Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om musiken och några af dess förnämsta mästare - Hösten - Teatrarne i Kina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
död bibehölls vid sina befattningar af den
efterträdande sonen, på hvars äfven mjeltsjuka lynne
han lika välgörande inverkade. Så stort var hans
anseende, att sjelfva den mäktiga Maria Teresia
icke fann det förnärmande för sin värdighet, att
egenhändigt tillskrifva sångaren i och för framgången
af en politisk angelägenhet.
En annan berömd sopranist var Gaëtano Majorano,
kallad Caffarelli (född 1703). Han sjöng med den
framgång, att han omsider köpte sig hertigdömet San
Dorato i Italien och kallade sig Duca. Som hertig
sjöng han ej mera på scenen, men väl i kyrkor och
kloster, och lät väl betala sig. Öfver porten till
sitt palats i Neapel lät han inrista: Amphion Thebas,
Ego domum (Amfion byggde Tebe, jag detta hus).
Under det sångkonsten utvecklade sig med så
stora steg, blef instrumentalmusiken ej heller
åsidosatt. Arcangelo Corelli (född 1653) framstod
som den förste mästare i det högre violinspelet,
hvari han fick många efterträdare, af hvilka den mest
framstående för den tiden var Guiseppe Tartini (född
i Istrien 1692). Sin första ungdom tillbringade han
i Padua, der han jemt hade dueller och klammeri med
studenterna. Han förmälde sig i hemlighet med en ung
dam af hög börd, hvarför han blef förföljd af hennes
slägtingar och tvungen att, förklädd till pilgrim,
fly från Padua och sin unga maka. Sedan han länge
irrat omkring, fann han en fristad i ett kloster i
Assisi, hvars klockare var beslägtad med honom. Här
fortsatte han sina musikaliska studier och öfvade sig
på violin. Det förtäljes om honom, att han en natt,
under det han höll på med komponerandet af en sonat
för violin, drömde att satan kom till honom, hånade
hans spel, tog instrumentet ur hans hand och utförde derpå hvarjehanda
svårigheter, som fordrade en dittills icke uppnådd
färdighet. Vid uppvaknandet drog han sig till minnes
den sataniska kompositionen och intog den i den under
arbete varande sonaten, hvilken han gaf benämningen
Sonate du Diable.
En gång, då han spelade i kyrkan, fördes af en häftig
vindflägt den gardin å sido, bakom hvilken han
spelade. En Paduanare, som händelsevis befann sig
i kyrkan, igenkände honom och underrättade honom,
att hans hustrus familj blifvit blidkad, så att
han utan fara kunde återvända. Han återgick nu till
verlden och vann stor berömmelse för sin talang. Han
var i synnerhet mästare i stråkföringen. År 1728
inrättade han i Padua en musikskola, hvarifrån
utmärkta violinister utgingo öfver hela Europa.
Äfven klaveret började vid denna tid få sina
mästare. Den förste af betydenhet och som äfven
komponerade för sitt instrument var den ofvan omnämde
Alessandro Scarlattis son, Dominico Scarlatti (född
1683). Hans kompositioner äro icke obekanta för den
äldre musikens vänner, och förtjenar att räddas från
glömskan. De berömdaste sångskolorna inrättades i
Neapel af Porpora och i Bologna af Pistocci. Denna
sednare fullföljdes af Bernacchi, och ligger ännu
till grund för den italienska sångmetoden. De många
operakomponister, som efter denna tid uppstodo i
Italien, hafva nästan mera arbetat för främmande
teatrar än sina egna, synnerligast för Paris’, hvarför
vi i afhandlingen om franska musiken skola göra deras
bekantskap, såsom de der, af hvars inflytande dennas
utveckling är på det närmaste betingad.
Instängd sitter man i vinterburen,
Himlen gissnat, snuskig är naturen.
Solen sällan sjelf ur kammarn träder:
Hösten är en sudd i alla väder.
Hemskt hans vindar öfver jorden stryka,
Stybb och stickor genom luften ryka.
Löfven sopas liksom papiljotter,
Träden nakna stå som Hottentotter.
Han bör skickas till Italien, bröder!
För att lära mores uti söder.
Blott han reser, gerna må kamraten
Liksom andra, få anslag af staten.
Här han gör blott ogagn och förtreter,
Smälter jorden, sotar himlens ether.
Skapar lungsot som till döds oss dubbar,
Och reumatisk värk åt gamla gubbar.
Skapelsen han gläds att genomblöta,
Ångfartyg han låter sammanstöta,
Narrar skepp i bränningar och brotten,
Och Guds gåfvor strös på hafvets botten.
Långa tider ses han regn fördröja,
Då kan bonden ej sin åker plöja.
När han åter mer än menskligt öser,
Hvar potates utaf vattsot pöser.
För att reda sig mot hans försåter,
Man hos Skandia sig försäkra låter.
När vi vandra hem ifrån kalasen,
Tog oss fan, om vi ej hade gasen.
Sämst är dock af alla hans idéer
Hans otäcka nattsöl med supéer.
»Har jag roligt?» Ja, om det kan gälla:
Först att gäspa, se’n gå hem – och skälla.
Det kan kanske vara nog med detta!
Skulle jag med noggrannhet berätta
Höstens krönika till lands och vatten,
Fick jag sitta här till långt på natten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
