Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Det neapolitanska folket
- Om uppfostran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ovanligt lätt för att lära, och hvarje Facchino, som
återvänder hem ifrån teatern, berättar med söderländsk
liflighet för den lyssnande bekante hela pjesens
gång, dervid ej glömmande någon enda af sin älskling
Pulcinells qvickheter. Som hos alla folkslag af detta
lyckliga himmelsstreck visar sig den rådande fantasien
äfven hos neapolitanarne genom utomordentlig böjelse
för poesi och musik. Öfverallt träffar man på dansande
eller sjungande grupper och till och med den trötte
dagsverkaren eller mulåsnedrifvaren börjar att hoppa,
när han hör ljudet af en säckpipa eller en tamburin.
Jorden tillhör nästan uteslutande presterskapet och
den högre adeln, hvarföre här inträffar den olyckliga
omständigheten, att den egentliga landtbrukaren
nästan alltid är endast arrendator, som äfven dessutom
tryckes af svåra feodalskatter,
hvarigenom naturligtvis landtbruket lider stort
förfång. Och likväl gifver den yppiga jorden, trots
all försummelse, så mycken säd, att en stor qvantitet,
förnämligast hvete, kan exporteras.
Huruvida de nyare politiska händelserna skola
åstadkomma en förändring af de neapolitanska
kulturförhållandena och medföra något godt åt det
med så många anlag utrustade folket, kommer tiden
att utvisa.
Vår afbildning föreställer neapolitanska inbyggare
ifrån olika trakter. Qvinnan med tamburinen i handen
är en Sorrentinerska, säckpipsblåsaren är en son
af Abruzzerna och den bakom honom sittande flickan
är från Caraffa. På stenen sitter en fiskare från
Neapel bredvid en hustru från Potenza, som talar med
en calabresisk landtman. Qvinnan med barnet är från
Viggiano.
*
Om uppfostran.
II.
Efter de i det föregående kapitlet anförda iakttagelserna af
Heineroth återkomma vi här till ämnet om den egentliga
uppfostran, hvilken, såsom vi förut antydt, måste
särskiljas från kunskapsbildningen. Skolans stora
intresse för denna dess sak borde vara en mäktig
väckelse för hemmet att samvetsgrannt verka för sin,
och genom sitt för- och samarbete med den förra icke
allenast underlätta hennes bemödanden och göra dem
af en tacksammare natur, utan, hvad högre gäller,
tillförsäkra de unga en mera ofelbar skörd af hennes
frukter; ty visst är, att ju mer de intelligenta
gåfvorna bearbetas och sättas i verksamhet och fältet
för de praktiska förmågorna vinner i terräng, ju mera
maktpåliggande blifver ett utbildadt medvetande af
det rätta och en sann känsla för iakttagandet deraf
under lifvets alla handlingar och bestyr. Ett skärpt
förstånd och mångahanda insigter utan en motsvarande
moralisk kraft är som ett svärd i en dåres hand.
Då vi här tala om hemmets pligter vända vi oss i
första rummet till modern, såsom den derstädes
styrande makten och den, hvilken från början har,
så att säga, barnets hjerta i sina händer och genom
sina lärdomar och exempel förmår i öfvervägande grad
verka på dess moraliska känslor. Att ju äfven fadern
bör göra sitt till, för att bevaka, understödja och
befrämja riktningen af dessa, är naturligt; men då
lifvets yttre bestyr hvila på honom och han till följe
deraf ofta drages utom husets område och de alldagliga
scenerna derinne, blir det honom omöjligt att följa
barnen och egna dem den uppmärksamhet som modern kan
göra. Hvad man än må säga om qvinnans duglighet för
allmänna värf – en duglighet, den vi ingalunda vilja
bestrida henne och hvars användande i många fall
kan blifva af väsendtlig nytta – blir hennes kall
som moder det mest bindande och hennes verksamhet i
hemmet den mest välgörande. Också har hon från tidens
begynnelse och genom barbarismens alla tidehvarf,
ehuru i hvarje annat hänseende trampad och föraktad,
dock som moder tillerkänts rättigheter, som icke
i någon annan egenskap kommit henne till godo. Så,
för att stanna vid exemplen inom vårt eget land, se vi
henne i äldsta tider, utan allt lagligt skydd hjelplös
öfverlemnad åt den mans godtycke, som enligt naturens
lag stod henne närmast, såsom fader, broder eller
annan skyldsman, d. v. s. beskyddare – med rättigheten
likväl obetagen att vara hennes förtryckare, tyrann,
ja bödel – hvarför hon som dotter endast hade faderns
synnerliga nåd och välbehag att tacka för att hon fick
qvarvara vid det lif, hvartill hon blifvit kallad och
ej genast efter födelsen utsattes i skogen för att
uppätas af vilda djur eller på annat sätt ömkligen
omkomma, ifall hennes ankomst till verlden ej blef
pappa välkommen; eller – om hon lyckligen undslapp
detta, – icke längre fram blef såld som trälinna,
ifall hon genom sitt uppehälle kom att förefalla
honom betungande och ingen man var så ädelmodig att
röfva henne ur hemmet (vanliga sättet att fria), för
att göra henne till sin hustru och sålunda tillvälla
sig skyldsmanskapet,
med alla dess rättigheter – dock, såsom moder
skyddad till sin existens, enär hon vid mannens död
anbefalldes sonen med förpligtelse för honom att
sörja för hennes underhåll, efter hvars fullgörande
han först hade rättighet att tänka på sina egna barns
uppehälle.
Så är begreppet om moderns förhållande inom
familjen ett af de djupast grundade i det menskliga
medvetandet. Mannen visar sig storsinnad och
vördnadsvärd då han sliter sig från hem, maka och barn
för att offra sitt lif och blod till fäderneslandets
försvar, men qvinnan skulle icke göra detsamma om hon
lemnade allt detta för att offra sig till de slagnes
hjelp och de sårades vård i fältlasaretten. Pligterna
som familjefader binda icke den förre vid hus och
härd. Huru ofta måste han icke söka uppehället
för sig och de som honom tillhöra genom årslånga
resor till sjös eller vistande i främmande land,
och hvem billigar icke detta såsom alldeles rätt och
öfverensstämmande med hans åligganden? Och då han på
de korta hvilotiderna i hemmet ser detta blomstra
i ett välstånd, som från de kära bannlyser alla
bekymmer för de dagliga behofven och tillförsäkrar
dem en glad och sorgfri tillvaro, månne han icke
känner förlusten af sina långa frånvaranden ersatt
genom deras lycka? Visserligen! Men om modern lemnade
man och barn för att, dragande kring land och rike,
ockra på någon förmåga, som hon möjligen kunde
äga till ett lönande förvärf, hvad skulle vinsten
blifva, och hvilka summor skulle kunna ersätta
förlusten af hennes försummade moderspligter? Nej,
dessa äro af annan natur, än att kunna uppskattas
efter penningens värde; genom dem är slägtets högsta
angelägenhet lagd på qvinnans hjerta, och i samma mån
hennes rättigheter i samhällslifvet blifvit vidgade,
förbindes hon till ett större ansvar i afseende på
vården om densamma. Ett hem kan, utan att fadern äger
synnerliga förtjenster som sådan, vara ett godt, läro-
och välsignelserikt hem för barnen, men aldrig om de
skulle saknas hos modern i egenskap af sådan.
Det är en nästan gifven regel, att hvarje stor och
ädel man haft en gudfruktig, klok och renhjertad
qvinna till moder, har än hyddans mörker dolt hennes
förtjenster för verlden, hvarjemte erfarenheten lemnar
ganska många exempel på, att föga aktningsvärda män
varit söner ur högt ansedda och berömliga hus. Utan
att häraf rubbas i vår uttalade öfvertygelse tillåta
vi oss endast den anmärkningen, att den modersvård och
de dygder, som grundlägga familjens lycka ofta blifva
oberörda af både anseendet och berömmelsen i verldens
mun, hvarmed icke sällan slösas just der, hvarest det
moraliska lifvets grund är ganska vacklande. Ingenting
kan vara naturligare, än att den andliga atmosfer
som råder i hemmet lägger sig på barnets själ, för
att befrämja eller förqväfva utvecklingen af dess
moraliska anlag. Det hörer icke till den vanliga
ordningen att den kalla, beräknande egoisten utgår
från ett hem, der menniskokärlek, samvetsgrannhet och
rättrådighet herrska; icke orostiftaren, den gräl-
och stridslystne från ett, der förtroende och välvilja
råda; liksom icke, att mannen, kämpande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0339.html
