Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Om musiken och några af dess förnämsta mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om musiken och några af dess förnämsta mästare.
III. I Italien.
Palestrina var den som tog första steget till
afskuddandet af nederländska skolans stela och
tryckande formalism och till exempel af ett åt
anden upplåtet friare spelrum inom tonkonstens
område. Han fick flera efterföljare, och så
började ett nytt musikaliskt tidskifte i Italien
att efterträda det gamla, som så länge burit den
lärda träldomens tvångströja. Med kyrkomusikens
friare behandling vaknade hos allmänheten känslan af
tonkonstens vidsträcktare och mera gripande makt öfver
menniskosinnet, samt dess förmåga att gifva väckelse
och uttryck åt vår själs olika lidelser. Deraf följde
uppkomsten af det musikaliska dramat, hvaraf operan
sedermera utgick.
Emellertid var denna i början högst ofullständig
och knappast en tillstymmelse till hvad den sedan
blifvit. Den verldsliga sången hade vid denna tid
endast framstått i tvänne former: Villanellan,
eller visan, för en röst, som blott var hemmastadd
hos folket, samt Madrigalen, för flera stämmor [1],
för de bildade kretsarne. I det verldsliga dramat,
hvari Italienarne sökte efterbilda den antika
tragedien inflätades endast musiken i vissa lyriska
scener mellan dialogen, under det man använde
madrigalkompositionen i synnerhet för körerna. Dessa
skådespel gåfvos endast för att förherrliga furstarnes
fester. Men den friare sångformen, som icke allenast
kunde sammanbinda de lyriska scenerna, utan också
antyda uppkomsten af stegrade känslor, började
först mot slutet af 1500-talet att uppstå, och detta
liktidigt genom flera tonsättare. Romaren Emilio del
Cavaliere samt florentinarne Peri och Caccini strida
om denna uppfinning. Försöket omfattades med intresse
af en viss grefve Bardi i Florens, hos hvilken
flera dilettanter församlade sig, för att behandla
problemet att sätta ett helt drama i musik. De omnämda
florentinarne gjorde försöket (1597) med operan Dafne,
hvilken gafs af dilettanterna, och i hvilken hela
musiken bestod af recitativer och körer. Detta vann så
stort bifall, att en ny opera, Euridice, blef uppförd
1600 vid hofvet i Florens, med anledning af Henrik
IV:s förmälning med Maria de Medicis. Vincenzo Galilei
(fadern till den berömde matematikern), hvilken var
med i dilettantsällskapet, gjorde, genom föredragandet
af enstämmiga sånger, hvartill han ackompagnerade
sig på violin, början till införandet af den för
operan vigtiga solosången. En annan öfvergång från
den andliga till den verldsliga musiken är oratoriet,
hvartill vi framdeles skola återkomma. Emellertid
böra vi här anmärka, att med operaförsöken inträdde
en mångsidigare instrumentalmusikens förening
med sången. Denna nyskapade konst omfattades af
hofven med mycken värma, hvarföre hvart och ett
täflade om att äga sin teater, der på den sceniska
uppställningen slösades en prakt, som verkligen
nedtryckte konstens betydelse. Tvänne utmärkta
operakomponister på 1640-talet uppstodo i Cavalli
och Cesti. Vid denna tidpunkt börjar tonkonsten
särskilja sig i trenne riktningar, den andliga,
dramatiska och kammarstilen. Grundläggaren af denna
sednare var Giacomo Carissime (kyrkokapellmästare i
Rom), genom kammarkantaten, hvari han sammanbragte
recitativ och melodi till en ny, på samma gång
dramatisk och lyrisk sångform, som snart utträngde den
föråldrade madrigalstilen, och hade ett frigörande
inflytande på både kyrko- och operamusikens stränga
formalism. Vid slutet af 1600-talet uppträdde en
elev af Carassime, Alessandro Scarlatti (född 1650,
† 1725), som arbetade både för kyrkan och operan och kan
anses såsom länken mellan den sednares förberedelse-
och utvecklingsstadium och stiftaren af den berömda
Neapolitanska skolan.
En af 1600-talets största tonsättare liksom sångare
och violinspelare var Alessandro Stradella, med
binamnet Apollo della Musica. Hans sorgliga öden,
ehuru bekanta genom den opera som bär hans namn,
torde vi icke böra här i tystnad förbigå. Född i
Neapel, begaf han sig, sedan han der slutat
sina studier, till Venedig, der han gjorde bekantskap
med ett ungt fruntimmer, för hvilket han fattade
en liflig böjelse, som lika varmt besvarades. Hon
följde honom till Rom. Hennes förmyndare förtörnades
häröfver och uppeggade en ung man, hvars kärlek
hon försmått, att hämnas på Stradella. Han reser
till Rom, uppsöker sångaren i kyrkan, der denne
höll på att uppföra sitt nykomponerade oratorium San
Giovanni Battista, och fattar dolken för att nedstöta
honom, oaktadt ställets helgd, då tonernas ljufhet
förmildrar hans vrede och förlamar den hämnande
handen. Efter messans slut närmar han sig sångaren,
varnar honom för de förföljelser, för hvilka han är
utsatt och hjelper honom att komma undan från Rom,
der, enligt hans föregifvande till förmyndaren, han
icke kunnat träffa honom. Men den sistnämdes vrede
var icke så lätt blidkad. Sedan Stradella någon
tid uppehållit sig i sin födelsestad begaf han sig
till Genua, 1678, vid karnevalstiden, för att låta
uppföra en ny opera. Denna väckte mycken förtjusning,
men då Stradella lemnade teatern väntade ånyo lejda
lönnmördare på honom och slutade hans dagar. Hans
herrliga kyrkaria: Pietà, Signor, är äfven hos
oss temmeligen allmänt känd.
Likaledes utmärkte
sig Giovanni Battista Pergolese (född 1710) genom
sina förtjenstfulla kompositioner både för kyrkan och
teatern, men var, liksom den ofvannämde, utsatt för
motgångar och förföljelser, för hvilka han – med en
svag fysik och ett ytterst känsligt lynne – redan vid
26 års ålder dukade under. Kort före sin död afslutade
han sitt herrliga, verldskunnigt blifna Stabat Mater.
Bland flera andra märkliga tonkonstnärsnamn från
denna period, vilja vi här endast nämna Jomelli och
Teradeglias. Den förre, tillhörande neapolitanska
skolan, vann stort bifall i Rom för sina melodiösa
kompositioner, men erhöll snart en farlig medtäflare i
den sednare. Denne värderades synnerligast för sitt
harmoniska djup och sin förträffliga behandling
af recitativet. De bägge rivalerna skrefvo till
karnevalen, år 1747, hvar sin opera. Teradeglias
vann segern och Jomellis blef uthvisslad. Man
slog genast en minnespenning öfver denna händelse,
hvarpå föreställdes Jomelli dragande den segrandes
triumfvagn. Dagen derpå fann man dennes lik i Tibern,
genomborradt af flera dolkstygn. Jomelli vann sedan
stor framgång i Tyskland; men då han efter tjugofem
år återvände till Italien och der med en ny opera
led ett fullkomligt nederlag, fick hans ärelystna
sinne deraf en sådan anstöt, att han icke i länge
kunde öfverlefva den.
Med och efter denna tid utbildade och utvecklade sig
tonkonsten allt mer. I stället att de sceniska
apparaterna förr varit det väsendtliga vid operan,
intog nu musikens sköna konst den rang henne
tillkom, och den italienska sångskolan blef mönstret
för alla andra. Italien stod under förra hälften af
förflutna seklet i så riklig musikalisk blomstring,
att det försåg nästan alla hof i Europa med
operasångare, utan att sjelf lida deraf. Sopranisterna
skattades högst. En af de märkligaste bland dessa var
Carlo Broschi, vanligast känd under namnet Farinelli
(omkring 1740). Under sina konstresor genom största
delen af Europa, tillvann han sig öfverallt en
odelad beundran. I London blef han anställd vid
en af teatrarne, med en årlig lön af 5,000 pund
sterling. Det oaktadt lemnade han England efter några
år och begaf sig till Spanien, der han genom sin
sång så upplifvade den af tungsinthet lidande konung
Filip V, att denne icke ville skiljas vid honom, utan
upplyftade honom till de högsta äreställen, slutligen
till minister. Men långt ifrån att missbruka sitt
inflytande använde Farinelli det blott för att medelst
sin sång öfvervinna konungens melankoli och förljufva
hans lugnare stunder, hvarigenom han så undgick all
afund och tillvann sig det kungliga husets välvilja,
att han efter konungens
[1] Madrigalet var å poesiens sida en visa af 6
till 16 rimmade rader, af mestadels verldsligt, ofta erotiskt innehåll, å musikens deremot ett
sångstycke att utföras af 4 till 6 sjelfständiga stämmor, således i den lärda kyrkomusikens manér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0307.html
