Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerda eller Styfdottern. Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grefven slog sig ned på en stol vid Gerdas sybord och
började ett samtal, hvaraf han snart syntes ganska
lifvad. Magda skulle oändligen gerna velat mänga
sig deri, hade hon blott kunnat blifva qvitt lilla
Emelie, men denna ville icke tillåta henne att vända
sin uppmärksamhet till någon eller något annat än
henne sjelf och hvad till hennes lek och förnöjelse
hörde. Förgäfves sökte Magda gång efter annan att
öfverlåta henne till Agnes. »Lillan» var obeveklig och
Magda fick ej vika från platsen. Slutligen ställde hon
henne, mot hennes vilja, ned på golfvet och reste sig
upp. Då tycktes »lillan» »blifva stött», sprang till
grefven och ställde sig emellan hans knän, betraktande
Gerda, till hvilken han talade, och sade efter en
liten stund, i det hon räckte henne armarne: »Jag
tycker mer om dig, än Magda. Vill du leka med mig?»
Gerda tog henne upp i sitt knä, der hon, må hända
tröttad af den spänning, hvari Magdas ansträngningar
försatt henne, sjönk ner emot hennes bröst och –
somnade. Ingenting kan ljufligare afspegla på jorden
den himmelska fridens lugn än ett sofvande barn,
och intet smycke kan pryda en qvinna så, som ett
sådant i hennes famn. Grefven tystnade, för att icke
väcka den lilla, men hans öga hvilade med outsäglig
ömhet på taflan framför honom. Den var vacker och
Gerda tog sig olycksaligt väl ut. Kammarherrinnan
kunde icke uthärda hennes åsyn utan vände sig bort,
önskande i sitt hjerta sin styfdotter till Cayenne
eller ännu längre. Magda gjorde detsamma i det hon
lemnade rummet, för att icke underkasta sig ett prof,
som hon icke kunde bestå.
7.
Så gestaltade sig uppträdena under den första
dagen af grefvens vistande på Svanboholm. De voro
icke mycket gynnsamma för de planer, hvaraf mor
och dotter voro hemligen intagna, och försatte
dem i ett bryderi, som ingalunda var af obetydlig
beskaffenhet. Kammarherrinnan funderade på fröken
Margin, som så länge fördröjde Gerdas återresa,
och tänkte med bäfvan på morgondagen, då en stor
middag skulle gifvas för grefven, hvartill alla
ortens grannar voro inbjudna. På morgonen af denna
samma dag anlände, till hennes glädje, ett bref
till kammarherren med den välbekanta poststämpeln
och sigillet, hvilket sednare dock var intryckt i
svart försegling, hvarjemte utanskriften var af en
främmande hand. Det var skrifvet af den ungdomsvän,
som varit faster Margins sommargäst sedan Gerda
afreste, och innehöll underrättelsen om hennes död,
hvilken hon endast genom en faders ömma bemedling
ville bringa till hennes älsklings kunskap. »Om»,
skref hon vidare, »det kan lända er dotter till
tröst, så säg henne, att den kära bortgångna dog
med hennes namn på sina läppar, och att tanken på
att glädja henne sysselsatte henne intill hennes
sednaste dagar. Hon hade nämligen, under hennes
bortovaro, låtit bygga en veranda utåt trädgårdssidan,
hvarmed hon vid hemkomsten ville öfverraska henne,
och egnade arbetet den trägnaste tillsyn, för att
påskynda dess fullfärdigande, hvarunder hon nästan
med barnslig förnöjelse talade om sin Gerdas fägnad
vid dess åsyn. Emellertid har hon troligen derunder,
helst såsom förut varande opasslig, ådragit sig den
föfkylning, som så hastigt slutade hennes dagar. För
öfrigt beder jag er lugna er dotter dermed, att hon
icke saknat något af hvad vänskapen kunnat åstadkomma
till iakttagande af alla erforderliga omsorger och
uppfyllandet af alla hennes önskningar. Hon dog som
hon lefvat – stilla och lugn – och hennes graf skall
helgas af mångas, mångas tårar och välsignelser.»
Kammarherren tvekade om han skulle uppskjuta att
meddela Gerda detta sorgliga bref till middagen
var ändad, men kammarherrinnan voterade deremot, på
grund af den störande stämning, som sällskapet deraf
skulte kunna erfara, och i betraktande af den tid
Gerda behöfde för att följande morgon vara tillreds
att åtfölja honom till begrafningen.
Vi kunna icke beskrifva Gerdas sorg vid den så
oväntade nyheten. Svårligen torde något barnsligt
hjerta känt en djupare vid förlusten af en far eller
mor, än hon vid den af »faster Margin». Under det
hela huset var sysselsatt med tillrustningarne för
den stora middagen fann Gerda åtminstone den trösten,
den enda hon kunde skatta, att ensam och ostörd få
öfverlemna sig åt sin smärta. Viss om att icke saknas
eller hos någon väcka oro genom sin bortovaro gick
hon till en af sina älsklingsplatser, en gammal ek,
med ihålig stam, i hvars fördjupning man anbringat
ett säte, och hvilken stod i en aflägsen och sällan
beträdd del af den vidsträckta parken. Der gaf hon
fritt lopp åt sina tårar och kände sig under himmelens
blåa hvalf liksom närmare den ort, der hon trodde
den älskade bortgångna hafva funnit sitt hemvist.
Men af en var hon saknad, af en var hennes bortovaro
med oro bemärkt, och denne var – Ernst. Det var honom
lätt att begripa det hon sökt sig bort från en oro,
som stod i så skärande strid mot den stämning som
rådde inom henne, och han gick att upptäcka den
tillflykt hon tagit. Sedan han genomströfvat parkens
aflägsnaste delar kom han till den gamla eken, i
hvars grannskap ljudet af hennes snyftningar yppade
hennes gömställe. Han närmade sig med tysta steg
och såg henne med näsduken för ögonen försjunken i
smärta. »Ack», suckade hon ur sitt beklämda bröst,
»hvar skall jag taga vägen? Hvar skall jag finna
ett hem efter denna dag, då du, faster Margin, är
borta? Finnes någon så arm och så olycklig på jorden
som jag? ... Och det värsta af allt, att jag icke fick
se dig innan du dog! Det skall blifva en förebråelse
som aldrig, aldrig skall lemna mig! ... Jag borde
rest, trots alla hinder! Jag borde anat, förutsett
... Ack, jag skall aldrig förlåta mig!»
»Falle er förebråelse på mig!» sade Ernst, som nu
trädde fram och sjönk ner för hennes fötter. »Det
var jag som vållade resans uppskof, jag som rubbade
klockorna, så att ni skulle komma för sent. Hur
långt var jag ej ifrån att tänka på en utgång sådan
som denna? Men hvarför skulle ni utestängas från
nöjen som tillhöra er ålder? Hvarför skulle man
tillåta er resa då man var färdig att reda sig för
dessa? Hvarför skulle ni icke lära känna hur det i
er frånvaro tillgick i ert fädernehem och det hus
som egentligen kan kallas edert, och hvarför skulle
icke dess grannar och verlden lära känna er och den
komedi man med er spelar? Förlåt om jag härmed sårar
er och ökar den smärta hvaraf ni lider! Men ni måste
känna mina skäl och förlåta mig!»
»Jag vet att man här hatar mig», snyftade Gerda.
»Den klagan, hvartill jag nyss var ett vittne, sade
mig det. Ja, fröken Gerda, dessa voro de skäl jag
uppställde för mig, men under dem låg ännu ett annat,
det, att längre få behålla er här. Ja, här för edra
fötter vågar jag tillstå det. Jag har bedragit mig på
de känslor, som intogo mig från första stunden jag såg
er. Jag trodde dem härröra från mitt intresse för er,
såsom ett offer för ett förhållande, hvars ovärdiga
bevekelsegrunder jag då redan insåg, men hvars hela
styggelse först blef mig klar då jag lärt känna
er. Under detta, som var så naturligt, bemantlade
jag en känsla, hvars rätta natur jag ej mer förmådde
dölja. Inom detta bröst klappar ett hjerta som ville
uppoffra sig, ville lefva och dö för er!»
»För mig?» sade Gerda och såg på honom med en blick
af förebråelse och misstroende.
»Hvad betyder denna blick? Vill ni med den bestraffa
min förmätna inbillning, att ni med edra rättmätiga
fordringar på lycka och anseende skulle besvara min
kärlek? Vill ni med den påminna mig om den skiljemur
ödet mellan oss upprest?»
»Magda!» hviskade Gerda.
Ernst sprang upp som stungen af en orm, och såg sig
om åt alla håll, såsom för att upptäcka henne, men
hon syntes ej och han sade: »Hvarför hennes namn i
detta ögonblick?»
»Och edert förhållande till henne», hviskade Gerda
ännu svagare.
»Mitt förhållande till henne? Jag förstår er icke,
fröken Gerda.»
»Älskar ni icke Magda?»
»Om jag älskar henne? Hur kan ni komma på en sådan
tanke? Ni känner då ännu för litet både henne och
mig. Med sitt kalla hjerta och sitt åt ytligheten
vända sinne är hon främmande för alla varma och
innerliga känslor. Hon tänker endast på rang och
rikedom och en lysande lefnadsställning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
