Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Ett besök i ett turkiskt harem
- Om musiken och några af dess förnämsta mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna ring, ty den var af ganska stort värde och
fastän jag visste, att det i Turkiet anses för en
stor förolämpning om man afslår en gåfva, så kunde jag
likväl ej underlåta att göra föreställningar deremot.
Emellertid kom sultaninnan sjelf tillbaka för att
säga mig farväl och jag bemödade mig att återgifva
henne presenten; men hon rynkade pannan så att jag
blef rädd, hvarefter hon befallde slafvinnan säga
mig, det den troligtvis ej vore god nog åt mig, och
att, om jag önskade något bättre, en värdefullare
sak lätt skulle finnas. Detta gjorde verkligen
slut på saken, jag påsatte ringen och gjorde mig
i ordning att taga afsked. Hon hade satt sig ned
och emottog mina komplimanger med stor värdighet;
hennes sista önskan var att gifva mig i uppdrag att
säga åt alla engelsmän, att om de kommo till Widdin,
vore det tillräckligt att de voro mina landsmän för
att försäkra dem om paschan Eireddyns vänskap. Jag
fattade hennes hand och gick baklänges ut ur rummet, följd af
slafvinnorna, som oupphörligt kysste mina händer.
Som jag tänkte, hade mina båda vänner fruktat för min
långa frånvaro och ledsnat vid den orörlige, tyste
paschan. Amerikanaren hade fem minuter efter det jäg
lemnat rummet stigit upp och helt lugnt gått sin väg,
utan att ens helsa på paschan, hvilken sände efter
honom en blick, så att mina vänner ett ögonblick
trodde, att hans hufvud ensamt åter skulle komma
inrullande genom dörren, hvarigenom han försvunnit.
Vi togo nu genast afsked, ty tiden var nästan inne
att ångbåten skulle gå vidare, och då jag kom ombord,
fick jag knappast tid till att med vår vän, läkaren,
återsända några brocher och dyrbarheter, så att minnet
af hennes engelska adoptivsyster måtte något längre
bevaras hos sultaninnan i Widdin.
*
Om musiken och några af dess förnämsta mästare.
IV. I Tyskland.
Den store religionsreformatorn Martin Luther var en varm
vän af musiken och åvägabringade i Tyskland en stor
och välbehöflig reformation äfven i denna, hvad den
kyrkliga angår. Den protestantiska andakten kräfde
andra former för sina uttryck än den katolska, och
en genare väg till Gud än efter den kyrkans formella
marsche-route. Luther fann ett medel dertill i
församlingens instämmande i psalmsången. För att
underlätta detta, och då behofvet af psalmmelodier
ökades, tillgrep han flera verldsliga folkmelodier,
till hvilka han satte religiös text. Sjelf författade
han åtskilliga melodier, såsom till: Vår Gud är
oss en väldig borg m. fl. Denna så uppkomna koral
var en lifvad folksång, föredragen med kraft och
värma, deri hvarje melodi hade sin särskilda rytm,
hvilket icke litet bidrog att öka dess lifaktigbet
och friskhet. Detta och det följande seklet utgjorde
koralens gyllene tid. Psalmsången inöfvades i skolorna
och föredrogs i hvarje hus af husfadern med sina barn
och tjenare. I företalet till en sångbok, som Luther
utgaf 1514 och deri melodierna voro satte i fyrstämmig
harmoni, säger han: »Den som med allvar tror på Gud,
kan icke underlåta att med lust och glädje derom
sjunga och tala».
En stor olägenhet för den allmänna kyrkosången bestod
emellertid deruti, att man i harmonierade satser icke
lade melodien i öfverstämman utan i en mellanstämma,
som derför blef benämd tenor. Detta skrifsätt ville
Luther icke öfvergifva. En würtembergisk prest,
vid namn Osiander, var den förste som försökte en
ändring deri, 1586, och lade melodien i öfverstämman
(diskanten), hvilket dock rönte mycket motstånd.
Bland utmärkta tonsättare på 1500-talet nämnas Johan
Walther, som biträdde Luther vid utgifvandet af den
omtalade sångboken samt ordnandet af den nyomskapade
messan, samt Johannes Eccard, som genomförde det
af Osiander omtalade försöket att uti koralen lägga
melodien i öfverstämman.
Hvad instrumentalmusiken beträffar, stod den på
en föga utvecklad ståndpunkt. Visserligen fanns
det ganska många instrumenter, men man anade icke
effekten af deras sjelfständiga behandling. En
hämsko på musikens utveckling under 1600-talet var
tretioåriga kriget. Först efter dess slut och sedan
dyningarna efter dess förödelser börjat lägga sig,
se vi den uppblomstra med förnyadt lif och friskhet.
Sedan de tyska furstarne efter westfaliska freden
fingo tid att åter tänka på sina förlustelser,
vände de sin håg till det italienska operaväsendet,
som under tiden gjort så stora framsteg. Det blef
en hederssak att äga en italiensk operateater. Utan
att studera i Italien kunde ingen tysk tonkonstnär
göra lycka i sitt hemland. Detta var föga lofvande
för den inhemska konsten, hvarföre de rika och fria
Hamburgarne år 1678 beslöto att grunda en stående
operascen. Denna lär i början varit ganska tarflig,
ur konstnärlig synpunkt
betraktad, ehuru inga omkostnader dervid tyckes hafva
brustit, enär uppsättningen af ett enda »upptåg»,
som det kallades, »det befriade Jerusalem», kostade
15,000 thaler. År 1694 uppträdde en sachsare,
Reinhard Keiser, bildad vid Tomas-skolan i Leipzig,
med en ny opera, Basilius, och vann allmänt bifall. År
1703 öfvertog han hela operaväsendet och skref för
Hamburgska scenen öfver 116 operor. Hittills hade
ämnena uteslutande varit andliga, hvilket han förbytte
mot verldsliga. Keiser dog 1739.
År 1703 anlände till Hamburg en 19-årig yngling,
för att vid sjelfva källan studera det nyborna
operaväsendet. Denne yngling var Georg Friedrich
Händel. Han var född i Halle 1685 och hade vid
sju års ålder, utan någon synnerlig undervisning,
förvärfvat en så stor färdighet på klaver och orgel,
att han på en resa, som fadern med honom företog
till hertigliga hoflägret i Weissenfeltz, väckte
hertigens uppmärksamhet, och fick på hans inrådan
egna sig åt musiken, oaktadt fadern bestämdt honom
för den juridiska banan. Sedan han i sju år studerat
för domkyrko-organisten Zachau i Halle, begaf han
sig till Berlin, der han fortsatte sina studier. Han
väckte snart uppseende äfven der och erhöll tillbud
att qvarstanna, hvilket han dock afslog. Efter
faderns död begaf han sig till Hamburg, der han
blef anställd vid sekundviolinen i orkestern. Här
komponerade han sin första opera, Almira, som sedan
efterföljdes af Florinda, Nero och Dafne. Alla
vunno bifall. Efter fem år lemnade han Hamburg för
att fullända sina studier i Italien. Kort efter sin
ankomst till Venedig och innan denna ännu var bekant,
bevistade han en maskerad och lät höra sig på klaver,
hvarvid den berömde Scarlatti, som var närvarande,
blef så förtjust, att han utropade: »Endera måste
det vara sachsaren eller dj–!» Här komponerade han
inom 3 veckor sin Agrippina, som blef gifven tjugosju
gånger. Vid återkomsten från Italien blef han kallad
till kapellmästare hos kurfursten af Hannover. År
1710 begaf han sig till England, der han blef på
det ärofullaste sätt emottagen vid drottning Annas
hof. Här komponerade han sin Rinaldo, som länge var
ett älsklingsstycke för engelska nationen. Efter
ett års förlopp vände han tillbaka till Hannover,
derifrån han efter lika kort tid återkom till
England. Här komponerade han ett Te Deum för freden
i Utrecht, hvilket ådrog honom kurfurstens onåd,
enär denna fred ej var fördelaktig för honom.
År 1713 beslöt han alltså, till följe af enhällig
uppmaning, att qvarstanna i England, der han riktade
sin hufvudsakliga verksamhet åt scenen. År 1720
inrättades en kunglig musikalisk akademi, hvilken
Händel såsom direktör och komponist beherrskade till
1729, vid hvilken tid han kom i strid med afundsmän
och måste vika för dem. Striden fortfor i några år,
hvarefter försoning erbjöds honom, den han dock var
alltför stolt att antaga. Han råkade nu ej allenast
i glömska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0346.html
