåta denna öfverskattning af
deras intellektuela skicklighet. Så fanns det i
Neapel en konungen tillhörande elefant, som åt de
vid slottsbyggnaden sysselsatte murarne förrättade
handtlangaretjenst och ofta i ett kopparkärl bar till
dem vatten, som han hämtade ur en brunn nära vid. Han
hade bemärkt, att man bar kärl som voro
bristfälliga till kopparslagaren. Då han derföre
en dag varseblef att hans kärl var otätt, bar
han det ofördröjligen och utan sin väktares vetskap
till kopparslagaren och väntade der så länge tills
man återlemnade honom det lagade kärlet, hvarefter
han återvände till arbetsplatsen. Denna elefant var
hela stadens favorit. Han gick fri omkring och hade
sitt största nöje med barnen, hvilka han i det bästa
lynne fattade tag i med snabeln och lyftade upp på
ryggen. En annan elefant, som blifvit sårad, inställde
sig reguliert i ett lazarett, för att låta förbinda
sig, och fastän man måste bränna ut såret för honom
och djuret gaf tillkänna den förskräckliga smärtan
genom högt stönande, yttrade han dock emot den honom
behandlande läkaren endast den ömmaste tacksamhet. –
Alla dessa särskilda företeelser om en märkvärdig
intelligens visar sig likväl endast hos asiatiska
elefanter. Så väl i storlek som äfven i naturliga
anlag står den i vestra och södra Afrika lefvande
elefanten långt efter den förra. Endast bägges elfenben,
de flesta hanarnes hedersvapen, har lika värde.
Der, hvarest elefanterna i hela deras
utspridningssfer, – ifrån sydspetsen af Ceylon till
Himalayabergen och ifrån öfre Indus eller Sindfloden
öfver hela Hindostan – ännu lefver i frihet, husera de
i stora hjordar tillsammans i det inre af skogarne,
som de endast lemna för att hemsöka kultiverade
trakter, för att der ställa till den värsta
förödelse på sädesfälten. Skuggiga dalar, sumpiga
ställen och grannskap af vatten äro för sådana vilda
elefanthjordar oumbärliga behof, ty stark hetta är
för dem likaså odräglig som köld, och fuktighet nödvändig,
för att hålla den tjocka, torra huden smidig, hvarföre elefanten
är en stor älskare af badet, och der han ej kan hafva detta
så öfversköljer han åtminstone hela kroppen med genom sin
snabel insuget vatten. När de äro hemma i sina skogar i
säker ro, slå elefanterna alltid med de väldiga öronen omkring
sig, antingen för att jaga bort insekter eller för att fläkta svalka
till sig. Men så snart något misstänksamt buller uppstår hålla
de öronen framsträckta, likasom menniskan, för att höra bättre,
plägar hålla handen för örat. Om menniskor skulle närma
sig dem, så sätta de snabeln högt i vädret, snoka åt alla riktningar
och taga i de flesta fall under jordskakande dån till
flykten. Men har det lyckats jägaren att osedd smyga sig
 |
| Linnés minnesvård vid Råshult. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
