Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om musiken och några af dess förnämsta mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan äfven i fattigdom och nöd, hvilket gick
honom så nära, att han fick ett slaganfall och
blef tillika rubbad till sina sinnen. Lyckligtvis
segrade i denna kamp hans starka natur. Han reste
till Aachen att bada. Och man berättar att han,
efter att hafva uppkommit från ett bad, hvaraf han
kändt sig synnerligen stärkt, gått in i kyrkan
och spelat orgeln med en så gripande kraft och
hänförelse, att det spridde sig en sägen i staden,
att den heliga Cecilia gjort ett under och räddat
honom till tonkonstens fromma. Vid sin återkomst till
England öfvergaf han operan och kom på den tanken,
att vidare utarbeta oratoriet, och utföra det,
icke såsom opera utan som konsert. Detta föll dock
icke allmänheten i smaken, hvarför hans Messias,
detta mönster af en hög och fulländad kyrkostil,
som Herder benämde »en kristlig epopé i toner», erfor
ett kallt och likgiltigt emottagande. I Dublin åter
gjorde han dermed en lysande lycka, som derefter
vid hans återkomst till London nu också föll honom
till del. Bland hans öfriga stora oratorier böra
Samson, Judas Makkabeus, Josua och Jephta särskildt
omnämnas. Ehuru öfverlägsen sina motståndare i
snille stod han dock som operakompositör ingalunda
öfver sin tid. Man spårar icke hos honom, som sådan,
några högre idéer än de allmänt rådande. En rad
arier, recitativer, några duetter och körer, utan all
inre nödvändighet eller sammanhang, utan sanning i
teckningen af handling och karakterer, sådan var den
tidens operamusik till form och anda. Och ändå hade
Händel i 25 år egnat sin verksamhet deråt, innan han
fann den väg, hvarpå han skulle göra sig odödlig. Hans
operor äro till det mesta förgätna, men hans oratorier
skola aldrig blifva det. Åtta år före sin död (1759)
förlorade han synförmågan. Sitt sista verk (Jephta)
komponerade han som blind och uppförde det 8 dagar
före sin död. Hans stoft hvilar i Westminsterattei,
under en herrlig minnesvård. Hans samlade, i England
utgifna, verk utgöra 36 folioband.
Under samma tidrymd lyser en annan stjerna af första
ordningen på den tyska tonkonstens himmel, Johan
Sebastian Bach, fugans mästare. Han föddes 1685 i
Eisenach. Sedan han vid 10 års ålder förlorat sina
föräldrar, anförtroddes han åt sin äldste broder,
som var organist i Ohrdruff, och hvilken gaf honom
första undervisningen i klaverspelning. Framstegen
blefvo snabba och snart hade han genomgått de första
grundstyckena. Nu önskade han sig Frohbergers,
Kerls, med fleres orgel- och klaverstycken, men
brodren nekade honom dem. Gossen förskaffade sig
i hemlighet dessa och afskref dem om nätterna,
vid skenet af månen. På 6 månaders tid var arbetet
fullbordadt. Då upptäcktes det af brodern, som
obarmhertigt beröfvade honom det. Till lycka – vi våga
säga det – för Sebastian lefde den hårde brodern
icke länge. Sebastian begaf sig efter hans död till
Lüneburg, der han fortsatte att studera orgeln och
klaveret. Stundom vandrade han till Hamburg för att
höra den åldrige orgelvirtuosen Reinken. Sedermera
blef han efter hvartannat organist i Arnstadt,
Mühlhausen och Weimar, 1714 konsertmästare, 1717
kapellmästare hos fursten af Anhalt-Köthen och 1723
kantor vid Tomas-skolan i Leipzig. År 1747 blef Bach
af Fredrik den store inbjuden till Potsdam och med
mycken vänlighet mottagen af sin höge värd. Denne
förde honom sjelf omkring i slottet och visade en
samling pianos af Silberman, dem han måste försöka i
fria fantasier, samt slutligen improvisera öfver ett
fugatema, som konungen uppgaf. Hemkommen från denna
resa motto honom endast sorg och bekymmer. Begåfvad
med 20 barn, hvaraf 11 söner, voro hans ekonomiska
omständigheter ingalunda lysande. För att kunna
utgifva sina arbeten, måste han, med sin son
Friedemans biträde, sjelf gravera dem i blank koppar,
hvaraf hans ögon, hvilka känts svaga allt sedan
han som ung företog sig det omtalade notskrifveriet
vid månsken, så angrepos, att fullkomlig blindhet
följde. Under sista tiden af sitt lif måste han,
liksom Händel, diktera sina arbeten. Han dog
1750. Hans tonsättareverksamhet var icke allenast
rikhaltig utan förnämligast betydelsefull för den
musikaliska kulturgången. Formens konstmessighet
underordnade han, mera än någon af hans föregångare,
idéernas herrskarvälde och gjorde den till deras
tjenare. Vakande i sin tjenst framträder den dock
alltid på rätt tid och ställe för att upphöja sin
herres ära. Bachs förnämsta arbeten äro hans
motetter, kantaterna för sön- och högtidsdagar,
passionskompositionerna efter de fyra evangelierna,
en stor femstämmig messa i H-moll jemte 48
fugor. Derjemte har han arbetat betydligt på
instrumentalmusikens område och efterlemnat verk för
klaver, violin, dessa begge instrumenter tillsamman,
orkester, konserter för en, två och tre flyglar,
m. m., äfvensom teoretiska arbeten.
Hans son, Filip Emanuel Bach, född i Weimar 1714,
blef den berömdaste af de på den musikaliska
banan fadern efterföljande fem sönerna. Han började
med att studera rättslära i Leipzig, men öfvergaf
den för musiken. År 1740 blef han kammarmusikus
hos Fredrik den store, och akompagnerade honom på
piano till hans flöjtspel. Fredriks välvilja
beredde honom en sorgfri och angenäm tillvaro.
Men då sjuåriga krigets utbrott afbröt konungens
musikaliska sysselsättningar och politiken sedermera
försvagade hans intresse derför, antog Bach det
tillbud, som 1767 gjordes honom, att som
musikdirektör komma till Hamburg, hvarest han dog
1788. Hans högsta förtjenst består i det inflytande
han haft på klaverspelets utbildning så väl genom
hans egen högt drifna skicklighet och förträffliga
kompositioner som genom hans »Versuch über die
wahre Art das Clawier zu spielen» (Försök till rätta
sättet att spela klaver). Hans kompositioner bestå
dels af kyrkosaker, bland hvilka hans »Heilig»
är mycket värderadt, men mest och förnämligast
af klaversaker, hvilka både till anda och form
hafva ett nytt och friskt lif. Han har skrifvit
sonater, särskilda rondos, fantasier, andanter
och allegrosatser, m. m. Ett hufvuddrag i hans
arbeten är den flytande, sångbara melodien samt
en rikedom på djerfva och originella vändningar.
Ej sällan röja hans stora efterföljares, Haydns,
Mozarts och Beethowens pianokompositioner i märklig
mån Bachs inflytande. Hans pianoverk förtjena
af personer af facket att allvarligt studeras.
Efter att länge varit glömd har man på sednare tider
börjat upptaga hans arbeten, hvilka förnämligast
i Frankrike framkallat en verklig entusiasm bland
musikvännerna.
Efter Händel och S. Bach började den
andliga musiken i Tyskland att antaga en mera
vek populär karakter. Den italienska operastilen,
som äfven här började med förkärlek omfattas,
verkade, ehuru parodoxt det kan tyckas, på
detta. Den neapolitanska skolans ljufva, smekande
melodier framkallade äfven i Tyskland likstämda
toner om ock med vissa nationella skilnader.
Främst bland tondiktarne i denna riktning var Carl
Heinrich Graun, född 1701 i Sachsen, som besjöng
»Jesu död», ett mästerverk, som i flera tyska städer
uppförts hvarje år och ännu med högsta intresse
höres. Hans vackra tenorröst föranledde honom
dock att beträda den sceniska banan. År 1725
uppträdde han på operateatern i Braunschweig. År
1735 blef han af Fredrik den store, då kronprins,
engagerad i Rheinsberg, der han höll sitt hof.
Grauns befattning bestod egentligast i att komponera
och föredraga konsertkantater för Fredrik, hvilken
fattade en vänskap för honom, som han bibehöll
till hans död. Sedan Fredrik bestigit
tronen, 1740, sände han Graun till Italien att
engagera sångpersonalen till en italiensk
opera, som inrättades i Berlin. För denna
skref Graun ett betydligt antal operor. Han dog
1759.
Såsom kyrkokomponist i den ofvannämdes genre,
vilja vi särskildt nämna C. G. Nauman, såsom
den der äfven gjort sig bekant hos oss, och hvars
kompositioner både i den andliga och verldsliga
stilen ännu i vår tid räknas till de
förträffligare. Han var bondeson, född nära
Dresden 1741. Redan från barndomen visade han
stor fallenhet för musiken och undervisades deri af
skolmästaren i orten. Modern, som tyckte att han
derigenom spillde bort en tid, som bättre kunde
användas, satte honom i lära hos en låssmed
i Dresden. Här blef hans göromål till en
början att stöta glas, som på den tiden brukades
till lödning. Detta var icke i hans smak, men då han
bad att slippa det svarade mästaren honom endast med
en tunghändt aga och en tillökning i det föresatta
dagsarbetet. Under så förtviflade omständigheter
flydde han från smeden till sitt hem, der
han ingalunda blef välkommen. Till straff för
sin förbrytelse måste han vakta boskapen på fältet,
hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
