Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om uppfostran - Ett besök i ett turkiskt harem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för en hög idé och offrande sig för framgången af en
god allmännyttig sak, fostrades i ett, der lättsinnet
glömde, eller skämtet lekte med hvad lifvet har stort
och betydelsefullt. Nej, nej, mannalifvet är sällan
något annat än ett gengångarelif från barnets verld.
Innan vi nu från dessa allmänna begrepp öfver skolans
och hemmets olika uppgifter, liksom den öfvervägande
del af de sednare som det tillhör modern att lösa,
öfvergå till sjelfva uppfostran, som sådan, torde det
tillåtas oss erinra våra läsare eller läsarinnor att
det ligger lika långt utom vår plan, som tillförsigten
till vår förmåga att uppehålla oss vid den metod
eller de reglor, hvilka vid sakens praktiska utförande
böra företrädesvis användas. Lika litet som blommorna
och växterna i våra trädgårdar och orangerier kunna
framspira och utveckla sig under en enahanda vård,
lika litet kan barnasjälens andeflora det. Derför
har ännu ingen bok blifvit skrifven, som
innehållit en uppfostringslära, tillämplig för
alla. Alltså kunna och vilja vi endast antyda
några hufvudpunkter, hvilka vi anse såsom
högst maktpåliggande att vid det allmänna
uppfostringsarbetet uppmärksamma.
Vi börja med vanorna, hvilkas inflytande barnet är
underkastad redan innan dess gehör för lydnadens
lag ännu är väckt. Deras makt är stor och deras
vigt kan icke nog behjertas. Af barndomsvanor blifva
lefnadsvanor, och få, som sådane, en ganska afgörande
riktning på vårt hela lif. Vi vilja icke säga att
menniskan blir ond eller god genom vanans makt, men
dock, att den synpunkt, hvarur hon från sina späda år
blifvit van att betrakta ett handlingssätt betydligt
inverkar på hennes eget i framtiden. Visserligen
kan hon äfven med det skärpta gehöret för bättre
grundsatser vika för en frestelse, men icke för att
trotsa moralens bud, eller för att tank- och
samvetslöst fullfölja den beträdda banan. Om vi från
barndomen varit vane att se ett föremål, till exempel
en familjeklenod eller annan minnespant, betraktas
med vördnad, bibehåller den en viss helgd i våra ögon,
äfven sedan vi hunnit till äldre år, och vi kasta den
icke gerna i skräpvrån att förgätas, eller tillåta
oss använda den till låga eller lumpna bruk. Så ock
med våra begreppsföreställningar. En gång inrotade
stanna de gerna, antingen de nu äro af en natur,
som bildlikt kan jemföras med klenoden eller af en
motsatt. På den vägen hafva många förvillande begrepp
och fördomar genomsyrat samhällena och menskligheten,
samt fortgått ända till oss och slagit oss i bojor,
dem vårt bättre vetande föraktar men vi ej mäkta
bryta. »Nous prenons pour le juste ce que tout le
monde fait, et il n’y a peut-être pas d’erreur plus
capital» (vi anse för rätt hvad alla göra, och det
gifves kanske icke någon större villfarelse), säger
en gammal fransysk författare [1] och gifver med dessa
ord ett sorgligt vittnesbörd om den tanklöshet,
hvarmed vanans nötta stig bevandras.
 |
| Det inre af ett Harem (se sid. 337). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
