Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerda eller Styfdottern. Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om hon än icke försmår att sträcka fångsten efter
tillbedjare utom dessa kategorier. Aldrig skulle jag
för henne kunna känna en skymt af kärlek.»
»Jag trodde det, ehuru jag fann det mycket
besynnerligt, att ni på samma gång ville hysa vänskap
för mig.»
»Hvilka slutsatser och hvilka betänkligheter! Nej,
skilde ingenting annat ert hjerta från mitt, så ...»
och han återtog sin plats för hennes knä.
Hon sade ingenting, men med en snyftning sjönk
hennes hufvud ned emot hans. En stund förgick,
hvarunder de ej vexlade ett ord. – Våra heligaste
känslor hafva inga ord, deras vältaligaste språk
är tystnaden. »Gerda!» sade han och fattade hennes
hand. Hon drog den ej tillbaka. Då slog han sin arm
om hennes lif och tryckte henne fast intill sig. »Låt
mig hädanefter blifva ditt stöd genom lifvet!» Då
sågs en skugga röra sig öfver gräsmattan på marken
framom eken, och framför öppningen till densamma
trädde Gerdas fader. De unga blefvo honom icke varse
förr än han stod dem öga mot öga. Han blef något
blek. De rodnade. Öfverraskningen var lika stor å
ömse sidor. Man betraktade hvarandra några ögonblick
under tystnad, hvarpå Ernst öppet och frimodigt sade:
»Vi behöfva icke vidare förklara oss för er, endast
bedja om ert samtycke, er faderliga välsignelse.»
Kammarherren var icke af dessa hårda och egennyttiga
karakterer, som med kallt blod offrar andras väl för
sin vinning, men han var en af dessa svaga naturer,
som lätt gifva vika för frestelsernas makt och för
stundens tillfredsställelse förgäta morgondagens
ansvar. Så hade han hushållat, eller rättare,
misshushållat med sin dotters förmögenhet på ett
sätt, att en redovisning nödvändigt måste medföra
hans ruin. Långt ifrån att dela sin hustrus kabaler
till undanrödjande af alla dertill ledande orsaker
hade han dock så vant sig att undanskjuta tankarne
på deras inträffande, att han lefde lika lugn för
fruktan derför som för döden. Han glömde vulkanen
under sina fötter, för att njuta af frukterna som
den framdref på ytan. Den oförberedda upptäckt han
kom att göra öfverväldigade honom med en tvåfaldigt
ingripande kraft. Det var hans barns och hans egna
intressen, dess sällhet och hans ekonomiska bestånd,
som här ställde sig i strid emot hvarandra. Han kände
sig en stund liksom bedöfvad, men faderskärleken och
aktningen för rättvisan höjde sina röster i hans
själ och han sade: »Denna sak kommer mig allt för
oväntadt och öfverraskande uppå, för att jag genom ett
bestämmande beslut skulle ögonblickligen vilja afgöra
den. Jag högaktar er visserligen, unge man, och är
fullt öfvertygad om er heder och rättskaffenhet, men
i frågan om ett steg, så vigtigt som detta, fordras
besinningstid och ett mognare öfvervägande. Att min
dotters tycke och val komma att af mig på det högsta
behjertas, derom kan jag öfvertyga er bägge. Men utom
att hon i detta ögonblick är allt för djupt fattad
af sin sorg, för att kunna betänka saken så som sig
bör, är sjelfva tidpunkten för afgörandet af en sådan
familjangelägenhet nu icke för handen. Derför låtom
oss ställa allt på en tillsvidare fot, hvarunder
jag hoppas ni icke, herr ingeniör, förgäter den
grannlagenhet ett så ömtåligt förhållande kräfver.»
Ernst bugade sig och kastade en blick på Gerda. Hon
föll sin fader om halsen och gret vid hans bröst.
»Nu följer du mig hem, mitt barn», sade kammarherren.
»Nej, nej, låt mig vara! Jag qväfves der hemma i all
oron och allt bestyret!» bad Gerda.
»Det går icke an! Det är icke passande! Du måste!»
Och kammarherren tog henne under armen.
»Det torde gå an, om ni tillåter mig i stället att
följa er», sade Ernst, »och ni behagade förtro er
till mitt hedersord, rörande de pligter jag har att
iakttaga. Det är naturligt, att fröken Gerda ej vill
visa sig bland edra gäster i dag och af mig skall ni
ej behöfva frukta något för hennes frihet.»
En tacksam blick från Gerda belönade hans behjertande
af hennes själs behof, hvarpå han, åtföljande hennes
fader, lemnade henne åt den ensamhet hon åstundade.
Först efter dagens slut, sedan gästerna rest
och huset kommit i ro, anförtrodde kammarherren
sin hustru den hemlighet han bar på hjertat. Det var ett åskslag för
henne. Med bleknande kinder, skälfvande läppar och
stirrande ögon sjönk hon ned på en stol, utan att
säga ett ord. Under ett slösande bruk af eau de
cologne och kallt vatten återhämtade hon sin styrka
och besinning. »Och du gaf dem ett svar, som tillät
dem hoppas?» frågade hon.
»Som jag sagt dig, min engel, uppskjöt jag allt till
ett framtida afgörande. Jag ville höra dina tankar
först samt vinna ditt bifall.»
»Mitt bifall? Jag har ingen rättighet att hvarken
bifalla eller afstyrka, men ...» och hon tystnade.
»Hvad vill du säga med detta men? Det ligger något
derunder.»
»Jag har ingen talan i denna sak, som jag redan
sagt. Det är ditt barn, hvarom fråga är, och du är den
ende som är berättigad att bestämma öfver dess öde,
men jag önskar att du dervid toge i betänkande så
väl ungdomshjertats ombytlighet som verldens omdöme.»
»Du fruktar att Gerda skulle ångra sig?»
Kammarherrinnan log med en min af obeskriflig
förnumstighet, derpå sade hon: »I den afsöndring
från verlden, hvari svägerskan Margin hållit henne,
har Gerda kanske icke förut sett någon ung man,
som kunnat anslå hennes tycke, hvarför det ju är
helt naturligt, att det skulle falla på den förste
som kom i hennes väg? Detta tillika med behofvet
att trösta sig i sin sorg, torde bedraga henne på
beskaffenheten af hennes känslor, något som du noga
borde pröfva innan du utsätter dig för det klander,
som ditt bifall allmänt skall uppkalla emot dig.»
»Skulle man icke mera klandra mig, om jag lade mig
emot min dotters giftermål? Verlden är elak och
skulle icke spara på illasinnade uttydningar. Jag
vill och jag bör icke dölja för dig, att detta kommer
att göra en rubbning i vår lefnadsställning och våra
ekonomiska förhållanden, som i högsta grad oroar mig,
men det kan icke hjelpas. Jag kan icke trampa mitt
barns rättigheter under fötterna och motsätta mig
hennes lycka. Först om jag det gjorde hade verlden
rätt att emot mig uttala sitt tadel.»
»Och du tror att hon skall göra det mindre nu? Du tror
icke att hon skall undra på kammarherren Ehrenstoff,
som gifter bort sin äldsta dotter med den förste
som tillbjuder sig, en obskyr person, utan namn,
förmögenhet eller framtidsbana? Och du tror icke att
man skall göra sina slutsatser af den tidpunkt då
det sker, och att de skola tillägga beskyllningar,
som äfven för mig blifva ganska kränkande?»
»På intet af allt detta har jag kommit att
tänka. Malmström saknar visserligen ett namn, men hvad
det beträffar är verlden mycket tolerant i våra dagar
och i öfrigt är intet mot honom eller hans slägt att
anmärka.»
»Man skall dock tycka att din dotter, det vill säga
din äldsta dotter», bifogade hon med en suck, »borde
göra ett bättre parti.»
Kammarherren svarade icke, men började tankfull
spatsera fram och tillbaka öfver golfvet,
kammarherrinnan förstod att hon hade spelet i sin
hand. Hon kunde väl icke som en gudamakt tillintetgöra
den olyckans ande, som förr eller sednare måste
hinna henne, men att besvärja henne för tillfället
var redan mycket, helst hon hoppades att hafva funnit
den formel, som för länge skulle afvända honom. Hon
insåg nämligen att med Gerdas karakter ombytlighet
i tycken icke lät förena sig, hvarför hon icke snart
skulle bestämma sig för ett nytt val eller slå ifrån
sig en sorg, som måste fördystra hennes lynne och
göra henne skygg för menniskors glada samqväm, och
på Svanboholm – der hon hädanefter måste finna sitt
hem – skulle ingen lägga hinder i vägen för valet
af det undandragna och afsöndrade lif, hvartill hon
hoppades henne vara benägen.
Sedan kammarherren länge grubblat och funderat vände
han sig till sin hustru med denna förfrågan:
»Hvad tycker du då, min engel, att jag bör göra?»
»Hvad jag tycker? ... Jag tycker, att du vet bäst
sjelf hvad du bör göra. Men då du med öfvertygelsen
att befordra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
