Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerda eller Styfdottern. Af Sophie Bolander. - Rebus - Uttydningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skref han till Ernst och kallade honom tillbaka
till Svanboholm. För första gången vågade
grefven sig ut ur sitt sjukrum, för att närvara
vid förlofningen. Denna skedde i all tysthet,
utan alla främmande vittnen. Kammarherren syntes
lugn och belåten, kammarherrinnan och Magda hade
svårt att bibehålla fattningen, Agnes utbrast helt
högt då hon drack skålen: »Hvem kunde tro att Gerda
skulle blifva gift! Men att jag önskat det vet Ernst.»
Grefven var stilla och allvarsam. På hans bleka, ädla
ansigte låg ett lugn, så vackert och talande, som ett
själens vittnesbörd om en väl genomkämpad strid. Då
Ernst och Gerda funno ett tillfälle att obemärkta
närma sig honom sjönko de ner för hans fötter och
hemburo sin tack till honom, såsom upphofvet till
deras lycka. Han upplyfte dem, skakade Ernsts hand
och tryckte på Gerdas en rik briljantring under det
han sade: »Från lilla Emelie!»
Tvenne dagar derefter afreste grefven, sedan han
förut uppmanat kammarherren att i pekuniärt hänseende
begagna hans erbjudna välvilja, samt skriftligen
beordrat inspektoren på en af sina egendomar att
utlemna de belopp som af honom (kammarherren) under
hans bortovaro, torde komma att reqvireras.
Vid den revision af affärerna som nu blef oundgänglig,
upptäcktes ett deficit, större än kammarherren
ens sjelf förmodat. Ej nog att hans dotters
förmögenhet icke förökats under de många årens
förmyndareförvaltning, den hade också reducerats
till blotta återstoden af Svanboholms egendom,
hvilken åter, genom en årligen förminskad afkastning,
förlorat betydligt i det värde den ägde då den kom i
hans hand. Lik en menniska, som i natten gifver sig
ut på en okänd stig och vid dagens inbrytande finner
sig hafva stannat i ett moras, der ingen väg leder
tillbaka och der han känner det bottenlösa djupet
under sin fot, befann sig kammarherren vid denna
upptäckt. Med en styrka, som skulle hafva förebyggt
alla dessa bekymmer, om han i tid bemannat sig dermed,
lade han Ernst förhållandena under ögonen. »Jag
begär icke», sade han då han framlemnade till honom
sluträkenskaperna, »någon skonsamhet för mig, men
jag anbefaller min hustru och mina barn till din
grannlagenhet. De hafva ingenting brutit och böra
icke drabbas af ett missnöje och tadel, som odeladt
bör riktas mot mig.
»Nej, nej!» sade Ernst »Intet missnöje eller tadel
skall någonsin möta er från detta håll, Gerda och
jag äro derom fullt ense.» Utan att nogare granska de
räkenskaper kammarherren räckte honom, än att kasta en
flyktig blick på förhållandet mellan kredit och debet,
sönderref han dem i små bitar och trampade dem under
fötterna. Kammarherren såg på honom med förundran.
»Gerda vill så hafva det!» sade Ernst. »Vi äro bägge
främmande för lyxens njutningar; vi älska ett lif
med enkla behof och riktning till det allvarliga
och nyttiga. Vi hafva uppgjort programmet till vår
husliga lycka, der hvarken fåfängan eller flärden
har fått sitt inrymme. Härtill är jag ung, med en
arbetskraft, som ej skall lemna oss i saknad af
hvad vi till vår utkomst behöfva; vi hafva således
rikligt nog, och litet deröfver, af hvad försynen i
sin godhet beskärt oss. Detta öfverflöd skall af er
begagnas. Vi, Gerda och jag, finna oss nöjda med att
bebo gästflygeln och ställa stora byggnaden till er
disposition, liksom allt hvad af gårdens afkastning
är för hushållet behöfligt.»
»Det är för mycket!» sade kammarherren.
»Nej, vi skola aldrig tillåta en främmande hand att
räcka er det bistånd vi förmå lemna.
Med varm, faderlig känsla tryckte honom kammarherren
i sina armar, och då han derefter, sedan han uppsökt
Gerda, äfven slöt henne i sin famn, tacksam för hennes
barnsliga ömhet, var det henne som en hviskning från
faster Margin talat bifall till hennes handling.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
