Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerda eller Styfdottern. Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förhoppningar kunna göra oss likgiltiga för lifvet;
det förutan lärer er dotter aldrig handlat som hon
gjort.»
»Är det möjligt?»
»Ni tviflar på mina ord?»
»Visst icke, min grefve!» och kammarherrinnan drog ett
lättare andedrag. Detta kunde icke vara inledningen
till en anhållan om Gerdas hand. Den syntes henne
snarare ett stycke politik, till reducerande af
hennes förtjenst och hans förbindelser, hvilket
åter väckte till lif det hopp, som den förmenade
vissheten att hafva missräknat sig på varaktigheten
af Gerdas känslor för Ernst nästan till sista gnistan
utsläckt. »Som jag sagt», fortfor hon, »hon har en
viss smak för extravaganser, men det kan nu icke
hjelpas! Tiden och litet mera bekantskap med verlden
skola, vill jag hoppas, lära henne att det är ett
misslyckadt sätt att göra sig intressant.»
»Tillåt mig anmärka, att fröken Gerda är så skild,
eller rättare höjd öfver alla beräkningar af sådan
art, att hon svårligen skulle förstå er, äfven om ni
gjorde er mödan att förklara dem för henne. Här är
dessutom icke fråga om att draga hennes handlingssätt
inför kritikens domstol, utan att taga hennes öde
under öfverläggning ...»
»Hennes öde!» upprepade kammarherrinnan.
»Och då jag vågat anmoda er att dervid närvara
jemte er man, hvilken såsom fader egentligen äger
att deröfver bestämma, är det så väl af aktning
för den gamla regeln: »De tu äro ett», som för det
intresse äfven ni bör hysa för saken. Jag behöfver
icke underrätta er om, att er dotter älskar, ty ni
vet det lika väl som jag, men jag anser mig deremot
berättigad att fråga: »på hvilka grunder motsätter
ni er hennes lycka?» med denna fråga vände han sig
mot kammarherren.
»Herr grefve», stammade denne, något öfverraskad af
detta oväntade spörjsmål, »såsom hennes fader, torde
ni inse att det är min obestridliga rättighet att
... att ... betänka ... begrunda ... med ett ord,
bevaka min dotters vigtiga steg ...
»Ack, min bästa grefve», vidtog kammarherrinnan med
sin mildaste röst, »med Gerdas excentriska lynne är
det nödvändigt att en fars klokhet bestämmer hennes
handlingar. I den lyckliga belägenhet, hvari hon
befinner sig, hvarför skulle hon väl göra ett val, som
verlden skulle klandra och bemöta med sitt ogillande.
»Verlden är visserligen full af dårskaper, men
man hjelper det icke genom att ständigt föra nya
offer till dess altare. Man har börjat inse det och
verkningarne hafva ej uteblifvit. Ingen förnuftig
menniska tadlar numera den unga fröken som söker sin
lycka i ett giftermål med den ofrälse förtjensten
eller anförtror sin förmögenhet till en hand,
som lärt att med skicklighet och flit föröka den i
nyttans och de goda ändamålens tjenst, äfven om den
icke bär en signetring; alltså blifva edra anförda
skäl endast tomma såpbubblor. Men då ni behagat
anslå strängen om er dotters lyckliga belägenhet,
»den pekuniära naturligtvis», så tillåt mig på den
spela visan till slut och bedja eder lägga handen på
edra hjertan och säga huru stor del denna belägenhet
haft i edert beslut.»
Kammarherrinnan såg på sin man och sade: »Min goda
grefve, ni glömmer ert tillstånd. Låtom oss uppskjuta
detta samtal!» Begge reste sig för att gå.
»Stanna!» bad grefven och fattade den förre vid
handen. »Jag beder icke om svaret; må ni behålla
det för eder sjelfva! Men jag ber er besinna, att
verlden med alla sina fördomar och villfarelser icke
låter förblinda sig i afseende på hvad som är rätt
eller orätt, enligt naturens och det sjelfmedvetna
förnuftets lagar, eller bedraga sig af fagra skenskäl,
på det ni icke må smickra er med hoppet att undgå
hennes ogillande. Hennes domar hvila redan tunga öfver
er och de skola icke härefter blifva mildare. Men,
utan att vädja till dem, låtom oss göra det till
hjertats och förnuftets röst. Jag skulle vara allt för
obekant med menniskonaturen om jag skulle förundra
mig öfver att ni med bekymmer och oro motser den
redogörelse för er dotters förmögenhet, som ni vid
hennes giftermål skall nödgas aflägga, – ingenting
kan vara naturligare! – men det skulle förefalla mig
obegripligt om ni ej insåge att denna nödvändighet
förr eller sednare måste inträffa, och att ni endast
förvärrar följderna genom att bortskjuta den eller
om ni, som fader, icke skulle lida mera af att lägga
egennyttans beräkningar på vågskålen emot ert barns
sällhet.»
»Ni har läst i mitt hjerta», sade kammarherren,
men så sakta att det endast af grefven kunde höras.
»Jag fruktar, min grefve, att ni anstränger er öfver
förmågan. Ni behöfver hvila, och vi böra öfverlemna
er deråt», sade kammarherrinnan och gjorde ånyo en
min åt sin man att åtfölja sig.
Men grefven var icke den som stannade vid oafgjorda
beslut eller vid ett uppskof till morgondagen. Han
ville hafva saken klar på en gång och derjemte
bespara kammarherren frestelserna af hans hustrus
opposition. »Ni bedrar er, min nådiga! Vi behöfva icke
lång tid, för att komma tillrätta med hvarandra.»
Derpå vände han sig till kammarherren och sade:
»Ingeniör Malmström har nog länge vistats i ert hus
för att ni bort kunna bilda er ett omdöme om hans
karakter och duglighet i öfrigt.»
»Jag skulle icke, utan att vara orättvis, kunna annat
än loforda bägge.»
»Af allmänna omdömet har jag hört honom vara förtjent
deraf. Alltså har ni ju inga giltiga skäl för er
vägran? Gif honom er dotters hand och jag gifver er
min derpå, att jag vill vara er vän och ert bistånd
i det trångmål, hvari ni torde komma. Jag vill
icke förespegla er, att ni skulle kunna fortsätta
ett lif, jemförligt med det ni hittills fört, men
man kan vara lycklig äfven under mera anspråkslösa
förhållanden. Striden mot våra egna svagheter och den
tillfredsställelse som följer segern grundlägger en
lycka mera säker och oberoende än den ni bortbyter.
»Ni har rätt, herr grefve», sade kammarherren, men
suckade djupt.
»Det låter charmant! Men, min grefve, det är oändligen
mycket lättare att tala än handla, att mana till
uppoffringar än att sjelf underkasta sig dem»,
anmärkte kammarherrinnan. »Dessutom inser jag icke
hvilket ert intresse kan vara vid att så ifrigt
poussera denna sak.»
»Mitt intresse är att befordra dens lycka som är mig
kär. Jag älskar fröken Gerda ...»
»Ni älskar henne?» afbröt kammarherrinnan bleknande.
»Djupt och innerligt? Hon, och kanske endast hon,
skulle kunna intaga min salig hustrus rum i mitt
hjerta. Må ni nu döma om jag fritager mig sjelf från
uppoffringar, större än jag affordrat er! Må hända
skulle jag vågat ställa mitt hopp på framtiden,
ty menniskohjertat är föränderligt och åren läka
de smärtsammaste sår, men sjelfviskheten skulle för
mycket ingå i min känsla för henne och den tacksamhet
jag är henne skyldig, om jag valde den vägen att
betyga henne dem. Alltså, låtom oss mötas i våra
omsorger om hennes lycka!» Och han räckte härvid
kammarherren handen.
Denne fattade och tryckte den med en rörelse som
gjorde alla ord öfverflödiga. Derpå vände han sig
till kammarherrinnan och sade: »Min vän, vi kunna
icke längre sätta oss emot Gerdas tycke.»
Kammarherrinnan var till den grad öfverraskad af hvad
hon nyss hört, att hon icke förmådde svara. Först
efter några ögonblick hämtade hon sig och sade i
det hon reste sig upp: »Jag hoppas, herr grefve,
att ni icke har något mer att säga mig!» hvarpå hon,
utan att invänta hans svar, lemnade rummet.
Vi vilja icke omtala de skakningar, de tårefloder och
den veklagan som härefter följde. Kammarherrinnan
betraktade sig och sina barn som de olyckligaste
af alla skapade varelser. Om det blott funnits en
glimt af hopp att grefven kunnat vända sig till
Magda hade hon haft något att hålla sig vid, men
nu var allt förbi. Som vanligen menniskor göra,
hvilka sjelfva uppkallat sina olyckor, betraktade
hon sig som ett oskyldigt offer för en orättvis
försyn och anklagade himmelen för skulden till de
lidanden hon utstod. Emellertid höll kammarherren
grefven i sitt hjerta räkning för det minus i de
bekymmer han tillskyndat honom, som låg i befrielsen
af medlarekallet mellan hans dotter och hustru. Ännu
samma dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
